– Jag skulle inte kunna sätta ord på vad det är för genre. Det låter inte som INVSN, funderar keyboardspelaren och sångerskan Kicki Karlsson, och knackar med snusdosan i bordet.
INVSN (Invasionen) har en brokig historia. Fröet till bandet bildades redan 1999 av Dennis Lyxzén som släppte en skiva under namnet The Lost Patrol. Några år senare hade soloprojektet vuxit till ett band, som under årens lopp har haft olika medlemmar. Men efter namnbytet till INSVN under 2010 har Dennis Lyxzén, Anders Stenberg och André Sandström varit grunden, samtidigt som medlemmarna har hållit i gång med andra band, som Deportees, Refused och The (International) Noise Conspiracy.
Ur ett kvinnligt perspektiv
Sara Almgren på bas och sång anslöt till INVSN under 2011. Nu med nya singeln har hon tillsammans med Kicki Karlsson, som är bandets senaste medlem, tagit en framträdande position – inte minst sångmässigt. På Immer zu sjunger de tillsammans om att den som har makten i dag kanske inte har makten i morgon. Det är en låt om våld mot kvinnor, skriven ur ett kvinnligt perspektiv. Ett punkigt memento mori för mannen:
You’re perpetual pain
you’re darkness, you’re death
you’re endless abuse
you’re terror, you’re a threat
you’re the violent voice
you’re rape, you’re regret
… but nothing’s forever
– ur Immer zu
Varför en låt om kvinnomisshandel?
– Det är ett ständigt aktuellt ämne. Frågan är väl varför det inte har kommit upp tidigare, säger Kicki Karlsson.
Det är Dennis Lyxzén som har skrivit texten, och han konstaterar – inte utan förvåning i rösten – att det är första gången som han har skrivit en text för någon annan. Det hade inte gått att ha en manlig sångare på Immer zu, och därför var det också självklart att Sara och Kicki skulle ställa sig framför mikrofonerna.
– När man var yngre, så var låtskrivandet ett positionerande: ”Jag har skrivit det här!”, men det är det sköna med att bli äldre – man gör sig av med egot och börjar se till det som är bäst för låten. Det är en ynnest att skriva för ”oss” i stället, säger Dennis Lyxzén.
Jämställdhet är inget nytt tankespår för INVSN, men det är första gången som en låt har ett så uttalat feministiskt budskap. Videon till Immer zu, som görs färdig just nu av producenterna Elina Bygdén och Sandra Wasara Hammare, är också ett tydligt statement: det är bara kvinnor som är med. Kvinnor framför kameran och bakom kameran – INVSN:s medlemmar har knappt själva koll på hur det kommer att bli, berättar Dennis Lyxzén förtjust.
– Men jag är med i videon och går lite, tillägger Kicki Karlsson, något svävande.
– Det är en väldigt snubbig värld. I Sverige har vi ju kommit långt med jämställdheten, men resten av världen ligger minst 10–15 år efter. Man vill ju ändå vara med och flytta fram positionerna lite grann, hela tiden, säger Dennis Lyxzén, och så erinrar han och Kicki sig hur olika bandets medlemmar blev behandlade under den senaste USA-turnén. Kicki fick vid en spelning inget ljud i sina monitorer, men när hon sade till teknikern blev hon ignorerad. Efter spelningen kom dock teknikern fram och bad om ursäkt – till Dennis …
Nya singeln ska också följas av ett album, The Beautiful Stories, som beräknas komma ut i februari nästa år. Den kommer att låta som något eljest, jämfört med de tre tidigare albumen som INVSN har gjort – dels för att det har tillkommit andra medlemmar med egna idéer, dels för att bandet inte längre har tre gitarrister, utan bara en. Mer bas och trummor i musiken, alltså.
– Vi har tappat en massa gitarrister! Men det är ju lite ironiskt att vi har kvar en av Sveriges bästa (Anders Stenberg) och så är han knappt utnyttjad, konstaterar Dennis Lyxzén.
Kånkade runt trummorna
Både singeln och albumet är producerade av amerikanska Adam ”Atom” Greenspan. Ett närmast outtröttligt superproffs, säger Dennis och Kicki, och berättar om hur Atom kånkade runt trummor mellan olika rum i inspelningsstudion, bara för att få fram just DET DÄR ljudet och den där stämningen.
– Han lade sig egentligen inte i låtarna, men han kom med sina fix och trix. Vi fick ett väldigt självförtroende av att jobba med honom. Helt plötsligt kunde vi höra ”Fan, vad fett det låter”.
En sista fråga, hörni. INVSN är ju ett utpräglat politiskt band. Hur överlever man som politiskt engagerad musiker när allt bara verkar bli värre hela tiden?
– Jag känner att jag kan bli en misantrop, säger Dennis Lyxzén, men fortsätter:
– Jag har ingen naiv idé om att det är musik som ska rädda världen, men det har ändrat min värld, och bandmedlemmarnas också. Kanske kan man få andra att tänka till med det man gör. I mörka tider, så är faktiskt musik ett fyrtorn som lyser starkt.
