Ynglingen Merabs liv är inrutat: han är lärling i ungdomsgruppen som hör till det nationella danskompaniet och jobbar på kvällarna på en restaurang för att dryga ut hushållets inkomster. Han bor i Tbilisi med sin mor, mormor och strulputte till bror – även han dansare, men oftare bakfull än på repetitionerna.
Traditionell georgisk dans är macho och ingen sensualitet är tillåten. När Merab (Gelbakhiani) rör sig för mjukt skriker läraren ”Du ska vara en spik, ett monument!” Konkurrensen i dansgruppen är redan hård när nykomlingen Irakli kommer in i handlingen. Samtidigt får eleverna veta att den prestigefulla nationalensemblen söker en manlig dansare. Temperaturen höjs både i repetitionssalen och utanför när Merab dras till den självsäkre Irakli (Valishvili) samtidigt som han inser att de två slåss om den eftertraktade platsen.
Attackerad marsch
Merabs mamma, pappa och mormor har alla dansat på hög nivå, och även om pappan tycker att sonen ska skaffa sig ett annat liv finns det förhoppningar om att han ska nå dit de nådde. Det finns också en förväntan om att han och danspartnern sedan barnsben, Mary (Javakishvili), ska hålla ihop. Men även hon längtar bort från den utstakade banan och röker drömskt cigaretterna hon köpt i London.
Regissören Levan Akin, som själv har rötter i Georgien, reste till landet och gjorde intervjuer efter att en fredlig pridemarsch 2013 attackerades av tusentals våldsamma motdemonstranter. Sedan dess har det inte blivit mycket bättre i den forna Sovjetstaten, där hbtq-personer är villebråd och där polisen och vården snarare fortsätter trakasserierna än hjälper. Även filmteamet motarbetades när ryktet gick om vad filmen skulle handla om – från en dag till en annan kunde en tänkt inspelningsplats försvinna av något svepskäl. Men det gjorde bara att det hela kändes än viktigare, har Levan Akin berättat i intervjuer.
Imponerande skådespel
Nej, det kan inte vara lätt för en georgisk yngling att inse att han är homosexuell, men Levan Akins fokus ligger inte på homofobi (även om den finns där både på stan och bland skolkamraterna – som den dansare som har en babyblå scarf knuten runt halsen när han kallar Merab bög...). Istället ger Akin plats åt den spirande vänskapen och växande åtrån. Den skildras med ömhet, som i stunderna där Merab inte kan sluta titta på Irakli, i ögonkast som betyder mer än vad någon utomstående kan förstå, eller där han ler så där fånigt som man bara gör när man är på väg hem efter att ha träffat den man är förälskad i.
Skådespeleriet är genomgående bra. Det gäller särskilt den unge huvudrollsinnehavaren Levan Gelbakhiani, som imponerar med sitt uttrycksfulla ansikte och med sin skickliga dans – slutscenen är en av de vackraste frigörelserna jag har sett på film.
