”Trots hennes tidiga kändisskap och kritiken det förde med sig fortsatte hon att skriva. Och att fortsätta är det slutgiltiga testet.”

Ett Erica Jong-alter ego berömmer ett annat. Jag gillar det.

Vanessa är en 60-årig skådespelerska som slutade spela för att slippa förnedra sig genom rollerna som fanns att tillgå: endimensionella mormödrar och haggor. Hon har gift sig stenrikt och mycket av boken utspelar sig bland New Yorks superrika, en intressant miljö men inte direkt en källa till igenkänning för de flesta av oss.

Boken handlar om att hantera döden, om åldrandet och att sorgen över förlorad sexuell attraktion. Men även om så kallad ”mogen” sexualitet:

”Kvinnor är inte tillåtna passion vid sextio. Det är meningen att vi ska bli mor– och farföräldrar och dra oss tillbaka.”

Den skildrar också effektivt de olika roller som många kvinnor går genom under livet: som dotter, fru, mor och mormor. Här finns flera identitetskriser, många ”bildungs”-moment. Vanessas liv – som är väldigt likt Erica Jongs eget – känns stundvis som en ursäkt för att föra vidare författarens egna resonemang och idéer. Jag hänförs av insiktsfullheten och humorn, men det lyfter inte riktigt rent skönlitterärt. Men det gör inget, boken funkar i sin egen form.

Resonemangen är väldigt intressanta och rör sig mellan jordens kommande utplåning och Vanessas döende föräldrar, mellan hennes erotiska längtan och barnbarnets förlossning. Över huvud taget är relationen mellan Vanessa och dottern Glinda väldigt bra tecknad, full av insikter: vikten av att ha tålamod (som mamma), och kunna hålla käften (som mormor). Det finns en känslosam och stark nerv i den komplexa mor-dotter-relationen där Erica Jong vågar syna sin egen feministiska skola:

”Jag hör till generationen som trodde att barn kan överleva vad som helst. Men sanningen är att barn inte överlever vad som helst. Glinda tog allting personligt, kände allting. Jag borde ha lyssnat, men jag jobbade hela tiden.”

Där finns både ömhet, sorg och mod – att våga rannsaka, men också förlåta sig själv.

Erica Jong är ofta riktigt rolig, som när Vanessa i längtan efter hårda kukar (ja, hon skriver så) testar nätdejting på knapplost.com, men inser att hennes längtan inte bara är efter sex, utan något annat:

”Vi vill alla få kontakt, och snabbheten i vår värld gör det svårare och svårare att uppnå.”

Romanens riktiga styrka ligger just där, i berg– och dalbanan där den absurda humorn i nästa stund kan störtdyka till djupaste allvar. Gubbar i gummidräkter ställs mot filosoferande om döden och tidigare liv. Hur ska man stå ut med världen om man inte kan skratta åt den? Eller som Erica Jong uttrycker det:

”När man blir gammal inser man att allting är ett skämt. Ingenting av det man brann så för betydde egentligen någonting. Man gjorde bara de sakerna för att ha något att göra.”