Gangsterrappen är just nu det tydligaste beviset som går att få på att Sverige är ett delat land.
För samtidigt som just Yasin dominerar topplistorna med sitt nya album så vill många svenskar inte ta i musiken med tång, än mindre försöka förstå den. Och frågan är var de kan höra den utan att själva söka upp den, inte ens P3 verkar vilja spela den längre.
Hiphopen från landets så kallade utsatta områden har blivit ett rött skynke i kulturkriget om migrationsfrågor och en symbol för allt som anses ha gått fel med svensk integration, vare sig man anser att rapparna är offer för rasism och segregation eller bara borde ta sitt pick och pack och återvandra.
Men att gängkriminaliteten och musiken som beskriver den är en komplicerad historia med trådar som går många årtionden tillbaka verkar inte avskräcka förståsigpåarna. Sällan i musikhistorien har så många velat säga så mycket om något de vet så lite om. Därför är en bok som ”Svensk gangsterrap” både efterlängtad och välbehövlig.
Mordet på Einár som utgångspunkt
Men Emil Arvidsons reportage är egentligen mer en berättelse om mordet på rapparen Einár, vilket kanske är oundvikligt för den som vill beskriva svensk gangsterrap idag. Mordet på Nils Einár Grönberg, landets då största rappare som sköts ihjäl hösten 2021, var för många en chockartad händelse. Först när de såg sina barn drabbas av precis samma sorg och overklighetskänslor som de själva kände då Michael Jackson eller Elvis Presley dog, förstod många föräldrar hur stor Einár verkligen var och vilken stark koppling som faktiskt fanns mellan musiken och kriminaliteten.
I Emil Arvidsons kronologiskt uppbyggda historia används mordet som utgångspunkt för att försöka förklara vad svensk gangsterrap egentligen är. Arvidson går på rättegångar och konserter men framför allt intervjuar han varenda käft med en koppling till scenen som kan tänka sig att ställa upp. Tyvärr är de inte särskilt många, åtminstone inte de som går med på att bli citerade.
Och det är något spöklikt med en reportagebok utan röster från dem som det faktiskt handlar om. Bristen gör läsningen torr och blodfattig, det går inte att komma ifrån.
Artister vill inte samarbeta
Samtidigt är det just den klyftan som Arvidson vill beskriva: Att landets största artister varken vill eller behöver samarbeta med så kallad gammelmedia och att både gammelmedia och samhället i stort fortfarande inte verkar ha en aning om hur de ska förhålla sig till gangsterrappen.
Men som Arvidson tydligt visar så finns de flesta svaren inom själva hiphopkulturen, inte hos dem som står utanför och ställer frågor till varandra. Hans intressanta genomlysning av hur rapparna själva, polisen, rättsväsendet, media – ja vi alla – plötsligt blivit som besatta av hiphopens äldsta och mest slitna devis, den som kan sammanfattas med ordet ”äkta”, borde vara obligatorisk läsning för alla.
Å ena sidan har hiphop alltid handlat om att berätta så ärligt och osminkat som möjligt om en verklighet som de flesta helst slipper se. Det är en del av genrens storhet.
Å andra sidan struntar den också gärna i det där äkthetskravet och gör precis tvärtom: skryter, överdriver och berättar sagor. Så som man gör när man ägnar sig åt ett konstnärligt uttryck. Den som envisas med att tolka alla raptexter bokstavligt kommer alltså ha svårt att hänga med – låttexter som bevismaterial ifrågasätts starkt av advokaten Frida Wallin i reportaget.
Och även om den nya hårda hiphopen speglar samhällets ”äkta” utveckling, att det dödliga gängvåldet har ökat, så leder det samtidigt till att dagens unga rappare ofta behöver ta i än mer för att verkligen uppfattas som ”äkta” inom sin genre, och sen för att backa upp vad de redan rappat om. Verkliga brott leder till skryt och provokationer, men också vice versa.
Fast mest intressant är det enorma sug efter äkta brott, true crime, som visat sig hos medelklasspubliken. För hade lyssnarna bara bestått av rapparnas grannar så hade musiken aldrig blivit en av Sveriges största genrer.
Höjden av cynism
Jo, gängvåldet är en av vår tids mest skrämmande och sensationella händelser och hur ofta hör vi någon med kopplingar till den undre världen tala fritt och till punkt förutom i gangsterrappen? Hade det inte varit för den så skulle vi som inte bor i utsatta områden antagligen fortfarande inte ha en susning om vad som faktiskt pågår. Därför är kopplingen till verkligheten intressant.
Men advokaten Viktor Banke uppnår ändå höjden av cynism när han villigt berättar om hur det vattnas i munnen så fort han känner doften av äkta misär:
”Det faktum att allt är så extremt hetsigt och att musiken framförs av pinnsmala, utmärglade, sönderstressade och drogpåverkade nätverkskriminella – det tycker ju jag gör låtarna extremt mycket bättre.”
Vill kasta boken i väggen
Här någonstans vill man kasta boken i väggen, radera sitt Instagramkonto och cancellera vårens dokusåpor. Något är svårt fel när människor inte längre kan ta till sig en historia om den inte är, eller åtminstone framställs som, självupplevd. Hiphop som konst, som poesi, verkar död.
Noll puls.
Detta trots att fiktion ofta säger mer om verkligheten än verkligheten själv, vilket Emil Arvidson mycket träffsäkert illustrerar med hjälp av ”Voi”. Einárs och Dani M:s låt är den som tolkats kanske allra mest bokstavligt, trots att den skapades långt före dödsskjutningen den kopplats samman med.
Här, i bokens sista kapitel, djupdyker Arvidson i själva musiken och ger oss en riktigt nära lyssning och guidning, sådana hade jag velat ha fler av.
Något annat jag gärna sett mer av är tjejer. Är svensk gangsterrap verkligen en alltigenom manlig värld? Det är svårt att tro, men om det är så, så vill man veta varför. Kanske skulle Imenella, Cherrie, Jelassi eller någon annan kvinnlig artist med en relativ närhet till genren kunna säga något om hur det kan komma sig och varför de själva väljer att göra en annan slags musik? Om misogynin som finns i många låtar är det också konstigt tyst.
Tiden är ännu inte riktigt mogen för att ge hela bilden av den nya svenska gangsterrappen och Emil Arvidson beskriver själv sin reportagebok som ett ”porträtt taget i farten”. Arvidson är heller ingen stor stilist. Men hans imponerande fotarbete, envisa nyfikenhet, och ärliga vilja att besvara även de svåra frågor som han själv ställs inför i egenskap av rapkonsument gör boken till en välbehövlig a-kurs i svensk gangsterrap för medelklasspubliken, och det är långt ifrån dåligt.
Den kursen borde de flesta av oss ha tagit för flera år sedan.
