Klockan är strax efter sex på kvällen och den lilla men ambitiöst kurerade bokhandeln Love Books i trendiga Johannesburg-stadsdelen Melville är proppfull till bristningsgränsen. 

Äldre män i kippa, yngre män i t-shirt med trycket ”South African Jews For Free Palestine”, medelålderskvinnor i linnekläder, tonårstjejer med rosafärgat hår och trasiga jeans.

Alla har kommit för att lyssna på universitetsprofessorn och marxisten Steven Friedman som nyligen publicerat boken ”Good Jew, Bad Jew – racism, anti-Semitism and the assault on meaning”. 

Det är en både allvarlig och uppsluppen stämning i rummet, och frågorna från publiken är många och långa. Steven Friedman har tålamod och försöker så gott han kan svara på varför han ogillar de nya definitionerna av antisemitism, vilka likheter som finns mellan Sydafrikas och Israels apartheidsystem, och hur han som religiöst praktiserande jude kan vara propalestinsk. Då och då brister han ut i skratt, som när någon frågar om bokens titel:

– Självklart är det nonsens att dela upp människor i goda eller dåliga medlemmar av en specifik grupp, men min poäng är att det är där vi har hamnat nu. I en binär konstruktion där de ”bra” judarna är den som lojalt stödjer staten Israel, och de ”dåliga” judarna” är vi som kritiserar den.

När vi ses några månader senare har Steven Friedman nyligen vittnat i en rättegång där den svarta framstående politikern Julius Malema, ledare för kommunistpartiet EFF, anklagades för att hållit ett tal med rasistisk hatretorik mot vita. 

– Han fördömde den vita maktöverordningen, och sa till exempel ”vita rasister, vi kommer inte låta er komma undan” och ”vita kvinnor är våra allierade eftersom de också är förtryckta av vita män.” Det är synd att detta inträffade efter att min bok redan givits ut, för det är en så tydlig illustration av vad jag har försöker beskriva i den, säger han.

– Att kritisera den vita maktöverordningen är att vara emot vitas rasism och förtryck av svarta, inte att vara emot vita. Det är samma sak med Israel-kritiken; att fördöma de israeliska sionisternas rasism och förtryck av palestinier betyder inte att man är emot israeler. Men idag har vi tyvärr ett läge där den som kritiserar vitas rasism mot svarta kallas antivit rasist, och den som ifrågasätter Israels rasism mot palestinier kallas antisemit.

Steven Friedman tar en klunk kaffe och flyttar några boktravar från sitt överfulla skrivbord i det lilla hemmakontoret.  Han jobbar till vardags som rektor för Centrum för demokratistudier på Johannesburgs Universitet och Rhodesuniversitetet, och har en bakgrund som journalist och facklig aktivist. 

Sedan hans bok ”Good Jew, Bad Jew” släpptes i november 2023 har den frispråkiga marxistiska forskaren ägnat den största delen av sin tid åt att skriva och prata om den och de ämnen som på många sätt genomsyrat både hans akademiska karriär, politiska aktivism och personliga livshistoria – och som mot bakgrund av Israels misstänkta folkmord i Gaza nu är mer aktuella än någonsin: sionism, antisemitism, rasism och apartheid. 

– Som jude och antirasist från Sydafrika har jag en särskild känslighet för hur rasism kan se ut och vad som händer när man kategoriserar människor i olika fack på märkliga grunder. Det var när jag upptäckte hur antisemitism hade fått en helt ny definition, och hur judiska personer i Labour-partiet kallades antisemiter för att de uttalade sig kritiskt om det sionistiska projektet, som jag insåg att jag behövde skriva en bok om det här.

Själva titeln och dess huvudargument har Steven Friedman lånat från boken ”Good muslim, bad muslim” där den ugandiska författaren och akademikern Mahmood Mamdani beskriver hur västvärlden har delat in muslimer i två grupper; de goda och de onda.

– De goda muslimerna är de som tagit till sig västerländska värderingar och de dåliga är de som inte har gjort det. Jag tycker Mamdanis argument är hjälpsamt för att förstå hur även judar idag delas upp i bra och dåliga beroende på om man stöttar eller är kritisk mot Israel. Själv är jag en stolt dålig jude!

Men är inte den uppdelningen kontextuell? När jag pratade om din bok med en svensk, judisk kompis som är socialist och har släkt i Israel menade han att det är tvärtom i den svenska vänsterrörelsen. Här ses du som en ”bra” jude om du kritiserar Israel och en ”dålig” jude om du inte gör det.

– Så kan det säkert vara i vissa sammanhang, men jag försöker teckna en större bild. Få Israel-kritiska och icke-sionistiska judar ägnar sin tid åt att säga till sionistiska judar att de inte är riktiga judar, så som de gör med oss. Jag tror inte att det han beskriver är ett stort problem, troligtvis lägger vänstern sin tid på annat än att fundera på om han är en dålig eller bra jude.

"Vissa personer tycker att förtryck mot judar är värre än förtryck mot andra grupper – vilket är rasistiskt"

I sin bok skriver Steven Friedman inledningsvis att det aldrig är rätt att likställa en etnisk grupp med en stat, och fördjupar sig sedan i IHRA:s (International Holocaust Remembrance Alliance) definition av antisemitism som han menar gör just det; blandar ihop Israel och judar och likställer Israel-kritik med antisemitism. För att utmana läsaren leker han också med tanken på vad som skulle ha hänt om IHRA:s definition hade applicerats på kampen mot apartheid i Sydafrika.

– Då hade vår kamp kallats för en rasistisk, antivit rörelse. IHRA-logiken går att applicera på alla länder som har en rasoligarki, vilket Israel har och Sydafrika hade, och där motstånd mot den rasoligarkin kallas för rasism. På det sättet påminner Israel och Sydafrika om varandra.

En del skulle nog invända mot jämförelsen mellan Sydafrika då och Israel nu, och även akta sig för att jämföra Förintelsen med Israels folkmord i Gaza.

– Ja, vissa personer tycker, och det är delvis vad min bok handlar om, att förtryck mot judar är värre än förtryck mot andra grupper – vilket är rasistiskt. Nazisternas folkmord under andra världskriget skall aldrig förminskas på något sätt, men det var inte bara 6 miljoner judar som mördades då utan även hundratusentals slaver, romer och hbtq-personer. 

–När den amerikanska historikern Deborah Lipstadt säger att det nazistiska folkmordet var en unik händelse önskar jag att hon hade rätt, men det har hon inte. Kung Leopold mördade ännu fler kongoleser under det belgiska kolonialstyret, och tyskarna genomförde också ett folkmord på Herrera– och Namafolket i Namibia, som då var en tysk koloni, och mördade över 70 000 människor. Men eftersom de är svarta afrikaner så pratar ingen om det, den historiska skuld som Tyskland drivs av när det gäller folkmordet på judar finns inte alls när det gäller andra grupper de har förintat.

"En av de viktigaste delarna i det sionistiska projektet har varit att göra judiskhet och judar vitt och europeiskt"

Steven Friedman menar att kritiken mot jämförelserna grundar sig på föreställningar om att det som händer vita människor i väst anses viktigare och allvarligare – och därför är ojämförbart, men att dessa föreställningar i sin tur också går att ifrågasätta eftersom judar som grupp enligt honom har ”förvitats”.

– Som jag skriver i kapitlet ”Sionism som en flykt från judiskhet” så har en av de viktigaste delarna i det sionistiska projektet varit att göra judiskhet och judar vitt och europeiskt. Det är avgörande för att få vara med i den västerländska gemenskapen och åtnjuta dess stöd. När den sionistiska staten Israel bildades välkomnade man något motvilligt etiopiska judar och judar från Irak, Marocko och Iran (mizrahi/sefardi) för att öka sitt befolkningsantal i relation till palestinierna. Men mizrahi-judarna placerades i baracker, sågs inte riktigt som civiliserade människor, och än i dag har de lägre status i samhället och är underrepresenterade i Israels parlament.

Om vi återgår till Sydafrika och apartheidtiden så var en stor del av de icke-svarta antiapartheidaktivisterna judar, och du var en av dem. Vad tror du det beror på?

– Det finns flera förklaringar. Dels var många av de judar som emigrerade till Sydafrika jiddischpratande Bund-socialister och deras väg in i kampen mot apartheid skedde först via arbetarrörelsen och senare genom kommunistiska partiet. När ANC återvände från exilen och hade sin första lagliga konferens valdes en ny partiledning där 11 av de 70 medlemmarna var vita, och 10 av dessa 11 var judar! Jag vill inte romantisera eller antyda att judar skulle vara mer progressiva än andra människor, men jag tror också att den judiska erfarenheten av förtryck och diskriminering gör det mer sannolikt för oss att sympatisera med andra förtryckta grupper.

Att det är just Sydafrika som lämnat in en anmälan till FN:s Internationella domstol (ICJ) rörande det misstänkta folkmordet i Gaza är inte heller en tillfällighet, menar Steven Friedman.

– Det finns en historiskt stark identifikation med det palestinska politiska partiet Fatah från ANC:s sida. Vissa ANC-politiker har under många år haft på sig Palestinasjalar i offentliga sammanhang och låtit sig fotograferas med dem för att symboliskt visa sitt stöd. Däremot har västvärlden totalt missuppfattat detta och tror att ANC stödjer Hamas, vilket inte stämmer. Samma dag som Sydafrika lämnade in sin anmälan hölls en manifestation i Ramallah där PLO:s dåvarande premiärminister Mohammad Shdeir höll ett tal där han hyllade Sydafrikas aktion, säger han.

”Sydafrika det enda landet i världen just nu där du inte kan bli av med jobbet på grund av att du kritiserar Israel!”

– För den sydafrikanska mainstreambefolkningen, som av uppenbara skäl är svart, behöver man inte förklara varför Palestina är viktigt. När Desmond Tutu besökte landet 2009 tog det honom fem minuter att förstå likheten mellan palestiniernas verklighet och det apartheidsystem vi hade i Sydafrika. Att stödja det palestinska folket är en del av vårt politiska DNA, i alla fall om man är en politiker med majoritetsaspirationer. Dessutom är Sydafrika det enda landet i världen just nu där du inte kan bli av med jobbet på grund av att du kritiserar Israel!

Sedan Hamas genomförde sitt terrordåd den 7 oktober och Israels misstänkta folkmord i Gaza därefter inleddes har alltfler kritiska judiska röster höjts och nya antisionistiska grupper har startats i många länder. Att ökningen av judiska solidaritetsorganisationer som stöttar Palestina sker just nu, trots att Israels ockupation och apartheid pågått i åratal, förklarar Steven Friedman med hjälp av sitt begrepp ”Israel's Sharpeville moment”.

– Många tror att omvärlden var enig i sin kritik av apartheidsystemet i Sydafrika, men så vad det inte. Det finns ett före och efter det som hände i Sharpeville 1960, då polisen sköt ner 70 obeväpnade svarta medborgare som demonstrerade mot rasism.

Bilderna på den blodiga massakern kablades ut över världen och folk förstod på riktigt hur skrämmande och fruktansvärd Sydafrikas apartheid var, att denna massaker var en del av något större, säger han.

– Det fick den internationella antiapartheidrörelsen att reagera på riktigt och om du bodde i väst och var någonstans mellan vänster och liberal på den politiska skalan skulle du hädanefter bojkotta allt från Sydafrika och bara samarbeta med akademiker eller artister som var uttalat antiapartheid.

"Att ta avstånd från Israels våld betyder inte att du ska ge upp din judiska identitet."

Samma sak har hänt med judar i diasporan efter den 7 oktober, enligt Steven Friedman. Han tror att många länge har haft en ganska vag idé om Israel och Palestina – att det finns judar och muslimer i Mellanöstern och att de inte kommer överens. 

– Sedan får man plötsligt se de fruktansvärda bilderna från Gaza och blir medveten om att det hemska som pågår nu har pågått länge och man förstår att sionismen, något man kanske varit rätt likgiltig inför, är Israels ideologiska grund och att den är rasistisk mot alla som inte är judar. Så fast du aldrig har haft problem med att du själv är jude så vill du inte förknippas med det som Israel säger sig göra i alla judars namn, och det tvingar dig att välja en position. Men att ta avstånd från Israels våld betyder inte att du ska ge upp din judiska identitet. Det vi ser idag är snarare att antisionistiska judar lyfter fram sin judiskhet och omfamnar den.

Sionisterna är självhatande judar, inte jag

Den judiska identiteten är viktig för Steven Friedman. Uppvuxen i ett icke-religiöst, sionistiskt medelklasshem gjorde han revolt mot föräldrarna genom att både bli både antisionist och religiöst praktiserande. Han predikar ofta i synagogans församling och hemma firas både judiska och hinduiska högtider eftersom hans fru är hindu.

– Det är absurt att såna som jag blir kallade ”självhatande” jude. I själva verket är det sionisterna som är det. Sionismens grundare närde alla en djup önskan att bli sedda som vita européer, och en av dem, Theodor Herzl, inspirerades av den tyska kompositören Wagner som också var Hitlers favorit, säger Steven Friedman och slår ut med händerna.

– Jag menar, finns det något mer självhatande än att som Herzl påstå att 2000 år av judiskt religiöst liv var bortslösad tid? Att det var nödvändigt att byta ut den religiösa, intellektuella juden som pratade ladino eller jiddisch mot ”den nya moderna judiska mannen” som pratade hebreiska, var fysiskt stark, brukade jorden istället för att sitta med näsan i böcker, och som endast genom att få en egen stat skulle kunna lämna ghettot och bli respekterade av de som hittills förtryckt dem?
Nej, jag tror faktiskt inte det.