– Mina lyssnare är väldigt hängivna och ger väldigt mycket feedback, det är som att det är mycket mer än bara låtar de tycker om och det känns fantastiskt. De skriver i brev att ”jag vågar vara mig själv, jag känner mig stärkt och jag känner mig inte ensam”. Det är så himla stort att det som sägs kan få någon att känna så, säger hon. 

Senaste EP:n ”Jag dör för dig” kom i slutet av april och bland annat låten ”Imam Cobain” är en blytung uppgörelse med vita tårar, homofobi och rasism.  

Någon sammanfattade dig som ”The queer feminist rapper who’s taking on Sweden’s fascists with hiphop”. Det blir många epitet, men är det en eller flera kamper?

– Allting jag gör utgår från musik, det är musiken som ska fram. Jag är inte politiker, jag tycker inte ens om politik och håller mig borta från det på den parlamentariska nivån. Det här är erfarenheter och en samhällsskildring från mitt hjärta och om du kan känna igen dig i det då är det bra. Det blir många epitet när du säger någonting som inte är som det förväntas att vara. Hiphop förväntas vara på ett visst sätt och speciellt som kvinna får du höra att du är förebild och det här och det här, men jag har inte sagt att jag är förebild. Det är så typiskt att kvinnor ska göra viktig musik och vara förebilder och så bara råkar jag göra det... Det blir lite paradoxalt.  

Imponerande självförtroende

Silvana Imam har ett självförtroende som imponerar och har i intervjuer konstaterat att vi i Sverige ”lär oss att inte tro på oss själva”. 

Hur ändrar vi på det här?

– Skolan är verkligen den som ska lägga grunden för din självkänsla – om inte dina föräldrar eller någon annan vuxen person gör det. Det är också där många lär sig att inte tro på sig själva. Jag är 28 år så det är nio år sedan jag tog studenten och jag vet många lärare som är väldigt bra också, men jag tror att skolan och lärarna har ett otroligt stort ansvar. Det är ett sådant ärofyllt jobb att vara lärare som tyvärr inte ses som det. Om man höjde deras löner med hundra procent så kanske de också skulle vara gladare och ge eleverna mer stöd.

På torsdag uppträder hon och Beatrice Eli som Vierge Moderne, inspirerade av Edith Södergrans verk med samma namn från 1916. 

Silvana Imams självförtroende yttrar sig också i att hon gör allt på sitt eget sätt. Och det är inte praxis.

– Hiphop ska vara på ett speciellt sätt, så himla självuppfyllande. Den bygger på ett så stort ego, det är liksom ”jag och mina texter, mitt beat, jag, jag, jag”. I pop och rock samarbetar folk mycket mer än vad de gör inom hiphop. Jag vill skapa ett sådant klimat här i Sverige. Det måste inte vara en person som behöver göra ett beat, utan ta in någon annan och samarbeta mer. 

Ett exempel på det är Respect My Hustle, RMH, som är ett kreativt management och skivbolag som också innefattar bland andra Adam Tensta. 

– Jag kommer från en lära av zen-buddhism, att det finns ett medvetande och ett vi, men inget jag. Jaget och mitt namn är påhittat, allt annat som mitt kön, mina kläder, familjekonstruktioner – allt är konstruktioner. Det är ett varande, ett existerande och hiphopen är inte sådan i Sverige. Jag försöker bryta ner de delarna till det som är äkta och betyder något egentligen. I USA är det annorlunda, där samarbetar folk på ett helt annat sätt men i Sverige är det så otroligt ängsligt, säger hon.

Annorlunda – men rätt

Redan som litet barn upplevde Silvana Imam att hon var annorlunda, men också att hon alltid var rätt.

– ”Jag är inte som du, men ändå rätt. Så då betyder det att vi alla är rätt” – på den nivån var det då. 

Nu är den analysen mer utvecklad, säger Silvana Imam som menar att hennes rötter i feminismen växer samman med zen-buddhismen.

Nu väntar alltså Liseberg. En nöjespark med en publik långt bredare än den som ryms inom den redan dedikerade hiphop-scenen, och som kräver etablerade namn.

– Är jag folklig? säger Silvana Imam och konstaterar att hon framför allt vill nå ut till så många som möjligt.

– Ända sedan jag började med musik har jag haft en känsla av punk-anda. Jag har liksom ingen respekt för storbolagsmedier och ser oftast inget värde i de nyheter de presenterar, för det är väldigt vridet och ur ett väldigt vitt perspektiv. Om jag skulle ha hamnat här för att jag gullat med media så skulle jag må dåligt, jag skulle inte klara av det. Det är stort att jag och mitt team har gjort det här så independent och underground och jag ser mig fortfarande som underground, fast du har ju rätt – det är Liseberg, jag är inte underground längre. Men jag har gjort det genom att ha den här punkandan och då kan jag stå för det och vara väldigt stolt, säger hon. 

– Om jag skulle stå på QX-galan och säga ”tack så mycket, livet är jättefint” så skulle jag inte må bra med mig själv, tillägger hon. 

”Jag måste vinna det här priset”

De musikaliska nomineringarna har haglat över Silvana Imam och i februari utsågs hon även till årets homo/bi/trans på QX-galan. Under galan medverkade Dario Idzakovic från KFUM i Malmö som var den som släckte ljuset under Sverigedemokraternas valvaka – som då hade bokats in i föreningens lokaler som en fest. En man i publiken började bua åt Dario Idzakovic på galan.

– Ingen på galan gör någonting och inte ens jag gör någonting. Jag kände att jag måste vinna det här priset, jag har aldrig velat vinna ett pris så mycket som jag ville den sekunden när den snubben ställde sig upp. Det var därför jag var så upprörd, säger Silvana Imam. 

Hon vann priset och avslutade sitt tacktal med att säga ”Vi hbtq-personer, och heteropersoner, driver en gemensam kamp och det är den mot rasismen. Ut med rasisterna! Inte i min riksdag – det här är inget skämt, det är inget skämt för mig. Tack.”

– Jag mådde dåligt för att jag inte ställde mig upp och sa någonting, men det här är alla vi i ett nötskal. Det är så många som säger att ”du är så modig”. Men hur agerar de själva i sitt liv? Det här är ingen våg som du ska flyta med i, det här har ingenting med mig att göra. Det är väl därför jag inte klarar av den typen av sammanhang där du ska stå och le lite. Vad gör de personerna som säger att jag är bra? Ingenting. Säg det inte till mig, gör hellre något eget och säg ifrån, säger Silvana Imam. 

Psykologplaner på is

Innan musikkarriären verkligen tog fart hann hon klara av en kandidatexamen i psykologi och länge var tanken att öppna en egen mottagning. Nu ligger de planerna på is, men det finns andra projekt på gång. 

– De har inte med min musik att göra, men de har med mig att göra. Jag skulle vilja jobba med ungdomar på olika sätt och tänker att jag till exempel ska göra ett basketcamp och starta något som är en gång om året på sommaren en vecka. Det finns så många sådana saker jag vill göra, att starta någonting och sedan ge till någon annan, precis som Marit Bergman startade popkollo och Lina Thomsgård Rättviseförmedlingen. Men just nu är det turné och jag jobbar med ett album. Det räcker för nu!