”En handfull vind” tar avstamp i Irans revolution 1978. Av en slump ges romanen ut samtidigt som en ny våg av protester väller över landet.
– Det är ett enormt folkligt missnöje, precis som det var innan revolutionen 1978. Men nu är det kvinnorna som driver kampen. De är barn, högstadieelever, gymnasieelever och vuxna, som tar av sig slöjan i grupp, säger Negar Naseh som tagit en lunchpaus i jobbet som läkare för att låta sig intervjuas.
”Fick en chock”
”En handfull vind” spänner sig över tre kontinenter och fyrtio år.
– Det är ett epos, fast den väger lätt i handen. En fet roman, sammanfattar Negar Naseh.
Men allt börjar i det lilla livet i Iran. Gravida Minou smörjer in sin växande mage med vit kräm. Det är revolutionens år och på radio hör hon om demonstrationer och protester som drar genom landet. Gatstenar kastas. Vissa dödas och fängslas. Lite senare hör Minou ”Marg bar Shah”, Död åt shahen, för första gången. Hon gör sig redo att resa till sin man i Sverige. Två år senare har Iran har förvandlats till en islamisk republik med slöjtvång, där tvångsgifte och våldtäkt inom familjen är tillåtet.
– Jag fick en chock när jag fick veta hur snabbt slöjtvånget kom efter revolutionen. Bara en månad! Det var en väldig eufori när man hade störtat shahen, sedan vände det snabbt. Kvinnorna tog den hårdaste smällen, säger Negar Naseh.
Under arbetet med romanen blev hon fascinerad av den feministiska delen av revolutionen.
– Västerländska feministiska rörelser är väldigt välskildrade, men om den iranska finns bara enstaka böcker. Den amerikanska feministen Kate Millett var engagerad i demokratirörelsen och åkte till Iran för att fira den första internationella kvinnodagen 1979. Hon blev utslängd efter några veckor, men skrev ”Going to Iran”. Genom den har jag hittat fler källor, säger Negar Naseh.
Räddar varandra med kärlek
I ”En handfull vind” har Negar Naseh velat skildra hur det påverkar en människa att vara i en revolution. Hon vill också berätta om nästa generation, de som aldrig upplevt turbulensen men som ändå påverkas av den under hela sina liv.
– Det är en varm berättelse, även om den innehåller mycket mörker. Personerna i den räddar varandra gång på gång genom den inbördes kärlek de har för varandra, säger Negar Naseh, som arbetat på romanen till och från i 20 år.
Själv är författaren uppväxt med föräldrar som kom till Sverige som studenter redan 1976, de var politiska aktivister och kämpade mot shahen innan de lämnade landet. Några år senare åkte pappan tillbaka till ett förändrat land.
– När han gick på anställningsintervjuer frågade de om han var religiös. När han sa nej fick han inte jobben, säger Negar Naseh som berättar att sorgen efter ett försvunnet Iran varit en del av uppväxten.
– Det är en konstant längtan som växer in i en, säger hon.
”Förr eller senare tröttnar människor om de inte känner sig fria, det händer alltid”, säger romanens Minou till sin son. Hur går dina tankar kring protesterna i Iran just nu?
– Jag vågar knappt säga det, men jag känner en hoppfullhet för Iran. Kan det vara så att det är något på gång? Jag är jättearg för att det inte rapporteras mer, för att inga länder går ut och tar ställning. Jag är också väldigt rädd, för de stänger ner internet. Ibland får jag inte tag på släktingar. De beskriver upprorsstämning i flera städer, säger Negar Naseh,
Om du får drömma om en framtid för Irans folk, hur ser den ut?
– En total samhällsomvandling, en sekulär demokrati. Jag drömmer om att de får lugn, kan skapa en stabilitet och en infrastruktur. Att de unga kan känna hopp.