Tar inflationen fart? Riskerar den till och med att rusa till farliga och svårkontrollerade höjder? Otaliga ekonomer och andra experter hävdar detta, och i den globala finanspressen avlöser de braskande rubrikerna varandra. Medan centralbankerna uppmanas att bromsa sina enorma obligationsköp och höja räntan, uppmanas regeringarna att strama upp finanspolitiken och minska statsskulderna.

Härom veckan (9/6) vädjade Financial Times chefsekonom Martin Wolf till den amerikanska centralbanken att genast höja räntan för att till varje pris undvika en repris av 1970-talets inflationseld och de brutala räntehöjningarna som följde. En vecka tidigare (3/6), också i FT, skrev Tysklands förre finansminister Wolfgang Schäuble att blott en resolut åtstramningspolitik kan rädda EU från en förödande ”skuldpandemi” med ”skenande inflation” och en ”ostoppbar devalvering” av euron som följd. I Sverige hör vi samma tongångar: ”Överhettning nära – Ingves kommer inte att agera innan det är för sent”, larmar Dagens Industri (18 maj). ”Överhettning” är också temat för Nordeas konjunkturrapport som kom i maj: ”Risken är överhängande att regeringen stimulerar för mycket” varnar bankens chefsekonom Annika Winsth.

Än så länge har centralbanker och regeringar haft is i magen. Här menar man istället att prisökningarna i den öppnande världsekonomin är övergående. Att priserna på många varor går upp beror på pandemins produktionsrubbningar och de stora tillgångsbristerna och flaskhalsarna som följt. I mitten av maj hade virkespriserna gått upp med över 80 procent sedan årsskiftet och med 280 procent sedan i maj 2020. Sedan rekordnoteringen i maj har dock virkespriserna gått ner med 40 procent och beträffande den veckovisa utvecklingen blev prisraset i den andra veckan i juni det största någonsin.

Att begripa sig på förändringar i prisnivån är väldigt svårt. Inflation kan ju bero på så otroligt många olika och potentiellt samverkande saker: naturkatastrofer som slår ut skördar och oljeutvinning får mat- och energipriser att rusa i höjden; prisnivån kan öka som ett resultat av att företag med oligopolställning höjer priserna för att öka sina vinster; om valutan försvagas blir importerade varor dyrare och om de inhemska producenterna följer efter kan prisnivån öka; fackföreningar som lyckas pressa upp löner för att möta företagens prishöjningar kan leda till en pris- och lönespiral; skattehöjningar på olika verksamheter kan få företag att kompensera med prishöjningar; och efterfrågeökning som inte motsvaras av produktionsökningar är naturligtvis en annan viktig orsak till inflation.

Givet att prisförändringar kan ha många och samverkande orsaker borde detta leda oss till slutsatsen att det finns många olika sätt att stabilisera prisökningar som är på väg mot skadliga höjder.

Tyvärr är detta inte alls självklart i dagens debatt. Som syns ovan råder det istället en stor enighet om att inflation orsakas av för mycket pengar som driver en för stor efterfrågan. Punkt slut. Det är alltså regeringar som spenderar för mycket och centralbanker som har för låga räntor som är orsaken till prisökningarna. Åtstramning och räntehöjningar är därför den enda medicinen som ordineras.

Som så mycket annat i dagens ekonomiska debatt har även detta hisnande felslut sin upprinnelse i den neoklassiska ekonomiska doktrinen. Mer precist kommer det ur den så kallade kvantitetsteorin, vilken den amerikanske ekonomen Milton Friedman populariserade på 1960- och 70-talen. ”Inflation”, slog Friedman fast, ”är alltid och överallt ett monetärt fenomen”. Ökad penningmängd leder alltså till ökad inflation. Härav följer monetarismens idé om att inflationen på 70-talet bara kunde lösas med hjälp av höjda räntor, stram finanspolitik och en centralbank med kontroll på penningmängden.

På fullaste allvar trodde monetaristerna att centralbanken kunde kontrollera penningmängden. Inte nog med det, de fick även politiker och centralbankirer med på tåget. I början av 1980-talet inledde därför den amerikanska centralbanken (Fed) sitt försök att bestämma hur mycket bankernas utlåning skulle få öka varje år. Ett procentmål för penning­ökningen infördes. Simsalabim! Genom att kontrollera penningmängden kunde man också reducera inflationen. Detta skulle bli möjligt, inbillade man sig, genom att stipulera hur stor andel av bankernas insättningar bankerna fick låna ut och hur mycket av insättningarna bankerna var tvungna att hålla som reserver. Så skulle Fed kunna kontrollera bankernas utlåning.

Det man missade var att bankerna varken då eller nu lånar ut sparares insättningar; istället skapar banker nya pengainsättningar eller krediter ur tomma intet när de lånar ut till kunder, oberoende av vilken reservmängd de har. Hur mycket krediter bankerna skapar bestäms istället av efterfrågan på krediter från företag och hushåll. Det är alltså lån som skapar insättningar av nya pengar, inte insättningar som skapar lån. Bankernas kan inte heller låna vidare bankreserverna de har på sina centralbankskonton till hushåll och företag. Med ränteinstrumentet kan centralbanken visserligen försöka tygla eller stimulera utlåningen, men om efterfrågan på krediter är hög när räntan är hög – för att centralbanken vill stävja kreditgivningen – ja då ökar utlåningen och pengamängden likväl. Om efterfrågan på krediter tvärtom är låg när räntan är låg – för att centralbanken vill stimulera utlåning – ja då förblir utlåningen låg. Riksbanken kan ju inte tvinga folk att låna.

Som den amerikanske ekonomen Randall Wray visat slutade det monetaristiska experimentet därför med ett magplask. Istället för att minska exploderade penningmängden, något som naturligtvis borde ha ökat inflationen dramatiskt. Men istället sjönk inflationen. En kraftigt ökad penningmängd gick alltså hand i hand med en kraftigt minskad inflation. Fed kunde inte förklara fenomenet och det dröjde inte många år innan man slutade att sätta mål för penningmängden.

Men om den mer explicita formen av monetarism dog på 1980-talet, fortlevde kvantitetsdoktrinen – den mekaniska tron att ju mer pengar desto högre inflation. Det är den som blivit tongivande i dagens debatt. Och egentligen har kvantitetsdoktrinen färgat debatten ända sedan räntesänkningarna tog fart i kölvattnet av den globala finanskraschen 2008 och den följande eurokrisen. Riksbankernas räntesänkningar hann knappt börja innan inflationslarmet ljöd. Redan 2009 (i en artikel i SvD) påstod exempelvis en ekonom vid Lunds universitet att det fanns en ”inbyggd inflationsbomb i den svenska ekonomin” och att Stefan Ingves räntesänkningar riskerade att få bomben att brisera. ”Internationell forskning och min egen forskning”, hävdade ekonomen ”visar att det finns ett tydligt samband mellan tillväxten i mängden pengar i ekonomin och inflationstakten. En hög penningmängdstillväxt betyder högre inflation och tvärtom.”

När centralbankerna sedermera styrde mot noll- och minusräntor och inledde sina stora köp av statsobligationer – de så kallade kvantitativa lättnaderna (KL) – då gick den globala debatten upp i falsett. ”Sedelpressarna”, hävdade man, gick varma och det var bara en tidsfråga innan centralbankernas ohämmade ”stimulanser” skulle tända inflationsbrasan. Och tiden gick… Men trots de tvärsäkra expertutlåtandena lyste inflationen med sin frånvaro.

Här blir det riktigt konstigt. För centralbankerna som började med KL gjorde ju detta med det uttalade syftet att ”stimulera” ekonomin och få upp inflationen till runt 2 procent. Genom låga eller negativa räntor samt stora obligationsköp för att hålla även de långa marknadsräntorna låga blev det billigt att låna pengar, vilket borde ha ökat konsumtion och investeringar och i sin tur även ökat inflationen. Men det lyckades inte. Likväl varnade alltså motståndarna till KL för att det skulle leda till en inflation långt över två procent.

Trots oenigheten om riktigheten i KL var alltså båda sidor eniga om att mer pengar leder till ökad inflation. Båda fick därför fel om det faktiska utfallet: inflationen vägrade vända uppåt.

När en centralbank köper obligationer av bankerna krediteras bankernas reservkonton hos centralbanken. Bankerna får alltså fler reserver och färre obligationer, samtidigt som obligationerna hamnar på centralbankens balansräkning. Det är vad som händer. Ett kontobyte, helt enkelt, och kontobyten skapar ju varken inflation eller glödheta sedelpressar. Bankerna ökade sina reservinnehav rejält men detta i sig gav inte bankerna möjlighet att låna ut mer. Ekonomer som vet hur det fungerar försökte förgäves upplysa om detta faktum och pekade också på Japans misslyckade försök att öka inflationen med hjälp av KL redan i början av 2000-talet.

Vad vi också ska komma ihåg är att den monetära politiken med räntesänkningar och obligationsköp som pågått sedan 2008 och framåt har gått hand i hand med en kraftigt åtstramad finanspolitik, framför allt i EU. Detta har hållit arbetslösheten uppe, de offentliga investeringarna på svältkost och efterfrågan nere. Låga räntor, visst, men också en låg efterfrågan, och därför har företagen inte varit så sugna på att låna till investeringar som arkitekterna bakom KL sade sig tro. Varför investera i ökad produktion när efterfrågan är skral? Som historien visar är det vanligt att företag ökar sina investeringar och lån i tider med hög ränta och minskar dem i tider av låg ränta. Efterfrågan i ekonomin visar sig då viktigare för investeringshungern än ränteläget. Hade låga räntor mekaniskt ökat investeringsviljan, ja då hade eurozonen varit en enda stor investeringsfest det senaste decenniet. Istället har normen varit stagnation och massarbetslöshet.

Sedan pandemins inbrott har dock mycket förändrats. En game-changer är förstås finanspolitikens återkomst. Det som ekonomer och politiker fram till februari 2020 sade var omöjligt blev i mars 2020 plötsligt fullt möjligt; länder som ger ut sina egna valutor kan spendera obehindrat utan att först ta in skatt eller låna. I eurozonen garanterar nu Europeiska centralbanken (ECB) medlemsländernas statsskulder, vilket gör att även dessa länder kan spendera tämligen fritt.

Detta skrämmer naturligtvis åtstramningsetablissemanget som nu sätter sitt hopp till inflationsspöket, associationer till sedelpressar och hyperinflationens Tyskland och Zimbabwe. Men som ett antal studier visat, och trots bilderna på skottkärror fullpackade med sedelbuntar, bekräftar inte ens dessa hyperinflationsexempel kvantitetsteorin. Skottkärrorna med pengar är nämligen symptomen på hyperinflation, inte orsaken, vilken först och främst står att finna i den dramatiska minskningen i produktionskapacitet som på kort tid drabbade både Tyskland och Zimbabwe och som drev upp priserna.

Japan har sedan början av 1990-talet haft stora budgetunderskott varje år och har idag OECD:s högsta statsskuld som andel av BNP, runt 250 procent. Samtidigt har landet haft extremt låga räntor i över 20 år och har sedan många år minusränta. Efter decennier av obligationsköp äger centralbanken idag halva den japanska statsskulden, vilket gör att banksystemet badar i bankreserver och likviditet. Och som grädde på moset är Japans arbetslöshet en av de lägsta i världen. I kvantitetsteorins värld pekar allt detta, inte minst den låga arbetslösheten, åt ett enda håll: skyhög inflation. Men enligt de senaste siffrorna är inflationen fortfarande kring noll i Japan. Deflation, inte inflation, har varit Japans stora huvudvärk i decennier.

Ponera att den svenska regeringen imorgon satte in 10 miljoner kronor på varje svensk medborgares bankkonto. Hade vi inte fått hög inflation då? Jo, det tror jag, och i så fall skulle vi ha att göra med ett fall där för mycket pengar orsakar inflation. Men detta är sällsynt, och det är därför som ryggmärgsreflexen att skrika åtstramning för minsta tecken på inflation blir så befängd. Blir en oljeprischock lättare att hantera om vi drar in på vård, skola och omsorg och gör fler arbetslösa? Eller är det kanske smartare att göra sig mindre beroende av olja? Om prisnivån ökar på grund av flaskhalsar och arbetskraftsbrist inom vissa yrken, är lösningen då att staten spenderar mindre och höjer räntan? Eller är det kanske bättre att utbilda och rekrytera fler till bristyrkena?

Inflation är inte, som Milton Friedman hävdade, ”alltid och överallt ett monetärt fenomen”. Istället är den, som den tyske ekonomen Dirk Ehnts påpekar, ”alltid och överallt ett empiriskt fenomen”. Inflation kan ju bero på så väldigt många olika saker, och då måste fenomenet också undersökas och problemet angripas som sådant, från fall till fall. Att göra detta borde vara den ekonomiska vetenskapens uppgift.

Peo Hansen är professor i statsvetenskap vid Institutionen för forskning om migration, etnicitet och samhälle vid Linköpings universitet och ledarskribent för ETC nyhetsmagasin. Hans senast utgivna bok är ”A modern migration theory. An Alternative Economic Approach to Failed EU policy” (Agenda publishing, 2021).

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.