Han beskriver det som att han rent musikaliskt hade silversked i mun. Han fick en fiol av sin farfar och började uppträda i hemma i Segerstaby på Valborg och andra högtider när han var åtta–nio år. Då sjöng han också solo.
Sedan kom folkmusiken in i bilden, han åkte på sommarläger i Ransäter och insåg att hans sätt att spela fiol passade så bra.
– Att spela rytmiskt och att komma ihåg låtarna vi lärde oss, det greppade jag snabbt. Så då fick jag och en kompis, Patrik Nordebring, åka ut på helgerna och underhålla oftast äldre människor på olika bygdegårdar, säger Martin Hederos.
Sedan började de två kompisarna göra pop, de leasade syntar för studiecirkelpengar och fick spela på skolavslutningar. Låtarna hade de skrivit själva men det var ”fruktansvärt likt Ratata”. Det var i den vevan som han fick ”riktigt jävla syntstryk” i Grums.
– Jag åkte dit i pastellkläder och gick på fritidsgården och kollade läget. Det skulle jag inte ha gjort. Men så här i efterhand är det ganska roligt.
I den kommunala musikskolan i just Grums hade han en lärare, Janka Johansson, som han lyfter fram som en av de allra viktigaste personerna bakom att Martin Hederos gör det han gör i dag. Jazzmusikern Janka fick honom att improvisera och ”börja jazza loss helt enkelt”.
”Var väldigt välkammad”
Den musikaliska bredd som kännetecknar honom nu grundlade han tidigt, redan som ung strävade han efter att spela klassiskt, folkmusik, jazz, pop och rock.
Efter musiklinjen på Sundstagymnasiet i Karlstad då han på fritiden spelade på fester med Melker Steen och hans Svänggäng, började Martin Hederos spela med det skrammelrockande Karlstadbandet Nymphet Noodlers som var som ett slags småsyskon till Union Carbide Productions (vars sista turné Martin spelade på).
– Egentligen var jag inte en del av rocklivet i Karlstad i gymnasiet men det var å andra sidan killarna i Nymphet Noodlers som senare skulle bli mina vänner. Jag minns hur risiga jag tyckte att de var medan jag var väldigt välkammad och jag vet att de var på några konserter där mitt band spelade Chick Corea-låtar och de tyckte att vi var fruktansvärt tråkiga.
Rocken – som en befrielse
Det var också under den perioden som han lade till Carl i sitt namn och kallade sig då Carl Martin för att han, som han säger det, ville vara Mauro Scocco och ha italienska kläder och göra elegant syntpop.
– Men den hårda rocken var så befriande och när jag fattade att Union Carbide och Stooges hade någon form av jazzkoppling, då kunde jag få ihop mina världar. Jag är tacksam för att den råa musiken kom in i mitt liv.
Han hoppade av musikhögskolan i Malmö efter ett år och gjorde det med ett brev till sin lärare. Lite förenklat var budskapet: ”I gotta rock”. Så blev det och så var det. De vänner han hade som han identifierade sig med både musikaliskt och politiskt ”och på alla sätt och vis”, de förstod inte jazzrocken och konstmusiken han också höll på med. Däremot förstod de sig på den hårda rocken och flytten till Göteborg våren 94 förde honom samman med gänget igen och redan två år efter avhoppet från musikhögskolan kunde han försörja sig genom att spela ”boogiepiano” med The Soundtrack of Our Lives.
Inställda turnéer
Det går förstås att skriva om Martin Hederos på många olika sätt. Det går att berätta om familjefadern och hans Signe och deras tre barn. Man kan berätta om huset de bor i, i Västertorp, och om att han fortfarande efter alla år i exil från Värmland, har en stor värmländsk kompiskrets. I den ingår Marit Kapla, journalist och författare som debuterade med ”Osebol” förra året.
– Turnén och samarbetet med henne, det är nog det mest otippade som hänt mig i min karriär, säger Martin Hederos om den musik han skrev till hennes uppläsning av boken och till mellanrummen mellan de poetiska berättelserna hämtade från människorna i Osebol.
Men värmen i hans röst när han berättar om sitt musicerande säger så mycket. Han behöver musiken i sitt liv och han behöver spela live, både för att han mår som allra bäst då, då är han som allra mest levande och närvarande, och för ekonomins skull. Coronakrisen har inneburit att turnén med Tonbruket ställdes in, liksom den med just Marit Kapla och många olika spelningar, bland annat med Göteborgsoperans orkester. Dessutom skulle han under sommaren ha turnerat med både Stefan Sundström och Ane Brun. Till slut blev det i alla fall några trädgårdsspelningar med Sarah Riedel och gästspel på Alma Löv i Värmland med Nina Persson och Lena Willemark.
”En närmast bipolär musiker”
När vi ses vet han inte riktigt hur allvarlig den ekonomiska smällen har blivit men han är väldigt glad över att han mer och mer ägnar sig åt att skriva arrangemang och åt att skriva exempelvis tv-musik tillsammans med Irya Gmeyner. Hans bredd gör att han står rätt bra rustad även i kristider men visst påverkas han och visst är det tomt utan det där livselixiret, att spela live inför en publik.
– Jag förstår ju hur det kan framstå med alla genrer jag hoppar mellan, som om jag vore en närmast bipolär musiker. Men jag försöker inte bevisa någonting för någon, det är nyfikenheten som driver mig.
Martin Hederos om:
The Soundtrack of our Lives som gjorde sin sista spelning den 22 december 2012
– Det har varit många jobbiga men bra samtal i Tonbruket, samtal som har löst väldigt svåra grejer som vi aldrig löste i Soundtrack. Soundtrack skulle behöva en debriefing-weekend. Eller inte. Vi kan fortsätta lägga locket på också!
Rockdrömmen som blev sann när han och The Soundtrack of Our Lives turnerade med Oasis 2002
– Det var coolt att vi blev utvalda av dem och att de fortfarande var jävligt bra då. Då fick vi titta in i den där konstiga larger than life-rockdrömmen, i alla fall lite från sidan.
Att få göra ett Sommarprogram i Sveriges Radio P1
– Det har varit en stor dröm sedan jag var 12–13 år. Mer än att få en Grammis faktiskt. Jag kommer från en DN- och P1-älskande familj och jag tycker om att skriva. Jag skulle bara bli väldigt nervös.
Spotify
– Det är bra att problemet med de låga Spotify-summorna till musiker har lyfts under coronakrisen. Visst är Spotify ett hisnande sätt att nå ut. Världen blir större. Jag har till exempel en pianovals som spelas en massa i Sydamerika men fördelningen måste förändras så att det gynnar musikerna, arbetarna.
