En artist som sjunger om abort, destruktiva relationer och sin mormors arbetande händer.

Mina fördomar visar sig snabbt vara fel. På varm stockholmsk västerbottniska talar Frida Hyvönen snarare engagerat än svalt. Hon har ett härligt skratt och letar noga efter orden liksom för att kunna damma till med ett extra säkert argument. En både analytisk och kännande person.

– ÅÅÅÅH vad fint. Jag får gåshud! utbrister Frida Hyvönen lyckligt när jag berättar om Dagens ETC:s hyllning av hennes nya platta ”Dream of independence”.

Albumet är fullt av berättelselåtar om familjeliv, om villkoren för skapande och om att dumpa en kille som börjar gråta för att sedan hitta en ny frånskild man med snälla ögon.

”Att få mogna i kapp med en textförfattare som Frida Hyvönen är en ynnest” sammanfattar Dagens ETC:s kritiker Anna-Maria Carnhede.

Vill syna bluffen

Det noteras inte alltid i recensioner, men nästan alla Frida Hyvönen-album innehåller en rolig låt. På debutskivan från 2005 var det ”You Never Got Me Right”, på uppföljaren hette låten ”Scandinavian Blonde”. Bland de nysläppta låtarna står spåret ”Face face” ut som ett punkigt och humoristiskt utropstecken. En låt att aggrosjunga när paniken över åldrandet kommer krypande.

”Once my pride, now a discrace. Have you seen my ageing face”.

Varför ville du skriva en låt om att ha ålderspanik?

– Den är sprungen ur en upplevelse av att skönhetsingrepp har blivit så normaliserat. Jag ville säga något om det, även om jag personligen aldrig sett utseendet som mitt ”pride”. Det är sådana krafter som vill få mig att ägna mig mer och mer åt mitt yttre, samtidigt som jag egentligen är mer och mer intresserad av att ägna mig åt mitt inre och åt andras inre, säger Frida Hyvönen.

Men det är inte lätt att protestera mot ideal som angriper en så subtilt från många håll samtidigt, konstaterar hon. Särskilt inte när yttre krafter sätter barriärer och vill få oss att stanna vid våra egna ansikten. Något som också paketeras som en möjlighet.

– ”Nu har du möjligheten att göra något åt det här, och det är inte ens speciellt dyrt”. ”Varför ska du inte ta chansen att bli ditt ­finaste jag?” Jag vill syna den bluffen, säger Frida Hyvönen.

Hon poängterar att hon inte vill döma andra, men att det samtidigt är svårt att själv gå intill opåverkad.

– Det vore kanske toppen att se puffig ut i fejset? Men när jag tar den tanken ett steg längre så ser jag ju att det är en fälla. Något vill berätta för mig att det viktiga med mig är min fasad. Och jag gillar inte det.

I låten sjunger jaget ”I’m not this face”. Känns det befriande att sjunga?

– Ja, rensa bort det liksom! Fejset är något man måste förhålla sig till, men jag tror att det är ganska få av oss som känner att vi inte är födda med rätt fejs. De yttre förutsättningarna – ens kön, ens hudfärg, ens utseende – det har man ju inte valt.

Fast idag beskrivs det nästan som att man kan välja sitt utseende helt fritt, eftersom det går att möblera om sitt ansikte totalt som exempelvis Kardashian-klanen.

– Jag vet. Men vad ska vitsen vara? ­Konformitet och konkurrens? Vad ska det leda till? Guld och gröna skogar? Visst, det presenteras som en möjlighet, men man kan också välja att säga ”I’m not this face”, haha. Det är den enklare och billigare vägen att gå. Jag tar inte ansvar för det här, jag har inte valt det här fejset.

Men det är svårt att stå emot när snygghet är ett så tydligt kapital. Snygga får högre lön, har fördelar i kärlekslivet.

– Absolut, man kan drömma om det, och jag är också helt för att göra sig fin. Men för mig personligen går det en gräns mellan makeup och injektioner. Om det ska in något under huden, då börjar man bygga om sin kropp. Jag tycker att det är överdrivet, riskabelt och dyrt. Och i någon mån lite osolidariskt. Utseendelotteriet är ju orättvist som det är!

Hur skulle det bli om vi lade ner kapprustningen kring ytan?

– Jag har en känsla av att vi skulle få en mycket djupare, varmare, hetare och värdigare värld om vi fokuserade mer på att imponera på varandra med våra inre, med vår moraliska kompass, med vår fantasi, skapandekraft och humor. Istället för att kommunicera ”kolla, jag har gjort ett ännu snyggare fejs än du”. Alltså vad leder det till? En tråkigare värld.

I en intervju sa du nyligen: ”Känslan över panik inför åldrandet bör snarare undersökas än reageras på – och bemötas med humor och intelligens och acceptans”. Det är bland det bästa jag hört om åldrande. Så man ska heller inte förneka känslorna?

– Nej, man ska inte förneka. Men det kan vara bra att komma ihåg att man ju inte behöver vara nöjd med hur man ser ut. Man kan vara missnöjd. Hela kroppspositivismen är ju jättebra på många sätt, men att allt ska leda till att ”haha, jag är snygg som jag är”? Då kan jag känna så här istället: ”Jaha, jag är faktiskt ful som jag är. Det är jättetråkigt!”.

Frida Hyvönen fyrar av ett skratt och fortsätter:

– Det hade varit toppen att vara snyggare, men jag tänker fan inte gå över lik för att bli det. Om jag blir avundsjuk för att någon är snyggare än jag så vill jag snarare jobba med att unna den det: ”Varsågod, var snyggare än jag! Du är jättefin att se på.” Den personen och kraften i samhället vill jag hellre vara. Även om det ibland är svårt att vara den personen så tror jag på generositet, hjärta, humor och intelligens.

Frida Hyvönen om...

…att vara en individ och samtidigt ingå i en flock:

– Texten handlar om att ta kontroll över sitt liv och inte bara haka på vad som helst. Samtidigt finns en längtan efter att vara den flödande människan man ändå är, att leva tillsammans med andra och fungera i en väv. Man kan säga att låten handlar om frågeställningen ”Om jag följer med här – kommer jag att utplånas då?”

… raden ”It’s not a room of one’s own. It’s a dam in the river”:

– Den handlar om att det inte är ett avskilt rum där man skapar något. Snarare dämmer man upp ett utrymme mitt i steget och plockar ut något där.

… ytan i artisteriet:

– Jag ägnar mig definitivt åt mitt yttre, åt att ha bra kläder i mitt artisteri som ska passa med uttrycket i musiken. Jag tycker att det är töntigt att konkurrera för mycket.