Det började med att artisten Josefine Jinder i en text konstaterade att hon sett sig nödgad att ta ett kontorsjobb vid sidan av musiken för att värna sitt oberoende. Det vill säga för att slippa undan de sidoverksamheter som man numera liksom tar för givet att varenda medial person gladeligen ska hänge sig åt: betalda företagssamarbeten och mysframträdanden i tv.  

Ribban för vem som ska räknas som just en sellout har naturligtvis förändrats över tid. Inget konstigt med det. Men när jag med den pågående diskussionen i huvudet ser Anders ”Balsam” Hellströms nya dokumentär om Imperiet, ”Ett hjärta är alltid rött”, ska jag ändå säga att kontrasten mellan dået och nuet slår mig som ganska hisnande. 

Efter att Ebba Grön lagts ner och bandmedlemmarnas sidoprojekt Rymdimperiet, nu med det förkortade namnet Imperiet, blivit deras huvudsakliga sysselsättning betraktades nämligen Joakim Thåström med anhang av sina gamla fans som hopplösa sellouts. 

Deras brott? Det hade inte bara inkorporerat synthar i sin musik och med tiden övergett folkpark- och fritidsgårdsspelningar till förmån för ishallar – i dokumentären konstaterar Thåström att bandet ansågs ha svikit punkidealen bara genom att ge ut LP-plattor. 

Det fanns egentligen bara en åtgärd som Imperiet kunde vidta, säger Thåström vidare, för att de skulle accepteras av sina belackare: lägga ner helt och hållet. 

– Det är nästan lite gulligt. Med dagens mått är det ju helt annorlunda.  

Det säger Balsam Hellström, sittande i en något sprucken läderfåtölj i ett av arbetskooperativet Kapsylens allrum på Södermalm. Han är 57 år och har många år av journalistknegande på SVT i ryggen och känner samtliga medlemmar i Imperiet sedan 80-talet då han drev ”Måndagsklubben” på Kafé 44 tillsammans med Gunnar Ljungstedt, kallad Gurra, trummis i Ebba Grön och under en tid även i Imperiet. 

— Jag hade träffat bandet innan Måndagsklubben, men jag var yngre än dem. Jag är ju uppvuxen i Högdalen och bodde på Harpsundsvägen och var en del av punkgrejen där och hej och hå på 80-talet. Sedan blev jag involverad i den där klubben och den var ju viktig på den tiden. Stockholm var så litet på 80-talet och alla musiker hängde där. Och då lärde jag känna alla helt enkelt. 

”Ett hjärta är alltid rött” innehåller intervjuer med samtliga överlevande medlemmar från Ebba Grön och Imperiet (vars basist Christian Falk, som sedermera blev en pionjär inom den svenska hiphopen och housemusiken, gick bort 2014) och hade det inte varit för Balsam Hellströms privata relation till musikerna hade det med stor sannolikhet inte blivit mycket av med dokumentären. 

– Bandet hade gemensamt bestämt att de inte skulle prata mer om Imperiet. De kände att de var klara med den saken. Så kommer jag och rotar i det där. Men även om alla medlemmarna är sparsmakade med intervjuer så var det ganska smärtfritt att få dem att vara med.

På frågan vad Balsam Hellström ansåg om Imperiet då det begav svarar han snabbt: ”sellouts”. Sedan skrattar han högt och länge. Han föredrog Ebba Grön. 

Frågan om det inte skulle göras en film om Imperiets väcktes först av SVT. Men Balsam Hellström ställde sig länge tveksam till idén. Han hade redan gjort en dokumentär om Thåström och när Christian Falk sedan dog i cancer antog han att det ändå skulle vara lönlöst att ge sig i kast med projektet. Men samtidigt var det något med just tiden som följde på punkeran som fångade hans intresse, och som han med tiden kom att se Imperiet som ett slags representanter för. 

– Det hände så mycket under 80-talet. När vi gick in i decenniet levde fortfarande idén om folkhemmet kvar och man pratade om löntagarfonder. Mot slutet av 80-talet hade avregleringarna påbörjats och Milton Friedman var en total guru och vi hade en massa tv-kanaler. Mitt i den här skärningspunkten har vi de unga männen i Imperiet som står där med sina musikaliska och politiska ideal som sedan krockar med en betydligt större värld än vad de var vana vid. De kommer från punken men vill samtidigt vara framgångsrika, det är ju inte någon som tvingar dem att vara med i tv eller att spela i stora ishallar, och det fanns något i det tidlösa dilemmat som jag ville skildra.

Tror du att UD skulle få för sig en sådan sak i dag? Att vi skulle skicka ner vårt största band för att stötta en ung demokrati som bojkottas av USA?

– Dessutom hade vi deras Latinamerikaturnéer och att de var på Kuba och som jag tänkte kunde berätta något om 80-talet, inte bara om dem som band. Så det var bakgrunden till att jag började rota i detta. 

Stor tonvikt läggs i ”Ett hjärta är alltid rött” på dessa utlandsturnéer, hur Imperiets manager övertalar Olof Palme att finansiera konserter med Imperiet i Kuba, Mexiko och det då krigshärjade Nicaragua. Väl på plats i dessa länder tas de emot som officiella representanter för den svenska regeringen, och när Olof Palme mördas under bandets sejour i Nicaragua blir de personligen informerade om saken av landets utrikesminister. 

– Det där är ju science fiction jämfört med i dag. Tror du att UD skulle få för sig en sådan sak i dag? Att vi skulle skicka ner vårt största band för att stötta en ung demokrati som bojkottas av USA? 

Om man är med på något så är det en cancergala för sitt varumärkes skull. Den typen av engagemang kommer inte från magen längre.

Det är fascinerande att se vilken vikt politiken tillmätte musiken i det läget. För att inte tala om det politiska engagemang som fanns bland artister på den tiden för till exempel sydafrikanska ANC. Artister som tar tar politisk ställning, i varje fall i en svensk kontext, har ju nästan helt försvunnit de senaste decennierna.  

– Alltså, Imperiet var ju först och främst ett band, de spelade musik, men sedan kom det politiska engagemanget väldigt naturligt eftersom man kom från den myllan. Men man ser ju inte mycket av det i dag. Om man är med på något så är det en cancergala är det kanske även för att stärka sitt personliga varumärke. Den typen av engagemang kommer inte från magen längre och är ofta okontroversiella.

Tror du att din film kommer att väcka liv i…

– En ny utrikespolitik?

Exakt. Kommer man skicka ner Thåström till Gaza nu? Nej men, vilken typ av mottagande väntar du dig? Kommer det här i första hand bli en nostalgifest för de som var med eller tror du att den kommer att skapa ett nytt intresse för bandet?

– Jag hoppas det och tror att filmen kan vara relevant även för de som inte är Imperiet fans eller gamla nog för att ha upplevt 80-talet. Det har varit lite av ambitionen men sedan förstår jag att den primära gruppen kommer att vara folk som har en relation till Imperiet, så är det ju. Sedan hoppas jag att den sprider sig lite mer. Det finns ett förortsperspektiv och såna grejer så jag hoppas att den blir mer än bara nostalgi. Thåström vägrar ju att stå still och han har aldrig tänkt på nästa hit utan hans driv handlar om att göra sig relevant för sig själv och då blir det relevant för andra också.

– Och det är vad som är så häftigt med en så lång karriär, att han på något sätt inte går bara i sina gamla fotspår utan försöker testa nytt. Och jag tror att det gett honom också en yngre publik. En del av det också är att han bara är synlig när det gäller musiken. Alla vet, att när det är Thåström så är det musik. Det är inte att sitta i en soffa och tycka. Jag tror att det är ganska smart även om det inte är uträknat. Att hålla sig i sammanhang där man bara gör musik och inget annat