Jag har nämligen ganska svårt för vita killar med dreadlocks som spelar reggae och personer som känner att de måste skämta tvångsmässigt hela tiden för att kompensera för att de är överviktiga. Komikern Fredrik Boltes som serien handlar om tillhör båda de här grupperna (eller tillhörde snarare).

Det var därför med en rätt stor dos skepsis som jag började titta på det första avsnittet, men upptäckte till min förvåning att mitt inre motstånd brutits ner och ersatts av empati och lojalitet redan femton minuter in. 

Jag ska förklara varför.

Fredrik Boltes, som tidigare arbetade som producent för satirprogrammet ”Svenska Nyheter” på SVT och är sångare i reggaebandet Partiet, har i hela sitt liv kämpat mot fetma och i perioder vägt över 160 kilo. Han har svårt att utföra vardagliga sysslor som till exempel gå i trappor, torka sig efter toalettbesök och leka med sin son Bosse. Varje spelning med bandet innebär svåra kroppsliga smärtor, han har jobbiga svampinfektioner under fettvalkarna och han får knappt på sig bilbältet för att magen är så stor. Därför bestämmer sig Fredrik Boltes, efter noggrann research och många svåra överväganden, att göra en gastric bypass-operation – vilket dokumenteras av hans vänner och kollegor som har filmat honom före, under och efter operationen under sammanlagt åtta års tid. 

”Min tjockumentär” är en stark berättelse om att vara fast i ett matmissbruk, att som vuxen son sakna sin döda pappa och att inte kunna vara den pappa man vill på grund av sin ”självförvållade” ohälsa. Det finns ett mörker i serien som inga tokroliga skämt eller standup-inslag kan rå på. Fredrik Boltes konstaterar med sorg i rösten att han för varje lager fett som försvinner kommer närmare sin ursprungssmärta, och det gör fysiskt ont i mig att bevittna hur han bryter ihop hos psykologen, gråter framför vännerna och torkar tårarna på läkarbesöken inför den närgångna kameran.

Serien är, som tur var, befriad från alla former av kroppspositivism och ger sig inte in i debatten om smalhets och tjockaktivism.

Det märks dock att Fredrik Boltes har ett starkt samhällspatos och klassperspektiv när han med hjälp av skarpa experter och tydlig grafik visar att fetma är socioekonomiskt betingat och att det är ett lotteri vem som får sin gastric-bypass betald av regionen (beroende på var i landet man bor) och vem som tvingas betala den själv.

Däremot blir det i ”Min tjockumentär” lite väl mycket av det tokroliga anslaget för min smak; Fredrik Boltes hetsiga röst, de ”skojiga” illustrationerna och klippen från hans standup ”Boltes feta show” där publiken viker sig dubbla av skratt åt hans tjockis-skämt. Det något överlastade slutet, där en 20 år försenad ADHD-diagnos kläms in och delvis sägs vara förklaringen till Fredrik Boltes självdestruktiva beteende, känns inte heller nödvändig för att vi som tittare ska förstå vilken förändring han går igenom. 

Däremot slår det mig hur oerhört tillfredställande det är att få bevittna hans viktresa med lyckligt slut. Min inledningsvis starka aversion mot den där svettiga, tokiga Obelix-mannen, som lassar in berg av bearnaisesåspizza och hoppar upp och ner på scenen så att de blonda dreadlocksen viner i luften, byts sakta men säkert ut mot sympati och lojalitet med den friska, vältränade, känsliga mannen som verkar vara världens finaste pappa och besitta en stor dos självdistans.

Men varför är det så mycket lättare att tycka om den smala Fredrik (som visserligen fortfarande skämtar mycket och är en vit kille som spelar reagge) än den tjocka?
Är jag, och många med mig, verkligen så totalt ägd av negativa föreställningar om överviktiga, som enligt en debattartikel av Svensk Förening för Obesitasforskning (Svenska Dagbladet 11 oktober 2018) ofta beskrivs som ”odisciplinerade, omotiverade personer med dålig karaktär”?

Det är i så fall en väldig osmickrande insikt, men högst nödvändig. För är det någonting som jag som tittare tar med mig så är det vilket enormt lidande det kan innebära att kånka runt på 160 kilo fett och ångest – och att det lidandet absolut inte blir mindre av att man dessutom bemöts med fördomar och förakt.