Isande drama om abort på 60-talet

”Omständigheter”, som vann guldlejonet i Venedig, är Audrey Diwans andra film som regissör. Innan dess bildade hon skrivarduo med maken Cédric Jimenez. Tillsammans skrev de bland annat den högoktaniga polisrullen “BAC Nord” (2021). Att Diwan har ­rötterna i den pulserande genre­filmsvärlden märks tydligt när den sävliga fasaden börjar monteras ner. 

Filmen, som är baserad på Annie Ernaux självbiografiska bok, utspelar sig under 60-talet när aborter fortfarande var olagliga i Frankrike. Därför måste Annes situation hållas hemlig till varje pris, vilket är nära omöjligt när man bor i en studentkorridor. Det inledande dramat tar på så vis snabbt formen av en thriller.

Filmen är fotad i ett avsmalnat bildformat och det är som att kameran förföljer Anne. Den lämnar inte henne en sekund. Tillsammans med den trånga bilden skapar det en tryck­kokare av ständigt eskalerande obehag. I och med att Anne inte kan gå till ett sjukhus och få abort måste hon testa den ena mer skräckinjagande metoden efter den andra. När inte injektionerna fungerar testar man stavar. När inte det fungerar? Då får man improvisera fram något ännu värre. 

Diwan viker inte en tum för att göra filmen lättare att smälta. Det gör att jag, när filmen närmar sig slutet, känner andnöd. De intensiva olustkänslorna filmen tvingar fram får mig att tänka på Cristian Mungius kolsvarta abortdrama ”4 ­månader, 3 veckor och 2 dagar” (2007). ”Omständigheter” når inte riktigt samma höga nivåer som Mungius mästerverk. Men så långt ifrån är den inte heller.