BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Jag hade ju aldrig tänkt att jag skulle kunna likna honom eller spela honom. Man identifierar sig inte med en toppidrottare, det gör man inte. Även om man skulle se ut lite som Zlatan så är det så jävla långt till att bli Zlatan. Samma var det med Björn Borg. Det kändes ju bara helt omöjligt. Jag var skeptisk, det var jag faktiskt, berättar Sverrir Gudnason en eftermiddag på ett byråkontor i centrala Stockholm där han gör några få utvalda intervjuer inför storfilmen ”Borg”, med premiär i september. 

Daglig träning och hård kosthållning

Sverrir hade aldrig tidigare spelat tennis ordentligt. Han kunde inte reglerna eller visste inte hur man räknade. Omställningen var stor, från att knappt träna alls till att börja med personliga tränare dagligen och hård kosthållning för att komma in i rätt fysik. 

– Hade du frågat mig för tre år sedan så skulle jag aldrig någonsin ha gissat att jag skulle spela honom. För det första så är jag ingen idrottsperson. Jag har hängt på indieklubbar liksom. Den här träningsgrejen var något som jag verkligen fick ställa om för att gå in i. Att bara träna och knappt göra någonting annat i princip under ett halvår. 

Har du gjort så mycket förarbete rent fysiskt för att gå in i en rollkaraktär tidigare? 

– Nej, inte rent fysiskt. Jag har aldrig varit någon som tränat mycket, aldrig varit i så bra form. Det var matlådor och träning 15 timmar i veckan i ett halvår. Jag fick åttapack på magen! Jag åt inte vetemjöl och socker och jag tränade hela tiden. Men det var väldigt bra för mig. Jag tänkte inte en dålig tanke på åtta månader. Jag gick och lade mig och somnade som ett barn, hade ingen oro över framtiden, inget grubblande på kvällarna, inget sådant. 

Du kommer som sagt från en indievärld från början, där det kan raljeras lite över träningslivsstilen. Kändes det konstigt att plötsligt bli en sådan människa själv? 

– Jo, det kändes skitkonstigt. Men det är alltid skönt att kunna säga att det är till en film. Det var som när jag gjorde dreadlocks en gång till en film, och så kom jag till indieklubben och alla frågade om jag hade en livskris. 

Framstår som väldigt ensam

Långfilmen ”Borg” är ingen munter historia. Den handlar lika mycket om ensamhet och ångest som om tennis och framgång. Sveriges främsta idrottsman under hela 1900-talet, som vann elva Grand Slam-titlar, framstår som lätt neurotisk och väldigt ensam. Filmen utspelar sig till största delen under en Wimbledon-vecka 1980, när Borg ska försvara mästartiteln för femte året i följd och bli historisk genom finalvinsten mot ärkerivalen John McEnroe.  

– Det är mer en stämningsfilm, snarare än en film som visar alla viktiga scener ur Björns liv, som biopics ofta är. Det tycker jag om, att man gör ett aktiv val i det, berättar Sverrir Gudnason. 

Blev du förvånad över att Björn Borg hade en djupare och mer komplex personlighet bakom framgångssagan? 

– Alltså, om man tänker efter litegrann så förstår man ju det. Det vet man ju själv när man jobbar med saker på en hög nivå. Man får försöka glömma bort att filmen kostar si och så mycket och att den och den är beroende av att det blir bra. Man måste kunna ha kul också, för annars blir det inte bra i slutändan. Och jag tror att det gäller idrottsmän på hög nivå också, det blir ett allvar i det, som jag inte tror att man kommer ifrån. Jag tror att om man seglar upp på toppen, har medvind, flyt, och ligger kvar däruppe hela tiden, då är det klart att man till slut måste börja undra när man tappar det. Och då måste man förankra det i någonting.

Väldigt exakta procedurer

Sverrir berättar att han känner igen sig i Björn Borgs närmast neurotiska skrockfullhet. Tennisstjärnan hade väldigt exakta procedurer som skulle följas in i minsta detalj under varje turnering, med en viss temperatur på hotellrummet, samma bil som åkte samma rutt till och från arenan och där föräldrarna bara fick komma och titta vartannat år. 

– Jag hade lite sådana problem på teatern ett tag. Jag kunde inte spela utan att ha exakt samma procedur innan. Att köpa samma vatten, samma yoghurt, äta vid samma tid innan föreställningen. Att förankra sig i någonting. Men så en dag fanns inte just det där vattnet på Ica längre. Då var jag tvungen att bryta det. Jag kände att jag inte kunde hålla på så längre. 

Flera av dina mest uppmärksammade roller har varit i socialrealistiska filmer, om outsiders nere på botten eller lite vid sidan av samhället. Känns det annorlunda att spela en så framgångsrik och hyllad ikon som Borg? 

– Både och. Ligger man på topp och alla förväntar sig att man ska vinna, det är en svår situation också. Det finns ett ­utanförskap i det också. Det är bara ett annat sätt att vara utanför. Du är så jävla känd att du inte ens kan gå på gatan. Det är du, Påven och Michael Jackson typ. Du kan inte göra någonting. Och på den tiden var tennisspelarna mycket mindre skyddade. Nu för tiden har de ett helt entourage med folk omkring sig. Då var det ju bara han och ”Labbe” (tränaren Lennart Bergelin) som kom till en flygplats med några tennisracket i en påse. Och vem som helst kunde springa fram och säga hej. Det måste varit otroligt jobbigt. Den utsattheten tror jag kan ha varit en bidragande orsak till att han slutade så tidigt. 

Borg sade i en gammal intervju att skälet till att han slutade spela tennis var att han ”tappat den inre glöden”. Det temat genomsyrar hela filmen.  

– Ja, den handlar om att du är fortfarande på topp, men du har på något sätt förlorat din ”mojo”. Men du är fortfarande så jävla bra att du kan fortsätta göra det ändå.  

Vad finns det för likheter mellan din framgångssaga och Björn Borg? Du har ju också nått långt upp i toppen inom svensk film och skådespeleri? 

– Mmm, men min karriär har ju gått mycket långsammare än vad hans gjorde, säger Sverrir Gudnason fundersamt.

– Han var ju liksom, BOFF, så var han världsbäst. Och sedan låg han där uppe tills han slutade när han var 26. När jag var 26 så filmade jag ”Upp till kamp”, som blev mitt större genombrott. Jag har haft en mycket långsammare och segare karriär. Och jag tror att det är ganska bra, för jag har fått vänja mig i små doser vid hur det är att bli igenkänd på gatan. Anders Lundin sade någon gång ”att vara känd är som att sätta på sig en väldigt töntig mössa och gå runt på stan”. Det är lite så. Folk tittar och fnissar. Men jag är ändå inte en sådan person som folk känner igen så mycket. I Stockholm kan man röra sig väldigt fritt, och stockholmare kan ju nästan hellre låtsas som att de inte känner igen en. 

Hur är det med din inre glöd? Har du svårt att motivera dig för varje ny roll? 

– Jag har känt det fram och tillbaka. Inte så att jag har tappat glöden och den är borta. Mer att jag i perioder kan tänka att ”varför ska jag vara med i en film?”. Men så fort man hittar något som man är intresserad av så kommer den ju tillbaka, glöden.