Men det blir som visk­leken där det som vill framföras förvrängs längs vägen.

Brandon är son till regissören David Cronenberg som mer eller mindre uppfunnit och förfinat subgenren ”body horror”. I  de två filmer han gjort hittills har Brandon valt precis samma väg.

Det börjar bra. Första tredjedelen av ”Infinity pool” engagerar – när saker bara är lagom surrealistiska, oroande och stressande. Alexander Skarsgård spelar den misslyckade men rika, författaren James Foster som med sin fru Em turistar på en påhittad exotifierad ö. Hotellet är ett gated community som ska skydda dem från den fattiga verkligheten utanför. De möter ett annat par och nutidens skräckdrottning Mia Goth (från bland annat ”X” och ”Pearl”) spelar en förförisk och lockande portal till en annan värld.

Men när berättelsen ska lossna, när berg- och dal­banan ska ut över back­krönet, blir det märkligt platt.

Cronenberg junior slänger ändå in allt: avrunkning av Alexander Skarsgårds gummipenis, ejakulation, grov misshandel av egen klon inklusive att bokstavligen pissa på den (sig själv), orgier i neonljus vibrerande av drogmystik, hedonism, blodfontäner, sadomasochism och diverse kroppsliga bisarrerier från pappas verktygslåda … Men det biter liksom inte.

Allt har gjorts förut. Om inte av pappa David, så av David Lynch, eller någon annan som behärskar det surrealistiska, äckliga och mardrömslika så mycket bättre. Här blir alla trick mest uppmärksamhets­törstande strössel.

Det har spekulerats i Brandon Cronenbergs daddy issues förut, och jag lämnar dem gärna till honom och hans psykolog. Med visst verkar han ofta pocka på det själv.

Han rör sig i samma lilla subkultur och rekryterar skådespelare som pappa redan använt. Jennifer Jason Leigh i ”Possessor” (2020), var med i pappa Davids ”Existenz” (1997).

”Infinity pool” innehåller i sin tur en del symboliska ­fadersmord. Det är en vansklig balansakt att vara härmapa till vem som helst, och ännu mer när det är ens egen farsa man försöker följa i spåren.

Alexander Skarsgårds James är en man i total förnekelse, och hans insats är helt klart på pluskontot. Men karaktären är svår att känna empati eller engagemang för. Det blir problematiskt när han ska bli offret i berättelsen och samtidigt vara symbol för den inte så älskvärda vita, rika, sökande mannen. Det är svårt att känna så mycket för honom alls. Precis som för hela filmen.