Den 24 februari?

Jag vet inte. 

Det är så lätt att bli konspiratorisk. Men kanske vore det bra om världens alla överstelöjtnanter gjorde en liten anteckning i kalendern den 24 februari 2032. Det är möjligt att det händer något den dagen. 

Om vi lever alls, vill säga. Världen har kastats in i ett kapprustnings-race som inte kommer att ta slut på många år. Och det brukar alltid leda till död i slutändan. Frågan är bara hur omfattande det blir. 

Och fur det än slutar så började det för exakt tio år sedan. De där dagarna i februari och mars 2014, när rapporter kom om att ”gröna män” börjat dyka upp på kärlekens halvö: Krim. 

Det hela gick till på exakt samma sätt som i Donbass några år senare. Lokala upprorsmakare fick entusiatiskt stöd från Moskva. Plötsligt började tillresta muskler med vapen cirkulera på gatorna. De kallades för allt annat än soldater… ”kosackskolor”, ”självförsvarsbrigader”, ”gröna män”, ”artiga män”, ”frivilliga”, ”patrioter”… det var ett semantiskt krig.

Ordkrevaderna skulle förvirra och skapa osäkerhet, men deras betydelse var hela tiden glasklar: latent våld. Militarisering.

Några veckor senare, den 16 mars 2014 trumfades en ”folkomröstning” igenom. Fem dagar senare var Krim ryskt. Putins popularitetssiffror skenade i höjden och grunden hade lagts för den invasion av Ukraina som inleddes åtta år senare. Den blodigaste konflikten i Europa sen Bosnienkriget.

Jag var där. 

På Krim, alltså.

Eftersom jag… äh, det är en lång historia, men vi hade åkt dit sommaren innan, det var ljuvligt, jag kände folk och tänkte att va fan. Det är klart man måste få rapportera från ett krig om man får chansen. Dessutom var det världens bästa krig att rapportera från eftersom nästan ingen dog. 

Min tolk hette Olga. 

Hon var från Minsk, men kände sig av någon anledning väldigt rysk. Hon pratade ständigt om att ukrainska ”nazis” tagit över i Kiev. Ett ord hon uttalade ”nejzis” och som hon gärna strösslade med. Nejzis gjorde det ena och det andra. 

Oftast hade nejzis gjort något dumt.

Jag antar att hon syftade på de extremnationalister som satt i den tidiga ukrainska regeringen efter Majdanupproret. Och de styrkor som börjat sig Krim norrifrån. En minst lika oklar blandning av militärer, fotbollshuliganer och nybildade nationalistiska frivilligkårer. 

Den ryska propagandan hade dragit igång redan då. Minnena från andra världskriget då ryssarna slogs mot högst verkliga tyska nejzis, väcktes till liv. Gamla sånger började sjungas igen. Slagorden verkade inte ha åldrats en dag. Död åt fascsimen. 

Propagandan som bäddade för Putins kommande ”denejzifiering” av Ukraina var redan på plats ett decennium innan den fullskaliga invasionen. Och den var effektiv. Den fick historien att flaxa med sina tunga blodiga vingar. Alla forna sovjetmedorgare kunde relatera till den. Den var deras familjehistoria. Olgas farfar hade deltagit i Warszawas befrielse. Och vem vill inte att fascismen ska dö? 

Åt mina kolleger hade hon fixat hon en annan fixare. Vadim. En ung melankolisk student som översatte instruktionsböcker. Han ville inte veta av ryssarna. Han verkade tycka att allt var så dumt. Annekteringen var liksom pinsam. Han hatade ryssarna som en trulig tonåring skäms över sina föräldrar. 

Jag tror att han blev allvarligt deprimerad till slut.

Jag skrev tre reportage om mötet med ryska militärer, rädda Krimtatarer, människor som inte ville se Ukraina splittras och den ryska propagandan.

När jag kom hem drabbades jag den där journalistiska snopenheten som jag lärt mig hantera sen dess. Man är helt säker på att man befunnit sig i världens absoluta centrum, men inte en levande själ bryr sig. Förutom några troll på twitter som ansåg att alla texter om ryssar är påverkansoperationer.

I grunden är det väl den vanliga känslan man får efter semestern. Vad sa du? Månens baksida? Kul, vad händer i helgen då?

Åren gick och världen fick annat att tänka på än Krim. 

Ibland har fotografen jag reste med frågat: ”vad hände med Vadim?” Jag hade ingen aning. Hans nummer dök upp när jag laddade ner Telegram-appen, men det gick till någon annan numera.

Olga hörde av sig några gånger. Hon var engelsklärare och ville att jag skulle Zoom-prata med hennes klass om svensk litteratur, men 2017 förbjöds Facebook i Ryssland och de där semesterbilderna framför olika blomsterarrangemang visade sig vara min enda länk till hennes liv.

Den 16 mars 2024 har ett decennium gått sen Europa kastades in i den absurda spiral som skulle kulminera med ett fullskaligt krig.

Minnena har blivit luddiga, men jag är säker på att de hade en enorm betydelse. 

Att de är orsaken till att vi sitter här.

2014 välkomnade många Krim-bor ryssen. De blev besjälade av annekteringen – av själva kaoset – och trodde på en framtid som skulle vara något annat. Något bättre. De hade förhoppningar och drömmar. De var gamla och det här var sista chansen för dem att få uppleva historia. Bli en del av den.

– Vad ska vi ha Ukraina till? Ryssland har allt! Gas, olja, pengar. Får vi problem är det bara att ringa Putin. Hallå herr ­Putin, vi har problem! Kom och hjälp oss, utbrast en entusiastisk sjöman jag träffade på flygplatsen. 

De unga välkomna inte ryssen. Tvärtom.

Men gubbarna och gummorna, gröna eller inte, var trötta på en ukrainsk stat som inte fungerade. Många säger att de var hjärntvättade. Och det stämmer. Patriotism är en beprövad metod för att rensa huvudet på innehåll. 

De sa att de kände sig som ryssar, samtidigt föraktade de alla rika Moskvabor som köpt upp varenda decimeter av halvön och privatiserat alla stränder. När Olga pratade om männen från Moskva med sina långbenta ukrainska fruar, lät hon lika föraktfull som när hon pratade om ”nejzis”.

Och när hon skulle förklara sin ryskhet skröt hon om att Krim var ett perfekt mångkulturellt samhälle, där ryssar, ukraniare, muslimska tatarer, judar och alla andra minoriteter levde sida vid sida –133 stycken minoriteter närmare bestämt. 

I hennes värld var Krim ett sorts Noaks ark för det enorma sovjetiska imperiet. 

Men en minoritet spelade större roll än alla andra. 

80 procent av alla ryska oligarker hade sina datjor på Krims sydkust. 

****

Jag börjar skicka meddelanden, men får inga svar. 

Klickar runt bland vänners vänner. En vän till en vän till Olga bor i Stockholm. Ska jag börja där? 

Jag inser snabbt att det är försent att få alla svar. Många var gamla när jag träffade dem och de har redan blivit en del av historien.

Olgas make har dött. 

Han var romantiskt lagd och skrev historiska böcker om män med hjälmar och bara bringor. Såna som dyker upp i alla historiemyter oavsett om de utspelar sig på Birka, i Babylon eller på Krim. 

Muskler med vapen. 

Viktor dog i april. 

Han var en konstnär och Afghanistanveteran som bjöd hem mig på fest, söp sig full, viftade med ett hagelgevär och lät mig pröva olika huvudbonader han sade sig ha snott från döda fiender: En hjälm och en sån där talibanhatt. 

I efterhand insåg jag att han nog var harmlös. Han målade förvånansvärt drömska målningar som påminde om animerade filmer i den där typiskt östeureuropeiska skolan. Och vapenviftandet var mest hans sätt att leka bohem. De älskar att skryta med sin livserfarenhet, bohemerna. 

Men han hade dödat mujahedin. 

– Jag vet vad krig är. Jag vet att vi inte vill ha det. Men vi vill inte att någon ska komma hit och lära oss hur man ska leva.

Viktor ville inte att Ukraina skulle splittras. Hans två bästa vänner från tiden i Afghanistan hade hamnat på olika sidor i konflikten. Den ene var en ryssvänlig polis, den andre medlem i den ultranationalistiska organisationen Högra sektorn (”nejzis”). Han brukade träffa båda. Men aldrig samtidigt.

Ivan är också död.

Han var ordförande för Krims officersliga (jo, man översätter det så) och såg ut som att han skulle explodera när som helst. En posterboy för högt blodtryck.

Han hade tjänstgjort i flottan, varit borgmästare i en liten by, och var den yngste sovjetmedborgare som någonsin varit chef för en fiskerifabrik. Vilket han påpekade flera gånger.

Dessutom var han inte helt olik Tommy Lee Jones.

Ivan skjutsade mig i sin Mercedesjeep till Sevastopol, där den ryska flottan haft sitt högkvarter ända sen 1783. Nej, jag ska inte börja prata historia nu. Jag orkar inte. Historia är ett gift och ett vapen. 

Men Sevastopol var en rysk enklav mitt i Ukraina som gjorde det där semantiska kriget ännu mera oklart. De ryska soldaterna hade alltid funnits där, och ingen kunde avgöra om de var lediga eller i tjänst eller i färd med att invadera. 

Ivan var i princip en av dem. I samhällen som är så djupt militariserade det som sagt bara en fråga om semantik. 

Officersligan var en veteranförening. Det fanns oerhört många veteranföreningar på Krim. Män som tjänstgjort i Afghanistan, Tjetjenenien eller i Tjernobyl. De var de första som mobiliserades när halvön skulle intas. 

Veteraner är ett latent hot i alla samhällen. De kan hantera vapen och känner sig obehövda. Sätter man ett vapen i händerna på dem känner de sig behövda igen. 

Ivan forslade ut mig på redden i sin lilla båt. När vi passerat en korvett (jag vet egentligen inte om det var en korvett, men det låter bra) fick jag se vad som dolde sig på båtens skuggsida.

Dinglande med benen satt en full besättning soldater och rökte. 

Han ströp gasen på aktersnurran. 

Det var vindstilla. Svarta havet var svart. Och djupt. Jag vet inte om jag hade min telefon med mig. Framtiden kändes väldigt osäker just då. Det har den gjort sen dess, ärligt talat. 

Men jag var lite för dum för att fatta budskapet. Vi är mobiliserade och redo? Troligen. 

Det var ännu en demonstration av latent våld. Ibland undrar jag om det är ett sätt för vissa män att umgås.

Senare på kvällen besökte vi högkvarteret för ”Krims självförsvarsgarde”. Det leddes av en rysk officer som var ”tjänstledig”. 

Hans lilla frivilligorganisation hade rödvitblå armbindlar och sa att de skyddade Sevastopol från ”radikaler, fascister och banderiter”. 

Egentligen var det en världsnyhet. Men det fattade så klart inte jag.

Jag hittar en dödsruna som påstår att Ivan mördades med ett ”psykotroniskt vapen”, eftersom han hamnat i en konflikt med Krims sista ukrainska president.

Inget skulle förvåna mig mindre. Ivan hade en aura som en svensk gangsterrappare. Man anade att slutet skulle bli våldsamt. 

Och ett psykotroniskt vapen vore mycket värdigare än att hjärtat bara stannade, som det stod i de andra runorna. 

På en rysk poesisajt hittar jag till slut en mailadress.

Andrejs. 

Han var min fixares fixare. En gammal journalist som jobbat på statlig tv och kände alla. 

Jag testar. Till min förvåning kommer svaret nästan omedelbart.

– Visst minns jag dig, skriver han. Du är skyldig mig pengar. 

Plötsligt sköljer minnet över mig. 

Ett litet, men pinsamt minne.

När jag räckte över Olgas betalning så skämdes jag. Dels över den ringa summan. Det var kanske 1000 kronor om dagen. Ett standardarvode för fixare. Jag ville ge mer. Men jag hade inte mer dollar. Men på Krim just då var det en förmögenhet. Och en livlina, eftersom allt höll på att falla i bitar. 

Jag noterade att Olga inte kunde hålla tillbaka en grimas. En grimas som försökte dölja hennes entusiasm. Blev hon till och med lite tårögd? 

Eller var det besvikelse?

Samvetet gnagde mig. Jag visste ju att Andrej gjort jobbet. Det var han som fixade ett möte med chefen för den Krimtatarska tv-kanalen och det var tack vare honom vi kom nära den ryske officeren som ledde självförsvarsgardet.

– Det är inte tillräckligt. Du kan dela pengarna med Andrej, så ska jag skicka mer sen.

Sa jag. 

Lite otydligt. 

Och naivt. Som den nykläckta utrikeskorrespondent jag var.  

Jag hade hört historierna om utrikeskorrar som behandlar sina fixare som tjänstefolk. Ber dem hämta kaffe, och hånar dem för att deras länder inte fungerar. Genom den tunna väggen på det skamfilade hotellet i Simferopol hörde jag hur den brittiske reportern i rummet intill skällde ut sin unga, ryska kollega. Sen hade de sex. 

Det är ett litet, sprattlande arv från en kolonial värld, som ibland tittar fram i den där situationen. När den västerländske äventyraren lotsas runt av sin sherpa. 

Jag ville inte vara en sån. Jag ville skicka mer pengar. Men hade ingen aning om hur. De ukrainska bankerna försvann från Krim ett par dagar senare. De internationella bankerna sanktionerades och drog strax efter – Krimborna fick inte ut sina löner på ett halvår. 

Halvön försvann in i ett Ryssland som reste inre murar av politisk kontroll och gömdes i yttre murar av sanktioner. Moskva kastade sig över både institutioner och fastigheter. De sista stränderna köptes upp. 

Jag var bekväm. Det är bekvämt att glömma. Vem minns vem som är skyldig vem pengar när det blir krig? Det är väl det enda som är bra med krig. Att gamla skulder utraderas.

Andrej mindes. 

Han var i en usel ekonomisk situation 2014 skriver han. Och nu är pensionerna värdelösa. 

Den som vill vara skadeglad kan passa på. 

Han pratade redan om pensionerna 2014. Ukraina betalar inte ut några pensioner. Ryssland kan göra det. 

Han kan tänka sig att ställa upp på en intervju. Men han har ett villkor. Jag måste betala och jag måste vara ”intresserad av den verkliga historien”. Egentligen är jag ju det. Men jag vet precis vad han menar. 

Den patriotiska historien. 

Jag svarar att jag skäms och att jag slutat hos min förra arbetsgivare. Men att jag kanske kan slanta upp lite ur egen ficka för att ställa denna historiska orättvisa till rätta? Kanske tvåtusen? Två dagars arbete 2014?

Jag skäms igen över att jag är så snål.

Svaret kommer skrivet i versaler. ”MARTIN! JAG HAR REDAN DISKUTERAT ORGANISATIONEN KRING ARRANGEMANGET”.

Tydligen ska jag delta i en videokonferens den 16 mars. På årsdagen av den riggade folkomröstningen för tio år sen. Närvarande: Jag, Andrej, Igor, Vasilij och en före detta medlem av Krims parlament som publicerat ”tre historiska volymer om hur Krim återbördades till Ryssland”.

Min simpla plan att ställa några frågor om livet i Ryssland har plötsligt annekterats av en veteranförening med fyra gröna män, eller snarare gråa, sega gubbar som ser en chans att få ut sitt budskap till omvärlden. Precis som 2014 var det svårt att fatta hur det gick till eftersom det gick så fort. 

Det sista jag vill är att lyssna på en politiker som skrivit tre volymer patriotisk historia.

Samtidigt blir jag nyfiken. Det är väl någon sorts yrkesskada. Så länge man är nyfiken på alla sorters människor kan man snappa upp en bra historia här och där. 

De där historierna som inte är Historien med stort H.

Jag svarar att de måste hejda sig, mina frågor är väldigt, väldigt enkla. Hur har livet blivit sen 2014? Hur ser er ekonomi ut? Får ni ut era pensioner?

Han har inte fått tag på Olga. 

Sista gången han träffade henne var på hennes makes begravning för tre år sedan. Men om han gör det ska han ”ge henne ett erbjudande”. Jag har ingen aning om vad det innebär. 

Hans delegation står redo i försvarsposition. 

Jag är en representant för väst. Skyttegraven har redan grävts och jag är fienden. Men jag är en fiende som man kan pricka. Med böcker om Krims historia. I tre band.

Bonk. Bonk. Bonk.

”Du är inte Tucker Carlson”, skriver Andrej.

Det är ett ganska dåligt försök att dissa mig. 

”Jag begär inte en miljon dollar för en intervju”, fortsätter han.

”Det här blir material som du kan visa på tv så det kommer att vara värt det”, skriver han. I gemener denna gång.

Han har fel. Det är ju precis det han vill att jag ska vara – en lågbudget-Tucker Carlsson. Vilket torde vara exakt så lågt man kan sjunka som journalist. Den historieföreläsning han erbjuder kommer inte ens från Rysslands president, utan från någon sorts lokal-Putin med högt blodtryck. 

Jag svarar inte. 

Positionerna är låsta. 

Jag törs knappt googla ”överföra pengar till Ryssland”. Vill inte hamna i något register hos militärens underrättelsetjänst. Andrej säger att jag kan skicka pengar via banken. Vem vet. Det kanske går. Vi köper ju gas av ryssen fortfarande. 

Några timmar efter att Ulf Kristersson skakat hand med Viktor Orbán och gett honom några JAS-plan, sitter jag och tittar på Olgas Youtubekanal med engelskaföreläsningar.

Plötsligt kommer ett nytt mail från Andrej. 

Hans vänner har blivit oroade.

Sverige är inte längre neutrala, skriver han. Idag blev ni Nato-medlemmar. Han frågar om jag kan garantera deras säkerhet. 

De vill inte vara ”till skada för sin stat”. 

”Vilka garantier kan du ge för att skydda vårt goda namn? Vi är författare. Våra namn är allmänt kända.”

Om jag inte kan garantera deras ”moraliska säkerhet” måste de avbryta kontakten. 

En knapp vecka tidigare har Putin utvidgat sina krigslagar så att den som ”misskrediterar” den ryska armén omedelbart får sina tillgångar frysta. Pengar, fastigheter, värdesaker. Allt. Samtidigt utvidgas lagstiftningen. Du kan inte längre tala illa om någon eller något som har med militären att göra. 

Numera gäller det även ryssar i exil. Vilket i och för sig inte spelar någon större roll, eftersom Putin själv bestämmer var Ryssland börjar och slutar.

Någon vecka senare grips chefredaktören för Novaja gazeta – den sista oppositionella tidningen i Moskva. Han anklagas för att ha brutit mot lagen genom att publicera en artikel om hur armén försökt värva föräldralösa ungdomar. Den förre redaktören slutade redan i september efter att han stämplats som ”utländsk agent”.  

Det räcker med att ta emot en betalning från utlandet för att stämplas som ”utländsk agent” 

Inget av det här törs jag skriva till Andrej. 

Dels innebär det en risk att skriva det i ett mail. 

Men det är något mer som hindrar mig. Jag vill inte såra hans patriotism. Den är så naiv. Självupptagen. Som all patriotism. Kanske är det hans enda känsla till stolthet.

Jag bestämmer mig för att skita i allt. 

Vem bryr sig egentligen om några pensionärer vid Svarta havet?

Ingen minns i alla fall vad som hände. Ingen vill minnas. Tills nästa gång det är dags att minnas. Då historien väcks till liv igen för att tjäna något grumligt syfte. Och någon försökt räkna ut vem som står i skuld till vem. 

Jag skriver ett sista mail. Korta enkla meningar.

Kära Andrej!

De senaste dagarna har varit turbulenta. Sedan du skickade ditt senaste mejl har Sverige blivit fullvärdig medlem av Nato.

Affären är avslutad. Vår premiärminister har förhandlat med Turkiets och Ungerns premiärministrar under ett år. Han har förödmjukat sig så att vi kan bli medlemmar. 

Jag tror inte att det kommer att hjälpa vår säkerhet. Jag tror att det ökar risken att dras in i en konflikt. Men jag kan inte göra något åt det. I Sverige fick vi inte ens rösta.

Våra historier är sammanlänkade. I förlängningen skulle det aldrig ha utan den där omröstningen 2014 på Krim. 200 år av svensk neutralitet tagit slut. Personligen är jag emot det. Men folk är rädda. De är rädda för Ryssland. De är rädda för krig. Alla är rädda för krig.

Jag är väldigt ledsen om mina mail har oroat dig. Det här är absolut ingen provokation. Ingen påverkansoperation. Jag är journalist. Jag ville bara ställa några enkla frågor. Jag ville förstå hur livet är på Krim. Jag ville veta hur Olga mådde.

Men jag börjar förstå hur svårt det är för oss att kommunicera under de här omständigheterna. Misstron mellan oss är för stark. Och jag inser att detta är den första konsekvensen av att vara medlem i Nato. 

Ingen vill prata med mig längre. 

Men jag tror att många av mina frågor redan har besvarats.

Jag noterade att betalningssystemet MIR nyligen stängts på grund av sanktioner. Det var en av de sista möjligheterna att föra över pengar till Ryssland. Jag vet att många kritiserar beslutet. Även oppositionen.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra.

Jag tycker att framtiden ser väldigt dyster ut.

Vänliga hälsningar/Martin

Det där swishljudet från mailprogrammet låter som ett psykotroniskt vapen. Den sista bron mellan våra världar sprängs.

Jag kanske borde vara tacksam över att Putin sparat 2000 spänn åt mig, men det enda jag känner är en lätt avundsjuka. 

De fick åtminstone illusionen av en folkomröstning. De trodde att de fick vara med och bestämma. 

Fotnot: Några av personerna heter egentligen något annat. De ryska krigslagarna innebär att alla ryssar som uttalar sig om kriget eller har utländska kontakter utsätter sig för risker.