Jag är arg
Jag är arg på statsministern.
Jag är arg över att hon återigen bekänner färg och sida, när hon med ena handen lägger blommor utanför israeliska ambassaden, medan hon med andra handen pausar allt bistånd.
Jag är arg över att jag blev så rörd när hon blev statsminister och att hon sedan dess har gjort mig besviken så många gånger.
Jag är arg över att media kallar det för de palestinska områdena istället för de ockuperade områdena. För att det överhuvudtaget heter Västbanken, när det ligger i östra Palestina. Media skriver att israelerna dödas, medan ett motangrepp kostar palestinierna livet. Är det ena livet mer värt än ett det andra?
Jag är arg för att ett liv kan vara mer värt än ett annat.
Jag är arg för att jag bor här och de inte gör det.
Jag är arg för att alla som bor här inte fattar hur det är att bo där.
Jag är arg för att alla som bor här inte fattar hur det är att bo där och helt enkelt är blinda inför det faktumet.
Jag är arg över privilegieblindhet – God dag yxskaft, hör jag min mamma säger.
Jag är arg över att fler inte är som min mamma.
Jag är arg över att en elev i gymnasiet kan se det – medan andra inte kan. Han kan uttrycka det. Varför ska jag höra sanningen från en gymnasieelev. Två miljoner människor inspärrade i 17 år på ett område lika stort som Langeland, med konstanta avbrott på elen och vattnet, med upprepade bombningar, Israels användande av olagliga vapen som vit fosfor. Döda barn på gatorna. Bilder på barnkistor på rad. Jag är arg över att det finns barnkistor. Barnkistor på rad.
Jag är arg över uttalandet: ”ingen elektricitet, ingen mat, inget vatten, ingen gas. Vi kämpar mot djur och agerar därefter” som Israels försvarsminister Yoav Gallant sa häromdagen.
Jag är arg för att det israeliska motståndet mot Netanyahu ignoreras.
Jag är arg över utsagor på Facebook om att Bjørn Brandenborg, Socialdemokratins rättspolitiska talesperson, mår illa över att den palestinska flaggan vajade på Den Røde Plads i lördags. Jag mår illa när jag ser toppdiplomater visa den israeliska flaggan. Jag är arg över att jag själv mår illa. Att jag själv avskyr.
Jag är arg över att läsa att ”den tidigare israeliske utrikesministern Shalomo Ben-Ami i åtskilliga artiklar har beskrivit hur Netanyahu i åratal medvetet har gett Hamas utrymme att växa sig starkare i Gaza, för att på sätt försvaga det mer moderata palestinska självstyret (PA) i Ramallah och därmed splittrat den palestinska befolkningen.”
Jag är arg över att det inte är någon arabisk konspirationsteori. Att detta dubbla förräderi är ett faktum. Att Netanyahu år 2019, enligt Jerusalem Post, ska ha sagt att ”De som vill förhindra etablerandet av en palestinsk stat bör stötta styrkandet av Hamas och överförandet av pengar till Hamas.”
Jag är arg över att hans plan ser ur att lyckas.
Jag är arg över att Netanyahus ultranationalistiska och religiösa regering normaliseras och betraktas som mainstream av Danmarks regering. Att Danmarks regering stöttar dem förbehållslöst.
Jag är arg över att Breaking the Silence, som drivs av israeliska veteraner och under många år har dokumenterat och kritiserat ockupationen, inte är en organisation som vår regering verkar känna till.
Jag är arg över att drönarna bortförklaras, att massakrerna förtigs, att barn avrättas, att journalister censureras, att mediahus kollapsar, att strömledningar kapas, att vattentillgången är knapp, att missilljud är vardag, att graviditeter är lotterikuponger, att begravningar är rutin, att de annekterade områdena växer, att Gaza är ett interneringsläger, att det politiska lägret i Danmark sanktionerar en israelisk ockupation av Palestina.
Jag är arg över nyhetsvärdet i att det talas om ett krig som brutit ut mellan Hamas och Israel, med början d. 8 oktober. Som om det var nu. Som om tiden inte är ockupationens tid. En lång och förstörande kamp som utmattar. En belägring, en ockupation, en frontlinje i konstant förflyttning som reducerar Palestinas territorium och politiska makt. Vet du vad radikalisering är? Desperation och brist på handlingsutrymme. Ett rum som konstant krymper omkring en, man bli galen av att vara inspärrad.
Jag är arg över att bosättningarna fortsätter. Att bosättningarna är en strategi för landvinning. Tillsammans med förstörandet av djurhållningen, jordbruksmarken.
Jag är arg över checkpoints och diskriminering vid checkpoints. En långsamt förtärande makt.
Jag är arg över att bombregn över Gaza nu tycks anses legitimt för många i västvärlden. Bombregn över Gaza. Jag är rasande och hör att det just nu, den 16 oktober, ransoneras en halvliter rent dricksvatten per familj i Gaza, att många av nöd dricker spillvatten. Hur kan någon försvara stödet till en stat som kallar sina politiska motståndare för ”mänskliga djur” och släpper bomber över bostadsområden?
Jag är arg över att Yahya Hassan inte längre är här
Jag är arg över att ett angreppskrig kan kallas för säkerhetspolitik, kan kallas för ”en stats rätt att försvara sig” (Det är George Bush som skrattar sist, det var Tony Blair och Anders Fogh som satte standarden. Nu existerar tanken som vore den neutral och det gör mig rasande).
Jag är arg över att vi inte hela tiden pratar om att hälften av befolkningen i Gaza är under 18. Att de så kallade ”civila” är barn. Att denna ”humanitära katastrof” egentligen är barnamord.
Jag är arg över att vara en röst.
Jag är arg över att Yahya Hassan inte längre är här.
Jag är arg över att bli tillfrågad om att vara en del av denna text.
Jag är arg över all den sorg och det motstånd som måste ligga till grund för denna enda dikt. Jag är arg över att poesin ska verka som ett slags tröst.
Jag är arg över att fred inte längre är en lösning. Jag är arg över att folk är så rädda för att ta avstånd från diskriminering.
Jag är arg över att västvärlden hade en agenda när de gav Israel territorium och att det är skälet till att de inte tar avstånd från Israels handlingar nu.
Jag är arg över att västvärlden inte bryr sig om bruna människor, såvida det inte har ett kapitalistiskt värde att göra det.
Jag är arg över att det kommer finnas krig så länge det finns kapitalism.
Jag är arg över att vita ukrainska flyktingar blev bättre bemötta än palestinska flyktingar kommer att bli (ifall de överhuvudtaget lyckas ta sig ut ur Gaza vid liv).
Jag är arg över att barn drömmer om att få mat.
Jag är arg över att folk lägger ut posts där de vill påminna oss om att israeliska liv och barn också har betydelse, som om man sanktionerar att barn blir mördade ifall man stöttar Palestina.
Jag är arg över att mina danske, judiske vän är rädd för att visa eller säga att han är judisk
Jag är arg över att unga människor dödades i ett terrorangrepp.
Jag är arg över den respons som världssamfundet accepterar som reaktion på ett terrorangrepp.
Jag är arg över mångas förbehållslösa stöd för Israels krigshandlingar.
Jag är arg över att inget verkar ha blivit bättre sedan Arafat.
Jag är arg över brist på ström, brist på vatten, brist på rörelsefrihet, brist på humanitärt stöd.
Jag är arg över fosfor, gas och raketer och kulor.
Jag är arg över att det vi pratar om är ett massmord på barn.
Jag är arg över att det inte finns någonstans där jag kan säga ”Befria Palestina” utan att folk samtidigt tror att jag håller med Hamas.
Jag är arg över att krigsbrott reduceras till att hålla med.
Jag är arg över att en reträtt från ockuperade områden ska verka som en utopi.
Jag är arg över att den danska staten inte officiellt har erkänt Palestina som stat.
Jag är arg över att inga offentliga politiker säger: ge också palestinierna ett land.
Jag är arg över att ett krav på grundläggande mänskliga rättigheter betraktas som vänsterorienterat.
Jag är arg över mordet på civila, israeliska såväl som palestinska.
Jag är arg över att hatet växer och växer och växer.
Jag är arg över antisemitismen och jag är arg över islamofobin.
Jag är arg över att ingen pratar om Yemen eller Demokratiska republiken Kongo.
Jag är arg över att vänsterfolk, som jag själv, uppenbarligen struntar i Yemen eller Demokratiska republiken Kongo, men är helt uppslukade av Palestina.
Jag är arg över att vänsterfolk, som jag själv, som inte personligen berörs av Israel-Palestina-konflikten, blir arga på varandra över minsta lilla åsiktsskillnad – eller blir överdrivet upprörda över vem som har lagt upp vad på sociala medier.
Jag är arg över att Israel attackerar civila för att komma åt Hamas, som attackerar civila.
Jag är arg över att mina danske, judiske vän är rädd för att visa eller säga att han är judisk.
Jag är arg över att så många här i texten lägger så mycket energi på Danmarks statsminister.
Jag är arg över att Edward Said (1935-2003), den bländande intelligente exil-palestinske litteraturprofessorn och intellektuelle tänkaren, som jag studerade under på Columbia University i New York i mitten på 90-talet, inte längre lever och kan analysera den aktuella situationen, men jag får läsa om hans verk istället.
Jag är arg över Europa.
Jag är arg över Danmark.
Jag är arg över den historielöshet som Danmarks statsminister utvisar, medan hon anklagar andra för historielöshet.
Jag är arg över att etnisk rensning tillåts passera som omtanke om civilbefolkningen
Jag är arg över att Europas kolonialisering av stora delar av världen syns på kartorna, syns som gränsdragningar som européer har gjort utanför Europa. Att kalla en bit land för ”Palestina-mandatet” – hur många palestinier har gett sitt mandat till det?!
Jag är arg över styrandet och ställandet med andras liv.
Jag är arg över att medierna är lika fokuserade på de 199 israeliska gisslantagna i Gaza som på över två miljoner palestinier på samma plats, som just nu fruktar för sina liv.
Jag är arg över den empatiförlust vi befinner oss mitt i.
Jag är arg över att västvärlden blundar för sin egen rasism, hur den styr vår berättelse om Israel och Palestina.
Jag är arg över den svartvita måne vi är vana att skapa berättelser på och hur den sortens tänkande fördjupar konflikten.
Jag är arg över hur lite vi får höra om det israeliska folkets protester mot den nuvarande regeringen.
Jag är arg över att etnisk rensning tillåts passera som omtanke om civilbefolkningen.
Jag är arg på Thrige Holding A/S. Jag tycker att de borde plundras.
Jag är arg över att västvärlden är helt okej med krigsbrott, så länge det är palestinierna som drabbas.
Jag är arg över att jag inte vet vad jag ska göra. Eller att jag mycket väl vet, men låter bli att göra det.
Jag är arg på alla som tjänar pengar på Israels krigsförbrytelser. Jag är arg på Terma, jag är arg över att deras kontor inte tas över och stängs ner. Jag är arg på Jes Munk Hansen. Jag är arg på Thrige Holding A/S. Jag tycker att de borde plundras.
Jag är arg över att barn inte har någon barndom i Palestina.
Jag är arg över att det inte finns några danska medier som vågar tala om sionismen som ett vitt och kolonialt projekt.
Jag är arg över att Houria Bouteljda har rätt när hon skriver: ”Anti-sionismen är det område där de två främsta offren för det israeliska projektet dras fram i ljuset: palestinierna och judarna. Det är också här som projektets främsta förmånstagare dyker upp: västvärlden.”
Jag är arg och full av sorg och frustration över att gång på gång tvingas konstatera att en rad av västvärldens politiker med makt, som Mette Frederiksen, inte talar för helt grundläggande mänskliga rättigheter, utan tvärtom motarbetar dem genom att stödja Israel, som begår något som närmar sig folkmord på den palestinska befolkningen.
Jag är arg och förfärad över att Israel inte möts av ett massivt fördömande från Danmarks regering för sina militära attacker mot den palestinska befolkningen.
Jag är arg och full av förakt över att Mette Frederiksen stödjer Israel i stället för att fördöma deras apartheidpolitik och övergrepp mot den palestinska befolkningen.
Jag är arg över insikten att Mette Frederiksen inte har någon vilja att visa upp en nyanserad syn på konflikten i Israel/Palestina, utan bara visar upp de mest förenklade och fördummande och dömande, förvrängda åsikterna i frågan med sitt enögda och brutala stöd för Israel.
Jag är arg, på gränsen till rasande och illamående, över insikten att Mette Frederiksen, av populistiska skäl, missbrukar sitt ämbete som statsminister för att främja islamofoba människo- och världsbilder, eftersom det ger henne makt.
Jag är arg över insikten att människor med makt förlorar förmågan och/eller intresset för att utöva empati och medmänsklighet.
Jag är arg och frustrerad över hur många medier och politiker som misslyckas med att skilja mellan Hamas och den palestinska civilbefolkningen.
Jag blir arg och chockad när jag inser att det inte finns något starkt fördömande av den israeliska aggressionen i Gaza från Danmarks regering. Det gör mig arg och förskräckt och full av förakt för den danska staten att den inte för länge sedan har upphört med all handel, inte minst vapenhandeln, med Israel, och inte har några planer på att göra det. När apartheidregimen i Sydafrika föll skedde det mot bakgrund av en omfattande internationell handelsbojkott. Samma sak skulle kunna göras med den israeliska apartheidregimen.
Jag är arg över att fler än 5 200 av Gazas gravida kvinnor enligt FN förväntas föda inom den närmaste månaden, och att kvinnor står inför extrema utmaningar när det gäller att kunna föda säkert och ha tillgång till fungerande sjukvård.
Jag är arg över att barn måste födas in i ett krig.
Jag är arg över att Danmarks regering inte har stoppat sitt militära och politiska stöd till Israels handlingar.
Jag är arg och olycklig, olycklig över att träden fortfarande brusar, att jag måste gå till jobbet och hålla undan bilderna av våldet.
Jag är arg men inte förvånad över att propagandamaskinen tar min familj.
Jag photoshoppar in en palestinsk flagga mellan de ukrainska i Köpenhamn och sprider det som falska nyheter
Jag är arg över att jag måste vara rädd för att tala.
Jag är arg över att muslimernas förluster och lidande gång på gång framställs som oundvikliga, en bieffekt av en rättvis ”frihetskamp”, och att de mäktigastes vardagliga våld osynliggörs som politik och abstraktion, som ”komplicerat”.
Jag är arg, jag photoshoppar in en palestinsk flagga mellan de ukrainska i Köpenhamn och sprider det som falska nyheter: SE!
I Danmark stödjer vi förtryckta människor
se, en ockupation, se, bomber över en skola, ett hyreshus
se ett herrefolk, se, apartheid, se
ett människoliv, ett barn, se det nu
pengarna som flödar genom Europa, vinsterna, se
Annisette, hon sjunger: det blåser en vind genom sorgen
den fyller mig med mod.
Jag är arg över hur noggrant cementen bearbetas i cementblandaren, medan en handfull israeliska soldater står och tittar på när cementen hälls ut i de kanaler som förser den vanlige palestinske medborgaren med vatten, och den stora massan av sand, grus och småsten kommer snart att stelna, förstenas, snart att äta upp allt levande. Sakta och ovetande glider cementträsket längre och längre ner i vattenkanalerna, längre och längre in i palestiniernas möjligheter till ett normalt liv.
Jag är arg över att rent vatten, mjöl och sjukhusutrustning i Palestina inte anses vara en förutsättning för ett normalt liv.
Jag är arg över att palestiniernas försvinnande levnadsmöjligheter i de danska medierna ständigt beskrivs som kriget mellan Israel och Hamas.
Jag är arg över att de danska medierna i dag inte verkar kunna formulera ordet krigsbrott, att ingen verkar kunna formulera ordet folkmord, när 5 887 palestinier har dödats på sjutton dagar och 18 125 skadats, däribland många barn och gravida kvinnor, när gränserna är stängda, när vattenförsörjningen och det kraftverk som förser området med elektricitet är stängda, när nödhjälpen inte kan komma in, när det sker en systematisk nedstängning av alla livsförutsättningar.
Jag är arg över att Danmarks regering handlar med vapen med Israel, när samma vapen används i krigsbrotten mot den palestinska civilbefolkningen.
Jag är arg över att Danmarks statsminister lägger blommor vid den israeliska ambassaden och arg över att hon kallar det "djupt oroande och fullständigt historielöst" när en journalist därefter frågar om hon också kommer att lägga blommor för dödade palestinska civila.
Jag är arg över det nedlåtande användandet av ordet historia, som om historien är huggen i sten, som om den inte är en förhandling som ständigt pågår.
Jag är arg på maktens konformistiska, ointresserade och bekväma inställning till historia, och jag kommer att tänka på Yayha Hassan som i Deadline, för tio år sedan, la fram sin version av den historia som fortfarande utspelar sig i dag:
Jag är arg över att inga europeiska ledare har värdigheten att uttala sig mot det pågående folkmordet på palestinierna
De judiska värderingar som staten Israel skulle grundas på grundades först och främst på andras förfall. Dessutom överskuggades de ihärdiga försöken att utvidga staten Israel av maktutövning, kontroll, förtryck, rasism och hat, vilket naturligtvis föder våld, hat och rasism hos den förtryckta parten. Sionismen uppstod som en konsekvens av förföljelse. Nu har sionisterna glömt sitt motiv. Judar invandrar till bosättningar och palestinier deporteras till flyktingläger. Ockupationen avhumaniserar palestinierna, men också israelerna själva. När vi talar om begreppet antisemitism så gäller det bara när judar diskrimineras, förföljs och mördas. Men när palestinier utsätts för samma sak är det uppenbarligen inte antisemitism, trots att palestinierna också är ett semitiskt folk. I media hör vi om det så kallade kriget mellan israeler och palestinier, men kan man kalla det krig när en av världens starkaste militärmakter anfaller ett försvarslöst, civilbefolkat ghetto med krigsfartyg, flygvapen, artilleri och elitsoldater? Det är mord och massaker, oavsett hur många mer eller mindre farliga raketer Hamas skickar över gränsen. Och jag vill tillägga att grundorsaken till konflikten inte är Hamas. Hamas är en konsekvens av ockupationen. Den radikalisering av palestinier som sker i de ockuperade områdena är en konsekvens av ockupationen. Den vanlige palestiniern var inte särskilt religiös före ockupationen. PLO, som inte heller var en religiöst grundad rörelse, har under många år försökt förhandla fram en lösning, och Israel har svarat med ständigt ökande förtryck och fler bosättningar. Därför borde det inte komma som någon överraskning att palestinierna tar till raketer i desperation efter sextio år av ockupation.
Jag är arg över att Danmarks regering talar ned till folket.
Jag är arg över att Mette Frederiksen uppenbarligen inte förstår innebörden av ordet ”apartheid”.
Jag är arg över att inga europeiska ledare har värdigheten att uttala sig mot det pågående folkmordet på palestinierna.
Jag är arg över att till och med inflytelserika eller intellektuella amerikanska judar i USA – just de människor som man kan tro skulle blir hörda, Judith Butler eller Norman Finkelstein – möter hat och häftigt motstånd inte bara från den amerikanska högern utan från hela den amerikanska eliten när de uttalar sig mot annekteringen, mot Israels krigsmaskin.
Jag är arg för att det är de grumliga ekonomiska intressena hos de redan rikaste människorna i världen som möjliggör folkmord.
Jag är arg över att judisk-amerikanske Norman Finkelsteins bok The Holocaust Industry: Reflections on the Exploitation of Jewish Suffering (2000) inte är en del av den obligatoriska läsningen i grundskolan. En bok som beskriver hur den amerikanska judiska kulturen utnyttjar de smärtsamma minnena av den nazistiska förintelsen för att göra Israel till en "offerstat" och skapa en förvrängd ideologi som när som helst kan legitimera Israels krigshandlingar.
Jag är arg på mig själv för att jag inte vet mer om palestinsk film, litteratur, konst och kultur.
Jag är arg på mig själv för att jag ofta har tänkt på palestinierna i Gaza som offer, och inte som människor i ett normalt samhälle med skolor, sjukhus, infrastruktur, stormarknader, familjer, vardagsliv, arbete, kultur, etc.
Jag är arg över att när man inte är lika inför lagen, så är man heller inte lika inför sorgen.
Jag är arg över våldet som ligger dolt inuti retoriken, de små orden som inte kommer att erkänna palestiniernas rätt till ett fritt Palestina. De små orden och de stora bomberna.
Jag är arg över dolda ekonomiska intressen, även när de gömmer sig i kramar.
Jag är arg över att den historieförnekelse som ligger bakom västerländska politikers brist på empati för den palestinska civilbefolkningen gör att polisens batonger används med extra kraft vid fredliga demonstrationer. Att ett ljus som tänds i sorg kan släckas med våld.
Jag är arg för att vi, medan vi skördar det välstånd som växer ur krig och förtryck, exploatering, imperialism och våld, fortfarande distanserar oss moraliskt, fördömer motstånd, vilar här i en oförskämd fred som vilar på fasor någon annanstans, en orättvis fred som kräver att vi först bortser från våra skräckslagna kamrater i andra länder och sedan glömmer att vi själva befinner oss på krigets bakre frontlinje. Jag är arg över att en dansk statsminister kan sitta i ett stridsflygplan och le mot pressen. Som om ett stridsflygplan någonsin har gett några läppar skäl att göra det.
Jag är arg över att hämnd och vapen har blivit syskon.
Jag är arg på politiker som jämför Gaza med Langeland för att de är lika stora, när det finns över 2,1 miljoner människor på den ena platsen och 12 071 på den andra. Den ena är en av de mest tätbefolkade platserna i världen, medan den andra kämpar för att locka tillräckligt många nykomlingar och hålla sina butiker öppna.
Jag är arg för att det finns tillräckligt med utrymme på Langeland, men inte i hjärtat.
Jag är arg på en statsminister som säger att den israeliska armén har rätt till hämnd, utan att tala om de människor som borde ha rätt att inte vara en del av denna hämnd. Jag är arg för att min vän Rama, som känner människor med familj i Gaza och därför la upp en bild på sin Instagram till stöd för offren för bombningarna, och förlorade sin vän för att hon trodde att han stödde mordet på israeliska civila. Jag är arg på min gamla kollega från mataffären, som gick med i den israeliska armén vid 16 års ålder och sa att han aldrig skulle få normala fingrar eller ögon igen. Jag är arg på en premiärminister som talar om rätten till hämnd. För när man talar om hämnd talar man också om att fler människor måste dö. Då talar man också om sjukhus, daghem, förskolor och skolor som kan komma att påverkas av denna hämnd.
Jag är inte arg över att Rama kommer att förlora fler vänner på Instagram, men jag är arg över att hans vänner kommer att förlora familjemedlemmar, bekanta och vänner i attackerna.
Jag är arg över alla som förvandlas till skelett i Gaza.
Jag är arg över att hämnd har blivit en mänsklig rättighet för vissa, jag är arg över att denna mänskliga rättighet kommer före de mänskliga rättigheterna.
Jag är arg över Israels ockupation av Gaza och Västbanken.
Jag är arg över det sätt på vilket konflikten är fastlåst.
Jag är arg över USA:s militära stöd till Israel.
Jag är arg på USA:s militär.
Jag är arg för att det har blivit en genre, hjälporganisationens bild
Jag är arg över att USA:s militär redan hade vapen och ammunition deponerade i Israel och att de omedelbart efter terroristattacken donerade dem till förmån för Israels folkmord i Gaza.
Jag är arg över Israels folkmord i Gaza.
Jag är arg över att de danska medierna kallar det krig.
Jag är arg på de danska medierna.
Jag är arg över att de danska medierna inte har utbildat sig om asymmetriskt krig.
Jag är arg över att begreppet asymmetriskt krig har behövt uppfinnas.
Jag är arg över att USA:s utrikesminister flög till Israel omedelbart efter terroristattacken.
Jag är arg för att det just nu, trots allt, verkar som om USA är den bästa chansen att få till stånd en vapenvila.
Jag är arg över hur det palestinska folket än en gång blir offer för globala politiska strömningar.
Jag är arg över att jag för bara två månader sedan var på den ockuperade Västbanken för att fira min systers bröllop, och även om alla i min svågers familj mår bra, hör jag i dag på radion om barn vars kroppar är täckta av bröllopsklänningar och festklänningar.
Jag är arg för att det inte finns tid att sörja för de döda.
Jag är arg för att jag sörjer i realtid.
Jag är arg över tiden.
Jag är arg för att de bilder som hjälporganisationer lägger ut från Gaza redan en vecka in i folkmordet i Gaza ser ut som bilder från Afghanistan och bilder från Armenien och bilder från Marocko.
Jag är arg för att det har blivit en genre, hjälporganisationens bild.
Jag är arg för att jag är oförsonlig och dum
Jag är arg för att jag lägger märker till det.
Jag är arg för att jag har tid och energi i mitt liv att fokusera på den här typen av saker. Jag är arg på tiden.
Jag är arg över att känna mig ensam med mina åsikter i denna tid, att när jag skriver något om blommor så tror folk att det handlar om blommor när det handlar om krig, trots att blommor alltid handlar om blommor, och trots att krig också handlar om blommor.
Jag är arg över att jag känner mig tvingad att följa kriget på Al Jazeera för att få en sann bild av nyheterna.
Jag är arg över att det inte har rapporterats att Jair Melchior först kallade Hamas attack mot Israel för oprovocerad vid minneshögtiden för deportationen av danska judar, men jag är glad att han senare ändrade sig och nu sörjer de palestinska barnen och civila, och jag önskar att Mette Frederiksen kunde göra detsamma.
Jag är arg över att jag vill ta bort den raden om Mette Frederiksen eftersom jag tycker att den är oförsonlig och dum. Jag är arg för att jag är oförsonlig och dum.
Jag är arg för att jag inte tycker att det är okej att jag är oförsonlig och dum.
Jag är arg över att Frontex använder israeliskutvecklad övervakningsteknik för att övervaka gränserna till Europa
Jag är arg över att Israels militärindustri i årtionden har använt Gaza och den ockuperade Västbanken som ett laboratorium bland annat för sin övervakningsindustri.
Jag är arg över att Frontex använder israeliskutvecklad övervakningsteknik för att övervaka gränserna till Europa.
Jag är arg över att det inte bara är vapen som Israel exporterar, utan också hela idén om en etno-nationell stat som dessutom pressar sitt uniformsklädda knä på bruna och svarta arbetare.
Jag är arg över att Israel påminner mig om Europa.
Jag är arg över att Europa stödjer Israel i dess folkmord på det palestinska folket i Gaza.
Jag är arg över att Danmark köper militär teknik från Israel.
Jag är arg över att Danmark köper militär teknik överhuvudtaget.
Jag är arg på Danmark.
Jag är arg på militär teknik.
Jag är arg över att det finns omkring en miljon barn i Gaza som, förutsatt att de överlever det, är med om det femte bombanfallet under sin livstid.
Jag är arg över att bli upprörd, men jag blir också upprörd för att jag är arg.
Jag är arg över alla resurser som läggs på en man ska kunna stå i blåsten på Blågårds Plads med en israelisk flagga och en högtalare och predika sin ilska, istället för på att hjälpa de palestinska familjerna att placera läskbackarna ut på de svarta paviljongernas fötter, så att de inte lyfter i stormen medan de säljer kakor till stöd för barnen i Gaza.
Jag är arg för att denna ilska inte är ny.
Jag är arg över att socialdemokraternas politiske talesman Christian Rabjerg Madsen är villig att dra historiska paralleller till andra världskriget, men inte till Israels decennielånga ockupation och fortsatta olagliga utbyggnad av bosättningarna.
Jag är arg över att Danmark och västvärlden fortfarande är med och normaliserar denna olagliga ockupation och fängslandet av den palestinska befolkningen.
Jag är arg över att Danmarks regering fortfarande kan göra mig besviken. Att jag aldrig tycks bli klokare.
Jag är arg över att danskarna har valt ännu en regering som står sida vid sida med Israel
Jag är arg när jag hör en ung man säga, på sjungande jylländska, att flera danskar är arga på honom eftersom han demonstrerat för Gaza.
Jag är arg över att man kan vara så pass icke-dansk på sjungande jylländska att man med den största självklarhet kan kalla andra för danskar.
Jag är arg för att något i mig fortfarande anser att det är ett ideal att vara en riktig dansk.
Jag är arg över att danskarna har valt ännu en regering som står sida vid sida med Israel, de dagliga brotten mot internationella lagar och mänskliga rättigheter till trots.
Jag är arg över att Danmarks regering hänvisar till Israel som ”Mellanösterns enda demokrati” när Israel praktiserar apartheid. Jag är arg över att detta av många kommer att uppfattas som ett radikalt uttalande.Jag är arg över att jag måste vara arg för att inte bryta ihop.
Jag är arg över att ilska och indignation inte räcker till, och att känna något är nästan ingenting, samma sak som att inte göra någonting. Det hjälper inte barnen i Gaza, det hjälper inte de sjuka och döende och bombade civila att vi har känslor och att vi tror att om vi lägger vår ilska, vår privilegierade ilska, i en viss skål så kan det förändra balansen i världen.
Jag är arg över att detta ekar på Västbanken: Berätta därhemma vad ni ser här.
Det har ni sagt i evigheter. Kära palestinier, vi ser er.
Skriven av:
Ditte Bruhn Bak (gymnasielärare och initiativtagare till texten)
Lone Aburas
Haidar Ansari
Malte Tellerup
Johanne Mygind
Elias Sadaq
Luka Holmegaard
Melanie Kitti
Caspar Eric
Deniz Kiy
Mette Moestrup
Joan Rang Christensen
Ursula Andkjær Olsen
Mathilde Moestrup
Maja Lee Langvad
Jonas Eika
Tahir Mirza
Amina Elmi
Johanne Lykke Naderehvandi
Hanne Højgaard Viemose
Kirstine Reffstrup
Olga Ravn
Theis Ørntoft
Ingrid Nymo
Hannah Lutz
Jamal Bendahman
Dennis Gade Kofod
Asta Olivia Nordenhof
Liv Nimand Duvå
Sabitha Söderholm
Ida Marie Hede
Joa Kruse Lykke
Gry Stokkendahl Dalgas
Nath Krause
Jonas Reppel
Andreas (Amdy) Eckhardt-Læssøe
Johan Davidsen
Siri Ranva Hjelm Jacobsen
Majse Aymo-Boot
Mikas Lang
Christian Dorph
Lasse Raagaard Jønsson
Aske Viuff
Anders Abildgaard
Ditte Holm Bro
Morten Chemnitz
Fine Gråbøl
