Trappor och fönsterkarmarna skulle kläs i marmor. Här skulle Stockholms ortodoxa judar samlas och umgås, utbildas och leva tillsammans, mitt i huvudstadens hjärta. Sedan kom andra världskriget och förde med sig ekonomiska bekymmer, och tomten fick till slut säljas då pengarna behövdes till andra, mer akuta, ändamål. Drömmen om ett ortodoxt, judiskt center försvann.
Hittade rötterna
Den här händelsen är en del av den rika och mångbottnade svensk judiska historia som historikern och författaren Carl Henrik Carlsson har tecknat en bild av i sin bok ”Judarnas historia i Sverige”. Han tar emot i sitt hem i centrala Uppsala där bokhyllorna bågnar av pärmar och böcker, det märks att han är djupt engagerad i sitt forskningsområde. Intresset för den svenskjudiska historien väcktes för första gången när han började släktforska som 12-åring.
– Jag har alltid vetat att vi hade judiskt påbrå och att min mormor var judinna, men det var ingenting som märktes för vi levde inte alls judiskt. När jag började utforska min mormors släkthistoria förstod jag att hennes föräldrar hade varit en del av den östjudiska invandringen, som kom från det ryska tsarimperiet till Sverige från mitten av 1800-talet fram till första världskriget, berättar Carl Henrik Carlsson.
Från släktforskning till doktorsavhandling Intresset höll i sig även i vuxen ålder och 2004 skrev han en doktorsavhandling om den östjudiska invandringen.Avhandlingen behandlade framförallt hur denna grupp mottogs av det svenska majoritetssamhället.
– När jag jämförde med andra invandrargrupper som sökte medborgarskap i Sverige under samma tidsperiod såg jag att den östjudiska gruppen utsattes för regelrätt diskriminering, till skillnad från till exempel katoliker, judar från Tyskland och andra grupper.
Carl Henrik Carlsson anställdes några år efter sin disputation på Hugo Valentin-centrum på Uppsala universitet, där han blev koordinator för ett internationellt forskarnätverk som ägnade sig åt svensk judisk historia. Han började även hålla grundkurser på Uppsala universitet och Padeias folkhögskola om judarnas historia i Sverige.
– När jag läste på inför kurserna slog det mig att det inte hade skrivits något översiktsverk sedan historikern Hugo Valentin skrev sin bok ”Judarnas historia i Sverige” 1924, som också kom i förkortad version 1964. Så jag bestämde mig för att skriva en ny bok som i huvudsak behandlar tidsperioden 1774 fram till nutid, där jag kunde inkludera senare forskningsresultat.
Heterogen befolkningsgrupp
På frågan vad som överraskat honom mest i arbetet med boken svarar Carl Henrik Carlsson:
– Att judarna i Sverige är en väldigt heterogen befolkningsgrupp. Det finns många olika aspekter av judiskhet i Sverige – vilket jag också har försökt lyfta fram i min bok. Många kanske tänker på den svenskjudiska historien som en enda stor framgångsberättelse; den lyckade integrationen, delaktigheten i det svenska kulturlivet. Men det är bara en av flera berättelser.
I sin bok skriver Carl Henrik Carlsson hur judar som grupp i Sverige under de senaste 300 åren har utsatts för olika former av förföljelser, fördomar och diskriminering. I slutet av 1600-talet tvingades judar att döpa sig för att få bo i Sverige. Ett annat exempel är det så kallade Judereglementet från 1782 som bland annat bestämde att judar inte fick ha vilka yrken som helst, att de endast fick bosätta sig i tre städer (Stockholm, Norrköping eller Göteborg) och att de var tvungna att bevisa att de hade ett eget kapital på minst 2 000 riksdaler för att få stanna i landet.
Har du tänkt på dagens migrationspolitik, när du har skrivit och forskat om judarnas historia i Sverige?
– Judereglementet gällde ju bara gruppen judar, och någon sådan lag för en specifik etnisk-religiös grupp har vi ju inte i dagens Sverige. Om det idag finns inskränkningar i var man får bo, till exempel att nyanlända inte bör flytta till så kallade utsatta, invandrartäta områden, så fanns det även liknande regler för de judar som kom 1945. Till exempel fick de inte bo i storstäderna. Men det handlade inte om att de var judar, utan om att de var icke-svenska medborgare.
Men det blir ändå tydligt när jag läser din bok och ser att det som det svenska majoritetssamhället hängde upp sig på när de första judarna kom – främst de religiösa aspekterna – faktiskt påminner om vad det svenska majoritetssamhället hänger upp sig på idag när det gäller muslimer, det vill säga det religiösa.
– Ja, alltså antisemitismen, som egentligen är ett modernt begrepp, var ju rent religiös från början. Man sa att judarna hade mördat Jesus, och det fanns antijudiska målningar i svenska medeltidskyrkor. Men däremot när judar lät döpa sig och blev kristna var det ofta lugnt. När det gäller likheter mellan den judiska och muslimska gruppen så delar de ju till exempel frågan om religiös slakt; halal och kosher. Alla judar håller inte kosher i dagens Sverige, men det har ändå blivit en viktig symbolisk fråga.
Tillhörighet och utanförskap
En röd tråd i Carl Henrik Carlssons bok om judarnas historia i Sverige är frågan om assimilering eller integration, hur kan man leva som jude i Sverige utan att överge sin judiska särart. En del judar bytte till exempel namn på 1800- och 1900-talet för att uppfattas som mer svenska. Namnfrågan är ju högst aktuell även i dagens Sverige. Till exempel genom polisen Mustafa Panshiris omdiskuterade bok ”Sju råd till Mustafa”, där ett av råden just är att byta till ett svenskklingande namn.
Hur har diskussionerna om de här frågorna sett ut inom den judiska gruppen?
– Det ser väldigt olika ut. En del har tyckt att man ska ligga lågt med sin judiska identitet, inte sticka ut. Medan andra biter ifrån och vägrar gömma sig. Det där tror jag många invandrare även upplever i dagens samhälle, de blir utpekade och förfrämligade.
– De kämpar nog också med en balansgång mellan att behålla sin identitet och ursprung – och att samtidigt anpassa sig. När det gäller namn finns det ju forskning som visar att personer med ”icke-svenska” namn blir bortsorterade och bortvalda i större utsträckning när det gäller till exempel jobbansökningar.
Judar i Sverige har rent historiskt ofta haft flera namn; utanför hemmet kanske man hette Bertil eller Herman, hemma hade man ett namn på jiddish, och sedan ett hebreiskt namn i synagogan, konstaterar Carl Henrik Carlsson.
– Det finns också ett generationsmönster i det där med hur mycket man omfamnar sitt ursprung. Första generationens invandrare kanske bara vill lämna det gamla bakom sig och komma in i det nya samhället. Deras barn, det vill säga andra generationen, kanske också fortsätter den resan, men sedan kommer barnbarnen, tredje generationen, som är trygga i sin identitet som svenskar och blir väldigt intresserade av sin bakgrund och ursprung.
Antisemitismens olika skepnader
Ett återkommande inslag i judarnas historia, både i och utanför Sverige, är antisemitismen. Den har ändrat skepnad och tagit sig olika uttryck genom olika tidsepoker.
– Under första tidsperioden jag skriver om var antisemitismen i Sverige rent religiös. Den blev sedan mer kulturellt, politiskt och etniskt betingad. Då syftar jag till exempel på nazismen i Tyskland på 1930- och 40-talet, som fick konsekvenser för judar i Sverige också. Från patetiska skämt om fläsk och att skolbarn fick höra ”din farfar korsfäste Jesus” blev antisemitismen ännu värre med kommentarer som ”vänta du tills Hitler kommer hit”. Det blev på liv och död på ett annat sätt.
När det gäller antisemitism de senaste decennierna tar Carl Henrik Carlsson till exempel upp Radio Islam-rättegången 1990 i boken.
– Det gick liksom trögt för det svenska samhället att förstå att det handlade om rå antisemitism, eftersom det kom från ett håll som man inte förväntade sig. Man frågade sig hur en person som själv tillhör en förtryckt grupp, i detta fall Ahmed Rami, kunde vara rasist? Idag kommer antisemitismen inte bara från högerextrema rörelser, utan också från militant islamisthåll och ibland från vänstern ihop med Israel-kritik. Även konspirationsrörelser som till exempel Qanon visar uttryck för antisemitism.
Blomstrande kulturliv
Trots oron för den växande antisemitismen och allvarliga attentat mot svensk judiska institutioner, som till exempel brandbomben mot synagogan i Göteborg 2017, beskriver Carl Henrik Carlsson också hur den svensk judiska kulturen blomstrar.
– Det har hänt så mycket positivt de senaste åren; judiska festivaler, gästspel, nya Judiska Museet som öppnat i vad som en gång var en synagoga, böcker och musik med judiskt tema. Det finns dessutom ett ökat intresse, både från judar och icke-judar, för den svensk judiska historien. Det märker jag både när jag undervisar och är ute och föreläser runt om i landet. Det är jätteroligt!
För att illustrera detta lånar Carl Henrik Carlsson ett citat från Judiska Museet; ”det finns många sätt att vara svensk på, att vara jude är ett av dem”.
– Jag tänker att det är ett exempel på den inställning som jag tror finns hos så gott som alla svenska judar, nämligen att man kan vara jude och svensk samtidigt.
Tre snabba frågor
1. Hur reagerade du när du fick reda på att din bok nominerats till Augustpriset, som årets svenska fackbok?
– Min förläggare ringde tidigt en förmiddag när jag just höll på att är mäta blodtrycket. Han varnade för att det han skulle berätta kunde vara upprörande, och jag hann tänka en och annan katastroftanke; är jag stämd för ärekränkning av någon sur ättling till någon omnämnd person, innan han berättade om nomineringen. Jag blev väldigt överraskad, lite chockad och naturligtvis oerhört glad!
2. Vad har varit mest utmanande i arbetet med boken?
– Att hålla balansen! Balans mellan olika teman, mellan olika tidsperioder, geografisk balans, mellan fakta, detaljer, konkretion och översikt, och mellan beskrivande och analys. Likaså har jag försökt vara balanserad när det gäller frågor som kan vara kontroversiella. Det var en stor utmaning att korta ner min text till 400 sidor; min råtext var betydligt längre.
3. Du är historiker och har släktforskat mycket. Vad skulle du ge för råd till de som också vill börja gräva i sin historia?
– Gå gärna en nybörjarkurs så att du lär dig hantverket och kan orientera dig i det stora utbudet av källmaterial och olika typer av sajter och abonnemang kopplade till släktforskning. Intervjua äldre släktingar – arkivhandlingar finns för alltid, men det gör inte människor. På så sätt kan du också få mer ”kött på benen” än vad arkivhandlingar kan ge. Men var också beredd på att du under resans gång kommer att inse att många släktberättelser visar sig vara felaktiga.
