Eva Lindström hukar på golvet vid en färgburk med en pensel i handen och målar grenar och löv i vattenfärg på den vita väggen. Hon reser sig för en kaffepaus.

Runt omkring hänger hennes karakteristiska bilder av spröda djur och människor i ofta överdimensionerade rum eller landskap. Bland annat mittuppslaget från Olli och Mo som fick en lyrisk recensent att utnämna Eva Lindströms bok till ett existentiellt mästerverk i klass med Jorge Luis Borges eller Gertrude Steins.

Vilsegångna, utstötta, hunsade eller övergivna. Så kan tillvaron se ut för barn och djur i Eva Lindströms bilderböcker, även om hoppet om gemenskap eller försoning alltid finns kvar mellan pärmarna. 

– Jag tycker att sådant är intressant – hur folk förhåller sig till varandra och hur man lever ihop, säger Eva Lindström. 

Väcker känslor

Hon tror inte att ämnena är för jobbiga att ta till sig för barn. 

– Blir de ledsna så får de slå igen boken och säga att ”den här vill inte jag läsa”. Det händer ju ibland. Att  böckerna väcker känslor vet jag – men det tror jag egentligen är bra.

Bror Hjorths Hus’ årliga utställning av barnboksförfattares originalteckningar innehåller flera av Eva Lindströms mer välbekanta figurer. Olli och Mo som går vilse i världen, den förrymda apan som tittar fram bakom ett fönster och så utstötte Frank, som kokar marmelad på sina tårar för att få vara med. Och så finns originalen utställda från en helt ny bok, Oj, en polis, som snart kommer att ges ut. En del detaljer ur teckningarna har hoppat ut ur illustrationerna och tagit en tredimensionell form, som svampar i papier maché.

I utställningsrummet ska barnen både kunna läsa och iscensätta böckerna samtidigt som originalsidorna hänger till beskådan på väggen. 

– Det känns bra, färgerna återges aldrig helt i tryck så som de ser ut på originalen och det kan ju vara intressant i sig att se hur en bilderbok ser ut innan texten är satt med sidnumreringar och färger.

Inga barnböcker

Eva Lindström är noga med att hennes böcker är bilderböcker och kallar dem inte barnböcker. Vuxna och barn ska båda kunna finna något i hennes budskap och hon märker ibland att hennes läsare tolkar in sådant i historien som hon själv inte har tänkt på. 

– Man får läsa böckerna utifrån det läge i livet där man befinner sig. 

Bilden är det centrala, böckerna skulle aldrig skulle klara sig utan dem, menar Eva Lindström. Hon hoppas också att de kan vara inspirerande.

– Jag skulle vilja att mina bilder fungerade som en uppmaning till andra att göra sina egna bilder. Att de sätter igång något, också hos människor som inte har det här som yrke.

Att Eva Lindström själv kom att jobba med bilderböcker för barn är egentligen en lycklig slump, berättar hon. Hon brukade teckna serier, bland annat i Arbetaren och Kvinnomagasinet Q, men så fick hon en dag erbjudandet att teckna en bok för barn, och på den vägen fortsatte det. 

– Jag tror att det var möjligheten att få jobba med färg som gjorde att jag fastnade. Men jag har haft stor hjälp av min bakgrund som serietecknare, det här med att fånga något större med lite text samtidigt som bilden ska dominera och innehålla ett budskap, det har jag hållit fast vid. 

Du har alltså gett ut omkring 20 bilderböcker sedan 80-talet. När tar det slut?

– Med döden, hoppas jag. Jag vill verkligen vara verksam fram tills det är slut.