–Gärna. Eller så kan du hitta på allt!
Chris Kraus – författare, kulturkritiker och internationellt känd intellektuell – är i Minnesota, jag är i Los Angeles - där hon bor i vanliga fall. Tanken var att vi skulle kunna ses, men nu blir det via telefon - för nästa vecka åker hon till Sverige. Chris Kraus vill ha frågorna skriftligt i förväg eftersom hon hör dåligt. Men hon är lätt att intervjua, jag nämner bara ett ämne och hon sätter igång direkt. Det märks att hon inte tar sig själv på särskilt stor allvar och är full av en entusiastisk nyfikenhet över det mesta som vi pratar om. Det är helt i linje med hur hon leker med sig själv och sin persona i sina kultförklarade romaner, som ofta handlar om en person som påminner väldigt mycket om Kraus själv.
Själv ser Kraus på sina egna böcker som satir och humor.
–Jag tror inte folk alltid fattar det. De läser mig för allvarligt och samtidigt inte allvarligt nog. För inget är mer allvarligt än en komedi.
Chris Kraus är ofta svår att genrebestämma eftersom hennes romaner rör sig mot det experimentella med inslag av essäistiska texter, något hon själv ser som en tradition som tar sig ändå från Flaubert, Austin och Dickens.
När jag recenserade kultromanen ”I love Dick” kallade jag det ett slags litterärt performance. Det är en beskrivning Chris verkar hålla med om. Som läsare vet vi aldrig riktigt vad som är sant och inte - och kanske, visar hon med en axelryckning, spelar det ingen roll, författarens ego får bli ett konstnärligt offer, på vägen till verkets kreativa relation till fakta. Syftet, vad hon vill beskriva, är viktigare än den egna stoltheten. Ofta syns Kraus romaner i kontsmuseum-butiken och hon skriver om konst i ansedda tidskrifter som Art Forum.
–Jag var läst först och har blivit bäst förstådd i konstvärlden. Folk i litteraturvärlden förstår inte alltid konstvärlden så bra. De är too literal (ung: uppfattar saker för bokstavligt).
Vad tror du det beror på?
–De är inte coola. Det finns något med yngre konstnärer som är coolt, de har ett lager av ironi. Litteraturvärlden kan sakna det där lekfulla och tar saker lite för allvarligt.
Nu är Kraus aktuell med en rad projekt under sitt Sverigebesök. Efter att ”I Love Dick” nått oväntat stor publik genom en tv-filmatisering (2016), har flera av hennes andra böcker plockats upp för internationella översättningar. Hennes roman från 2012, ”Summer of Hate” släpps på svenska i dagarna, översatt av Jenny Högström. Originaltiteln är intakt i den svenska utgåvan, antagligen för att vi inte ska missa referensen till ”the summer of love”. Chris Kraus är ivrig över att komma till Sverige.
–Stockholm känns fortfarande som det jag ser som Europa, det känns annorlunda än andra städer, det är inte bara ytterligare en internationell stad som påminner om alla andra.
I Stockholm samtalar Kraus på Årsta Folkets hus, det pågår också en utställning av hennes filmer med koppling till böckerna på konsthallen Index Foundation i Stockholm. Sylvia Rauans pjäs "I love Chris" har premiär på Kulturhuset – där Kraus själv medverkar i ett samtal på premiärkvällen.
”En ny känsla i Amerika”
Kraus är i Minnesota eftersom det är en bra plats att skriva på, medan hennes man Philip, som är psykolog, arbetar med barn på en skola i en småstad. Han tröttnade på Los Angeles för några år sedan och flyttade dit. Utan att blinka berättar hon att det är maken som Paul Garcia-figuren i Summer of Hate är baserad på.
–Paul Garcia existerar inte längre, men min man Philip har en phd i psykologi och arbetar med barn i skolor.
I romanen möter vi arbetarklasslatinon Paul som hamnar i högsäkerhetsfängelse på grund av mindre brott – bland annat använder han arbetets företagskort för knappt tio tusen kronor, under en period av alkohol- och drogmissbruk. I romanen får vi följa de stora svårigheterna att komma tillbaka på fötter och starta om, i ett system som tycks göra allt för att hålla de fattiga fattiga - medan de rika - representerad av den Kraus-liknande figuren som äger fastigheter och anlitar Paul – får skattelättnader och blir rikare.
–Min man har exakt samma bakgrund som Paul Garcia, något som tyvärr har skapat en massa problem för honom i hans karriär. De behöver desperat psykologer som har olika bakgrund och som kan förstå de här barnen med stora problem. Men trots att det har gått fjorton år sedan han satt i fängelse måste han hela tiden förklara och ta sig genom stora problem, för att kunna få jobb eller ens en försäkring.
”Summer of hate” utspelar sig under George W Bush-administrationen, med Irakkriget som fond. Både det politiska klimatet och samtalsklimatet har ändrats sedan dess. Det senare är något hon tror är ett ”malplacerat uttryck för antropocenen”. Vi är så rädda för att jorden håller på att gå under på grund av klimatet, att vi ger oss på varandra.
–Det är en ny känsla i Amerika att om vi inte håller med varandra är vi fiender och ska attackera varandra, helst så publikt som möjligt. När jag tänker på framtiden abstrakt känner jag bara rädsla. För att orka fortsätta försöker jag fokusera på ljuspunkter, det finns fantastiska människor som gör fantastiska saker.
Tror du på gud?
–Vad roligt att du frågar det, ingen har frågat mig det förut i en intervju. Ja, jag tror på saker vi inte kan se. Det finns en annan värld av medvetande som vi kan nå vid extraordinära ögonblick.
Jag lovar Chris Kraus att maila henne korr på intervjun, så hon kan översätta texten på nätet och faktakolla. ”Eller så hittar jag bara på allt.”
Hon skrattar obekymrat.
–Ja, det kan du göra. Jag kommer inte veta skillnaden ändå!
<p></p>
… hur dagens amerikanska politiska klimat skiljer sig från George W Bush-tiden som beskrivs i ”Summer of hate":
–Nu är saker värre, för nu tänker alla att vi lever i ett land där presidenten är en kriminell galning och hans medlöpare, och det gör folk alla väldigt fatalistiska, som att vi inte kan göra något åt det. Jag tror inte GWB government var bättre, det är svårt att toppa invasionen av Irak, och gränsen var väldigt militariserad.
I Storbritannien lyckades alla vänster om center samla krafter och rösta på Corbyn. Jag ser inte att det kommer hända i USA.
… TV serien baserad på romanen I Love Dick:
–Jag tycker de gjorde ett bra jobb, vissa avsnitt var väldigt vackra. Det var en serie om en hel ensemble, mer än bara om figuren ”Chris Kraus”. På många sätt tyckte jag att de gjorde romanen bättre.
… hur kändes det att se sig själv på TV:
–Det var olidligt! Jag var tvungen att helt stänga av. Men vad mer kan man önska, än att ha Katherine Hahn spela en! Alla omkring mig älskade den, bland annat min man Philip. De tyckte den påminde om mig, på ett roligt sätt. Mitt förlag Semiotext(e) var lite mer kritiska.
… hennes relation till sina BDSM-erfarenheter, som omnämns i flera av romanerna:
–Jag var aldrig involverad i BDSM-communititet själv, bara de jag lekte med. Till slut sa min konstnärsvän åt mig att sluta med det, för det var för beroendeframkallande. Det var en väldigt bra sätt utforska mig själv. Jag hade aldrig tänkt på mig själv som en särskilt sexuell varelse men under en period kände jag mig så ambitiös i mitt skapande att jag ville utforska hela min personlighet.
