Kanske känner du igen plotten ovan från filmen ”Rachel getting married” från 2008, med Anne Hathaway i huvudrollen. Eller så minns du den från ”Margot at the wedding”, som kom året innan och har ungefär samma handling, men byter ut Hathaway mot
Nicole Kidman som protagonist. 

I Hollywood kallas det för twin films, ett begrepp som alltså beskriver två filmer som kommer ungefär samtidigt och handlar om ungefär samma sak. Det är ett fenomen som är vanligare än man kanske tror. 2014 kom det till exempel två biografiska filmer om den franske modedesignern Yves Saint Laurent. 2011 tyckte två amerikanska filmstudios att det var dags att göra filmer om kk-förhållanden. Båda hade arbetstiteln ”Friends with benefits”, den ena fick byta till ”No strings attached” efter att ett av filmbolagen blandade in sina jurister. 

Det finns flera anledningar till att fenomenet inträffar. Ibland, som i fallet med Yves Saint Laurent, handlar det om att allmänheten blivit mer intresserad av en historisk person efter att denna dött, och att fler än ett filmbolag vill casha in samtidigt. Andra gånger är det slumpen som spökar, så var förmodligen fallet med filmerna om Rachel, Margot och deras respektive systrars bröllop.

Slutligen kan det handla om att något ligger i luften: att ett ämne blivit så akut närvarande i vår kulturella diskurs att det inte räcker med en film (huruvida företeelsen ”knullkompisar” hade denna status i början av 2010-talet låter jag vara osagt).

Nu finns ett aktuellt exempel på den svenska bokmarknaden. ”Saker jag lärt mig om sorg”, av Frida Blom, och den svenska översättningen av ”Hunger”, av danska Tine Høeg, kom med några veckors mellanrum i våras och är två otroligt lika böcker. Båda handlar om kvinnor i 30-årsåldern som är ofrivilligt barnlösa och genomgår IVF-behandlingar tillsammans med sina respektive partners. Båda är skrivna i dagboksform. Båda är nakna skildringar av längtan och smärta, misslyckade försök till befruktning och en oförstående vårdapparat (som verkar vara mer oförstående i vårt grannland, heja Sverige). Båda antyder att de bygger på självupplevda erfarenheter. Båda är väldigt bra! 

Så varför kommer de här båda böckerna just nu? Robert Edwards, som uppfann IVF och tilldelades Nobelpriset för metoden, dog redan 2013 och figurerar dessutom i varken ”Hunger” eller ”Saker jag lärt mig om sorg”. Någon död kändis har alltså inte orsakat tvillingböckerna. Slumpen skulle förstås kunna spela en roll: även om vissa väljer bort barn är viljan att föra släktet vidare närmast universell. Saknar man förmågan att göra det uppstår problem. Så har det alltid varit. Å andra sidan: Det finns flera viktiga faktorer som har förändrats på senare år – och detta är såväl Høegs som Bloms romaner utmärkta exempel på.

De amerikanska omvårdnadsforskarna Margarete Sandelowski och Sheryl de Lacey menar att barnlöshetens historia kan delas in i tre faser. Den första skulle kunna kallas för ”Guds straff-­perioden”. I bibeln är barnlöshet alltid ett straff från högre makter – något som händer för att man syndat eller på annat vis gjort gubben däruppe upprörd. Med upplysningen kom en ny syn på saken: nu förvandlades infertilitet till ett medicinskt problem, men ett medicinskt problem som inte gick att lösa. På ett sätt är denna period mer brutal: Gud kunde ju alltid bli på gott humör igen. Sara födde Isak. Nu var problemet istället kroniskt – och även om vissa läkare försökte bota sterilitet hos framförallt kvinnor så lyckades de i regel inte.

Detta förändrades med den tredje fasen, den som vi befinner oss i just nu – och som inleddes 1978 när Louise Brown som första bebis någonsin föddes med hjälp av Dr Edwards IVF-metod. IVF – menar Sandelowski och de Lacey – förändrade spelplanen så radikalt att ”infertilitet”, som vi använder begreppet idag, inte kan sägas ha existerat innan metodens uppkomst. Sedan 1978 har barnlöshet av såväl läkare som patienter setts som ett problem som går att lösa. Och det är just här det som jag upplever som det centrala problemet i både Høegs och Bloms böcker uppstår. För även om barnlöshet numera ska vara lösbart så är det de facto inte alltid det. Vissa blir inte gravida hur många behandlingar de än genomför. 

”Vad är det för fel på dessa människor?”, frågar samhället, och IVF-erans ofrivilligt barnlösa förpassas på samma modernitetens sophög som de relativt fattiga och de kroniskt överviktiga: ”Varför kan ni inte bara lösa det? Ni har ju fått alla möjligheter i världen!”. 

Det ironiska är förstås att det är vårt kapitalistiska moderna samhälle som orsakar flera av problemen. Definitivt när det kommer till fattigdom och övervikt, men även i fallet med den ofrivilliga barnlösheten. Studier har till exempel visat att europeiska mäns spermiekvalitet blir allt sämre, något som orsakas av bland annat kemikalier, bekämpningsmedel och olika livsstilsfaktorer.

Ännu en sak i tvillingböckerna som visar att infertiliteten just nu har ett kulturellt ”moment är ett ord som inte nämns en enda gång i någon av dem: adoption. För Bloms och Høegs föräldra­generation var detta den själv­klara lösningen på problemet, men mellan 2011 och och 2020 sjönk utlandsadoptionerna i Sverige med över 50 procent. 

Delvis handlar det om att färre barn finns tillgängliga för adoption, men i Bloms fall har förmodligen de senaste årens häftiga svenska debatt om etiska frågor rörande adoption – samt de många skandalerna – varit faktorer.

Høegs bok slutar öppet men hoppfullt. Under bokens sista sidor genomgår huvudpersonen och hennes partner en IVF-behandling som verkar fungera, även om vi inte får veta säkert. 

I Bloms bok går det sämre. Protagonisten skiljer sig från sin partner och behandlingen avbryts. Enäggstvillingar är de här böckerna alltså inte, men det vore fel att hävda att deras samtida publicering inte säger något om vårt samhälle, vilka vi är, och vilka vi lämnar efter oss på framstegets tillsynes oändliga motorväg.