Inte kufigt nog på den franska landsbygden

Filmen, som är en blandform mellan dokumentär och spelfilm (släppet av kortfilmen vävs in i filmens handling), är en vidsträckt ­familjekrönika. Familjen Petit bor i den vind­pinade, nordfranska byn Villereau som med åren blivit avbefolkad. Filmen är berättad med flytande fokus som inte alltid är helt enkelt att greppa. Ibland vänder Dziurla-Petit kameran mot TikTok-dansande kusinen Faustine, som funderar på att flytta till sin pojkvän i Lille. Andra gånger vänds kameran mot originalet Patrick som har många järn i elden: bland annat en spirande relation med en gammal arbetskamrat och ett nyvunnet kändisskap efter kortfilmens succé.

Filmen är till en början stilmässigt övertygande: bilderna är storslagna och komponerande med geometrisk precision. Men ju längre in i filmen man kommer, desto mer över­belamrad med stilgrepp blir den. Handhållen kamera, slow motion och snurrande 360-­åkningar är några av de val som vattnar ut det som en gång var en slående estetik.

För att familjeberättelserna ska vara relevanta för fler än de direkt inblandade behöver man någonting som väcker eftertanke eller på något annat sätt sticker ut. Dziurla-Petit metod blir att satsa hårt på de färgglada karaktärerna och mycket (alldeles för mycket) fokus riktas mot Patrick. Det finns något smålustigt med hans uppblåsta syn på sitt eget kändisskap, han vill flytta till Clermont-Ferrand där ”alla älskar honom” efter den populära kortfilmen, men han är inte kufig nog för att stå ut i konkurrensen med andra landsbygdsexcentriker som man kan hitta i allt från ”Ullared” till ”Plötsligt i Vinslöv” (2001). I  jämförelse blir det rätt mycket mellanmjölk över det hela.

”Excess will save us” försöker mycket (Dziurla-Petit har säkert bra filmer i sig), men går vilse när man försöker rättfärdiga långfilmsformatet.