Den 15 december 2021 dog en av den amerikanska feminismens allra största teoretiker, tänkare och aktivister. Hon föddes den 25 september 1952 i den segregerade arbetarklasstaden Hopkinsville i Kentucky och de allra flesta skulle nog inte reagera på det namn hon gavs då – Gloria Jean Watkins. För oss är hon bell hooks. Ett namn som hon tog från sin gammelmormor, Bell Blair Hooks, men som hon stavade med gemener för att markera att det var innehållet i hennes böcker som var viktiga, inte hon själv.
Hon debuterade som poet med diktsamlingen “And There We Wept” från 1978 och hon skulle komma att ge ut ytterligare ett 30-tal titlar, böcker om kärlek, etnicitet, sexualitet, kön, vänskap, feminism och klasskamp. Hennes utgångspunkt var att politik kan och ska vara grund för praktisk förändring, grundad i egna personliga erfarenheter av att vara svart kvinna i ett vitt kapitalistiskt patriarkat, eller med det begrepp hon själv myntade: “white supremacist capitalist patriarchy”.
Enorm betydelse
bell hooks skarpa kritiska studier av kön, etnicitet, klass och sexualitet har haft enorm betydelse för en bredare förståelse av feminism och utvecklandet av intersektionalitetsbegreppet. När den numera klassiska, och fortfarande lika aktuella, “Ain’t I a woman” utkom 1981 var det då, en skarp uppgörelse med både bilden av och positionen för den svarta kvinnan i USA. Hon visar hur det psykiska, fysiska och sexuella våld som svarta kvinnor utsattes för under slaveriet har följt med in i det moderna kapitalistiska samhället. Genomgående i sina texter poängterar hon att etnicitet och klass måste räknas in när förtrycket mot kvinnor, och män för del delen, ska bekämpas.
Beroendet av vithet
I“Feministisk teori. Från marginal till centrum”, visar bell hooks att mainstreamfeminismen genom sitt beroende av vithet, medelklass och utvalda “proffsfeministers” stöd, som självpåtaget agerar som talespersoner för alla kvinnor, skuggar det engagemang och ledarskap som finns hos icke-vita och fattiga kvinnor. Feministisk teori är därför inte relevant innan den omformas och lyssnar in de marginaliserades röster. Först då kan feminismen bli en politisk massrörelse och omvandlas till en reell revolutionär kraft i samhället. Och detta är kärnan hos bell hooks, en feministisk omdaning av samhället måste inkludera alla, inte bara vissa utvalda eller självutvalda.
Det är på ett sätt beklämmande att bell hooks teorier och skarpa maktanalyserande blick på samhället fortfarande är så aktuell, som om nästan ingenting har hänt på alla dessa år som gått sedan hon började skriva. Hennes strävan var att skriva böcker som var praktiska till sitt innehåll, böcker där hennes feministiska teorier kunde visa vägar till förändring. Långt innan Socialdemokraterna myntade sin valslogan “Alla ska med” drev bell hooks samma politiska målsättning. Hon såg igenom och punkterade den feminism och de politiska idéer och rörelser, som inte erkände att förtryck på grund av klass, kön och etnicitet är sammanflätade och måste bekämpas parallellt.
Idag, i individualismens tidevarv, behöver vi kanske kollektivisten bell hooks mer än någonsin. I en tid när rasismen legitimerats ända upp i de högsta politiska skikten. I en tid när vita medelklasskvinnor karriärklättrar på samma premisser som männen och därför tycker att de gjort feministiska framsteg, men glömmer vilka de anlitat för att få maten hemkörd och köksgolvet skurat för att spara sin egen tid och kropp. I en tid när George Orwells ord från “Djurfarmen” att “alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra” har blivit ett accepterat samhällstillstånd, behövs bell hooks tankar om att kärleken till oss själva och vår nästa är den enda vägen fram. Ingen är fri förrän alla är fria.
