Det har gjorts flera försök att skildra metoo-rörelsen och dess efterspel. Vi har bland annat den dokumentära Viaplay-serien “The Prize of Silence” som i DN kallades “en finhackad pyttipanna av välbekanta ingredienser” och Ebba Witt Brattströms bok “Historiens metoo-vrål” som beskrevs så här i samma tidning: “för att vara en bok som gör så höga anspråk på att vara samtida känns många av resonemangen hopplöst daterade”. Nu är Veckorevyns chefredaktör Irena Požar aktuell med ett nytt metoo-verk och efter att ha läst “Backlashen - Metoo och revolutionen som stoppades” börjar jag undra om det ens går att säga något om den globala rörelsen som gör den rättvisa.
Oavsett om man väljer att kalla metoo för en historisk revolution eller en medial masspsykos går det inte att förneka kraften i det som pågick under hösten 2017. Det är sällan kvinnofrågor nått allmänheten på det viset. Budskapet skreks ut på gatorna, skapade kollektiv hjärtklappning och fyllde löpsedlar över halva jordklotet. Att skildra nyanserna i denna kraft utan att falla i klyschor måste vara oerhört svårt. Och kanske är det just därför det är många som misslyckas.
Jag hade stora förhoppningar på en bok som beskrivits som en djupgående undersökning i den moderna historien om kvinnors motstånd mot sexuella övergrepp och vad metoo egentligen gjorde med oss. Jag tänkte att om någon kan skildra den där galna hösten, den där kraften som fick håret att resa sig på armarna och journalisterna att bryta mot pressetikens alla regler är det en så pass insatt och klarsynt skribent som Irena Požar.
Men “Backlashen - Metoo och revolutionen som stoppades” består av samma välbekanta pytt som Viaplay-serien. Det mesta som står i boken har vi redan kunnat läsa på Cissi Wallins Instagram. Det betyder inte att det inte är viktigt. För det är det. Och som bildtexter på sociala medier kan raka och enkelspåriga budskap vara precis rätt väg att gå. Boken hade kanske fungerat som ett manifest, en krigsskrift som uppmanar till politisk mobilisering, ett metoo 2.0.
Men det verkar inte vara Požars ambition. Istället vill hon sätta revolutionen i en historisk kontext och hänvisar till tidigare feministiska verk av författare som Susan Faludi och Maria-Pia Boëthius. Hon beskriver metoos bakslag som en del av ett uträknat patriarkalt mönster där feministiska framsteg historiskt också följts av liknande motgångar. Denna ambition hade kunnat bli intressant om Požar grävt djupare och lagt mer tid på att peka på vad detta bakslag faktiskt består av istället för att återkomma till meningar som “Kvinnor har sedan tidernas begynnelse betalat för varje stund på denna jord” och “Jag påmindes ständigt om att jag varje dag vaknar i ett patriarkat och att jag måste passa mig jävligt noga”.
Jag hade önskat mig mer av Požar, framför allt eftersom bokens huvudsakliga tes är så oerhört viktig. Mycket av det som kom fram under metoo överskuggades av enskilda rättsfall. Sensationella rubriker om kändisgubbar gjorde att de anonyma massorna av övergrepp hamnade i skymundan. Och att medierna begick ett antal allvarliga misstag under rörelsens mest intensiva period har kastat ett häxigt ljus över metoo som helhet. Det är synd att Požar inte lyckas göra dessa poänger på ett sätt som är mer engagerande.
