Det finns människor vars betydelse för en företeelse inte kan överdrivas. Och utan Chris Carter och Cosey Fanni Tutti och deras band Throbbing Gristle skulle den gränssprängande musik som kom att kallas industrial, som utvecklades på 1970-talet och än idag inspirerar musiker långt utanför sin genre, knappast existera. På söndag spelar de i Stockholm, som Carter/Tutti. Jag fick en exklusiv intervju med dem.
Ni har skapat musik tillsammans sedan 70-talet. Vad har förändrats sedan dess och vad är som förut?
Cosey: Den största förändringen är förstås de teknologiska landvinningarna sedan 70-talet men också att vi har blivit skickligare på det vi gör. Vi har skaffat ny hård- och mjukvara men har också börjat använda nya ljud och instrument, både live och i studio. Konstanten för mig genom åren har varit gitarren och kornetten.
Chris: När jag började göra experimentell musik i slutet av 60-talet, och med Throbbing Gristle, TG, på 70-talet, kunde ingen föreställa sig hur snabbt musiktekniken skulle förändras när MIDI och digitala inspelningstekniker introducerades, och hur lätt den kunde integreras i alla aspekter av musikproduktionen. Men 40 år senare använder både jag och Cosey fortfarande analoga instrument vid sidan av ny högteknologisk utrustning. Konstanten i mitt liv har alltid varit ett keyboard av något slag, och en modularsynt.
Världen ser annorlunda ut nu i jämförelse med när Throbbing Gristle startade på 1970-talet. I boken Assimilate skriver S. Alexander Reed om hur den fysiska staden utgjorde en stark influens på musiken som skapades, med arkitektur, industri, socialpolitik med mera som viktiga faktorer. Vad tycker ni om det resonemanget?
Cosey: Jag startade i Hull, som var – och fortfarande är – en väldigt tuff stad, särskilt om du befinner dig i den sociala och kulturella periferin. På 70-talet var staden nedgången, med övergivna lagerlokaler, stängda affärer med mera. Det var hårt, kallt och tufft, men vi hade en stor fanskara där bestående av fantastiska människor, allt från banktjänstemän till Hells Angels och skinheads. Jag flyttade till London 1973 och kort därefter bildade vi TG med Sleazy (musikern Peter Christopherson, red. anm.), Genesis P-Orridge och Chris. På Martello street i östra London, där jag bodde och bandet höll till fanns ett väldigt nedgånget område nära ett järnvägsspår och flera textil- och klädfabriker. Så det ”industriella” soundet fanns runtomkring oss, det politiska klimatet var sämre än någonsin med strömavbrott, strejker och så vidare. Det var en omvälvande tid.
Chris: Jag växte upp i en Londonförort och tillbringade mina tidiga tonår i lummiga Herfordshire där allt var ganska lugnt och fridfullt. Men alla mina vänner bodde i London och när jag var 17 flyttade jag hemifrån. Jag tror inte att staden i sig hade något direkt inflytande på min tidiga produktion – förrän jag gick med i TG. Då hade det en massiv inverkan på mig. Som Cosey säger var placeringen av vår studio i Hackney viktig, och jag minns också hur jag ofta brukade åka in till centrala London med min bandspelare för att göra ”fältupptagningar” i tunnelbanan, på gatorna i West End och framför allt i Soho.
Industrimusik har ofta tänjt gränsen för vad som kan betraktas som ”musik”. Har det varit en medveten ambition att göra det genom åren, eller är det snarare ett resultat av musiken ni velat göra?
Chris: Vår – och när jag säger ”vår” menar jag TG eftersom Chris and Cosey aldrig har ”gjort” industrimusik – produktion var alltid stadd i förändring, men oavsett vilken ”stil” vi gjorde en specifik låt i så var det alltid grundläggande industriellt. Hur som helst, jag tror att eftersom vi har uppfunnit genren så kan vi göra vad vi vill med den, oavsett hur musiken låter.
Vad tycker ni om etiketten industrial i dag? Har den förlorat sin mening, och hade den någon en?
Cosey: Industrimusiken som vi skapade hade en specifik mening. Begreppet ”industri” syftade på ett sätt att närma sig livet och det kreativa. Ett etos av produktion och attityd, inte bara industriljud. Du måste lyssna på TG-skivan ”20 Jazz Funk Greats” för att förstå det. Så på det stora hela har dagens industrialgenre lite gemensamt med originalkonceptet.
Chris: Folk tar begreppet ”industrimusik” alldeles för bokstavligt nuförtiden. När det begav sig var den mycket mer experimentell och fri i formen, på flera sätt besläktad med experimentell jazzmusik. Jag menar inte att det lät som jazz men vi hade ett liknande tankesätt där det på vissa sätt skulle låta så distanserat från rock’n’roll som möjligt, men i övrigt hur som helst. Nuförtiden tror folk att ”industrial” bara handlar om band som Nine Inch Nails, Front 242, Nitzer Ebb, Factory Floor och så vidare, som enligt mig snarare är rockband. Inte för att det är något fel med dem … men de borde skapa en egen genre istället för att kapa vår. För övrigt har de bästa ”industribanden” inte ens en trummis.
Industrimusiken har en ambivalent relation till sex, politik och religion, vilket ni har utforskat på många intressanta sätt genom åren. Är brytandet av tabun en del av att vara artist?
Cosey: Vad jag än gör eller har gjort så har det varit ”jag”. Det handlar inte om att vara artist. Men med det sagt så förväntar jag mig att artister tänjer gränser. För många tar det säkra före det osäkra nuförtiden, tråkigt nog verkar risktagande ha blivit ganska sällsynt.
Chris: Musik- och konstscenen på 70-talet var så annorlunda att de flesta nog inte kan föreställa sig det. I vissa avseenden var det en mer frigjord tid, men i andra var den otroligt kringskuren. På den tiden var tabubrytande bara något vi gjorde utan att ägna det en tanke, för att uttrycka oss själva som musiker och artister.
Är det något som ni skulle vilja ha gjort annorlunda när ni ser tillbaka på er karriär? Har åren av performance och musikskapande lämnat några ärr?
Cosey: Ånger är slöseri med tid och energi. Jag skulle inte ändra något om jag hade möjlighet. Mitt förflutna och vad det har inneburit har tagit mig dit jag är i dag och det känns fantastiskt.
Chris: De enda ärr jag har är fysiska. Jag skulle inte ändra något även om jag kunde. Mitt liv är vad det är, och alla kan se mitt förflutna. Ånger är för de ångerfulla.
Sist men inte minst: Lycka till med konserten. Eller ni kanske föredrar ”break a leg”?
Cosey: Ha! Jag föredrar ”lycka till” eftersom jag har brutit vristen tre gånger, senast för bara två år sedan.