”Ingen är god, ond eller offer”

Efterskalv är en återhållsamt berättad historia om 17-årige John, som kommer tillbaka till sin hemby och gamla skola två år efter att ha mördat sin flickvän. Regissören Magnus von Horn långfilmsdebuterade med filmen.

– Det var viktigt för mig att göra en film om något jag är rädd för, i det här fallet att en ung, vanlig kille begår ett mord. Vi tenderar att fjärma oss från det som vi skräms av, men när vi gräver i det ser vi ofta en spegelbild av oss själva.

–De flesta människor som begår onda handlingar är inga onda människor eller psykopater. Det ville jag skildra, säger Magnus von Horn, och säger att det varit ett viktigt mål att skildra alla människor som människor och inte stereotyper.

– Ingen är god eller ond eller offer. Publiken får bli delaktig och göra sina egna bedömningar. Jag tror att den kan väcka tanken ”hur hade jag reagerat i den situationen”.

Själv tvingades han ställa sig frågan om han själv hade kunnat begå mord i femtonårsåldern, när han började läsa in sig på ett gammalt fall som blev inspiration till Efterskalv, där en 15-åring mördat sin flickvän.

– Jag greps ganska starkt eftersom det var en så pass vanlig kille. Jag kanske hade kunnat hamna i samma situation själv. Det var ganska provocerande.

Magnus von Horn är noga med att påpeka att John som karaktär inte är empatistörd eller ett monster. Han har kommit tillbaka till sin hemort för att han inte vill flytta till något nytt ställe, ljuga eller förställa sig. Han vill, som han säger i filmen, inte vara ensam, men konfronteras med en svår isolering. Magnus Horn menar att det intressanta händer i mötet med omvärlden.

– De flesta människorna som skildras är ganska rädda för vad de känner. När John kommer tillbaka måste de konfrontera sig själva. Samtidigt har John fryst ned sina känslor för han vet vad som händer om han börjar känna för mycket, så han har gjort avkall på ett slags mänsklighet. Men när han kommer tillbaka börjar känslorna tina upp igen. Det är det han själv och alla andra också är rädda för.

Tonen i filmen är avskalad, närmast diskbänksrealistisk, men utan några överdrifter. Ett medvetet val. Magnus von Horn var också noga med kamerans språk.

– Den måste vara känslomässigt trovärdig. Kameran är statisk och kyligt betraktande, vilket är kopplat till människornas inre konflikter. Människorna den skildrar är frånkopplade från sina känslor, så kameran är frånkopplad från scenerna. Den är mer som en katt som sitter och betraktar, än som en hund som vill delta och vara med.