BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Samtidigt var det en feministisk idéroman om ett samhälle som på förhand bestämt vem som har huvudansvaret för blöjbyten, idrottsdagar och makaronikokning.
Att boken blev en succé var kanske inte så konstigt, men ett tag hade Lidbecks framgångar inga proportioner; varenda kulturpodcast intervjuade henne, alla tunga kritiker skrev krönikor om henne och på DN tilldelades hon en kolumn över ett helt uppslag.
Bytt stil
Själv tyckte jag lite synd om Lidbeck. För det finns få saker som kan vara så förödande för kreativiteten som att lyftas till skyarna för en debut – särskilt när den inte lever upp till sitt rykte.
”Finna sig” var visserligen en knivskarpt skriven bok, men som roman kändes den alldeles för uttänkt. Dessutom berättade den en otroligt uttjatad historia: om den övre medelklasskvinnan som tävlar i barn och äktenskap och blir cynisk på kuppen. Sammantaget gjorde det att boken inte höll hela vägen – framför allt andra halvan kändes manierad och överspänd.
När Lidbeck nu publicerar sin andra bok är det glädjande att hon helt bytt stil. Bara detta förtjänar hon en eloge för, med tanke på att det var just språket hon hyllades för.
Om meningarna i ”Finna sig” var korta och förtätade – som hårt putsade bronsetsningar – har hon i ”Förlåten” kavlat ut formuleringarna och släppt in luft i språket. Samtidigt har hon inte helt släppt sargen, för likt ”Finna sig” handlar ”Förlåten” om såriga familjerelationer.
Den kretsar kring en familj där fadern just har dött och utspelar sig dom där sköra veckorna efter, då kvarlåtenskapen ska delas upp. Här finns dottern Ellen, en karriärplanerande globetrotter som reser runt bland världens finansdistrikt.
Hon börjar genast göra listor över sakerna. Och här finns hennes lillasyster Maria, en ensamstående mamma som jobbar på ett gruppboende. Hon är mindre inriktad på det materiella och vill i stället fånga dom flyende minnena av familjesammanhållning. I bakgrunden spökar också Jakob – halvbrodern som tog livet av sig för några år sedan.
Under större delen av boken befinner sig systrarna ute på den skärgårdsö där fadern bodde under slutet av sitt liv. Där stökar dom runt i mysbyxor, sorterar gamla saker och återupplever barndomens somrar.
Maktdynamik
Jag blir först ganska positiv till hur Lidbeck skriver fram den lite skeva maktdynamiken i familjen. Ellens känslor gentemot lillasystern är ambivalenta; i ena stunden betraktar hon henne som sentimental och bortskämd, i nästa som ett sammanhållande kit i familjen.
Maria i sin tur känner klasskomplex gentemot Ellen och är avundsjuk på att pappan favoriserade henne. Samtidigt lever minnet av barndomen kvar då storasystern var idolen.
Som läsare förstår man snabbt att tematiken i romanen är känslomässig snedfördelning och dom trauman det kan skapa i en familj. ”Förlåten” är ju som bekant ett antikt ord för det draperi som dolde det allra heligaste i ett tempel.
Men titeln kan också läsas i modernare mening, som vårt behov att bli förlåtna av varandra. Det är en snygg dubbeltydighet som ringar in romanens över- och undertext.
Underutvecklad
Problemet är bara att historien aldrig riktigt tar sig. Som läsare är det lätt att se vad Lidbeck vill göra, nämligen skriva en roman som graviterar runt stämningar och antydda konflikter.
Boken består av otaliga scener där systrarna kastar menade blickar på varandra över punschverandan, medan doften av dov piptobak och nyutslagen scilla fångar laddningen mellan då och nu. Det hade kunnat fungera om Maria och Ellen inte varit så skissartat tecknade och deras historia så oengagerande.
Effekten blir ungefär som när man betraktar två personer på håll, i starkt motljus: ju längre man tittar, desto mera skugglika blir dom. Troligen anar Lidbeck detta själv, för halvvägs in i berättelsen höjer hon insatserna genom att antyda en incestuös relation mellan Jakob och Ellen. Men det hjälper inte; mot slutet av boken är jag så oengagerad att jag bara rycker på axlarna åt det.
Detta befäster min bild av Lidbeck. Hon är en skicklig författare som tyvärr tenderar att bli sin egen stils fånge. Om ”Finna sig” led av författarens förtjusning i den egna iakttagelseförmågan är ”Förlåten” en roman där intrigen drunknar i undertexten.
Själv gör jag en anteckning på sista sidan om att omkullvälta vinglas och virvlande dammpartiklar i skymningsljus inte kan rädda en underutvecklad historia.
