– Att vara konstnär är en tyngd i sig. Att vara ett kulturellt ekolod som tynger sig själv och håller utkik efter var botten befinner sig är alltid betungande, säger Carolina Falkholt medan vi slår oss ner i ett av de fem rummen med specifika installationer för galleriet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Allmängiltig berättelse
”Din jävla hora” hade vernissage 17 augusti och finns kvar här tills 10 september. Den beskrivs som en både självbiografisk och allmängiltig berättelse om förtryck och frigörelse.
– Den är ett uppgörande med mitt förflutna och ett verk som består av flera delar och flera rum. Det kommer också från kvinnokroppen som en yta eller ett skal. Den är ett fält för maktspel och en bärare av kultur och en bärare av skam. Så jag har gått in i det väldigt mycket och även pratat med andra konstnärer i ett ljudverk.
Flytten från gatukonstnär till de finare gallerierna har skett glidande.
– Jag har en bakgrund som graffitimålare sedan långt tillbaka på 90-talet. Jag har haft utställningar hela tiden, så det har bara varit en gradvis ökning. Jag flyttade tillbaka till Göteborg och gjorde en utställning på Göteborgs konsthall 2007 där jag både kuraterade och ställde ut. Då hette den utställningen ”graffitta”, vilket var ett begrepp jag kom att tänka på. Efter att jag fått barn så kändes inte graffiti så välkomnande längre för en ensamstående mamma, så då hittade jag på graffitta och började sätta mig in mer i den feministiska kontexten.
Olika varianter
De olika, parallella framställningarna av sin persona – musikern, konstnären, graffitimålaren och så vidare är egentligen bara olika varianter av densamma menar hon.
– Jag framställer konst i olika former. Bild, ljud, video, fotografi, teckning, måleri, skulptur. Jag har alltid varit en parallell person, med många olika uppdrag parallellt.
Längre än så kommer inte intervjun på plats i Galleri Thomassen. Carolina ursäktar sig men menar att hon inte klarar mer på grund av en trötthet som fullkomligt sköljde över henne efter lunchen. Lite frisk luft får agera snabbmedicin och efter en inhandlad te och lite sockerboost i form av en muffin så fortsätter samtalet istället på en bänk i Vasaparken.
En hemresa
Snart, så fort den nu 14-åriga dottern fått sitt visum, så bär det av till ett år i New York. Carolina Falkholt har tilldelats Iaspisprogrammets residens vid ISCP i New York. Utöver ateljé och bostad får hon ett stipendium på en kvarts miljon kronor. Men för henne är det en hemresa. Hon bodde där kring 2001.
– Då flydde jag kriget. Jag stod inte ut med det. Men det är mitt hem liksom och jag får nu ett år på mig där att utveckla mitt konstnärskap, säger hon och syftar på bombningarna av World Trade Center och efterdyningarna av det, som fick henne att flytta tillbaka till Göteborg.
Verken sitter ihop
Den nyligen släppta skivan och utställningen på galleriet sitter till viss del ihop.
– Introljudspåret på ”Resonera” heter ”Fighting” och den finns även med i ljudmålningen som heter ”Ear to the ground”. Det är ett av sex ljudspår där jag pratat med amerikanska aktivister, konstnärer och graffiti-målare. Just här är det feminist-ikonen Carolee Schneemann som pratar och det spåret är speciellt. Jag har hållit på med musik i 20 år, men jag känner mig stolt över att jag har producerat och spelat in skivan helt själv. Det är påfrestande och en svår process, särskilt musik som är konst.
Ett tidsmanifest
Angreppssättet för att producera musik är liknande som i den övriga konsten för Carolina.
– Jag använder mycket mitt liv, och mina upplevelser, erfarenheter och tankegångar. Jag jobbar metaforiskt mellan olika dimensioner med språk, ljud rytm och upprepningar. Låtarna blir som manifest för tiden jag är i.
Hon talar om musiken och konsten som språk som hon försöker utveckla, men samtidigt hur lika de där språken är.
– Det är samma. Konst och musik ... Det beror på. Det finns ju samtidigt mycket kommersiell musik som är driven av att många människor ska tjäna mycket pengar och att det ska gå snabbt. Den ska trycka sig fram och hamna längst fram och längst upp.
Störst uppmärksamhet i de lite bredare lagren fick Carolina Falkholt för konstverket ”Övermålning” i Nyköping. Där skrev hon först kränkande ord om kvinnor på en stor vägg och målade därefter över dem med en gigantisk vagina.
Kommunen hade enligt uppgift hoppats på en målning med havsmotiv på högstadieskolan och ordet provokativ gick som en löpeld genom medierapporteringen.
– Jag tänker att jag snarare är kontroversiell. Att jag bryter gammal, normativ diskurs mot en ny lite mera queer. Fast vem fan är inte queer i konstvärlden? Men jag jobbar mer med publik och offentlig konst vilket är en skillnad mot den mer slutna galleristiska konstvärlden. Där blir även den icke konstintresserade drabbad av verket vare sig hen vill eller inte. Där uppstår någonting som är intressant, när den fördomsfulla blicken faller på ett konstverk.
Positiv feedback
Effekten har blivit mycket positiv feedback för Carolina Falkholt, men även en del negativa aspekter som anmälningar och vandaliserade konstverk.
– Det blir ju politiskt, som i Ystad där massa Sverigedemokrater fortfarande tjatar om att de ska riva ner min vägg, och att det skulle vara ”farlig konst”. Samtidigt som de som är feministiskt medvetna eller mänskligt medvetna och intresserade av evolution kan använda det nästan som instrument i debatten. Man kan nästan använda min konst och peka på jättemånga förändringsfaktorer i samhället som behöver lyftas. Det är därför jag skriker så högt och målar så stort.
