”Där är det. Jag ser det bakom skogen”.
Min åttaåriga dotter studsar upp och ner på sätet med blicken fastnaglad genom det mjuktonade fönsterglaset. Själv har jag redan under tågresan från Berlin studerat platsen i en känd sökmotors karttjänst. Byggnaden syns tydligt även i hög utzoomning, den påminner om en stor blank skalbagge, vilande på ett öppet fält, intill rester av landningsbanor och gamla hangarer, och omgiven av mil efter mil av Spreewaldskog.
Det gamla flygfältet Brand-Briesen byggdes av Luftwaffe som en militärbas 1938. Vägen till att numera hysa Europas kanske mest ambitiösa badanläggning har kantats av kallt krig, konkurser och kittlande vansinnesprojekt. Vad sägs om att satsa nätta 800 miljoner kronor på en stålkupol, stor nog att rymma ett liggande Eiffeltorn och en stående frihetsgudinna, för att tillverka luftskepp? Eller att en grupp visionära mångsysslare från Malaysia, som bland annat driver biografer, lotteriverksamhet och kraftproduktion i Asien och Mellanöstern, i början av det nya milleniet fick idén att omvandla byggnaden till ett tropiskt paradis i inomhusmiljö?
Jag pratar med tyska vänner som minns när projektet startade, hur utskällt och utskrattat det var. En tropisk semesterort inomhus? I Tyskland? Rena storhetsvansinnet. Vem i hela friden kommer vilja åka dit? Och kanske var det inte utan fog. För visst vilar det ett mått av galenskap över det hela? Tropical Islands självbild är onekligen uppsvälld, kryddad av en ändlös samling rekord: de har världens största membrankonstruktion, Tysklands högsta waterslidetorn, Europas största tropiska semesterort (som också eventuellt är den enda?) och den artificiella biosfären beskrivs som ”världens största inomhusregnskog”.
Bussen som transporterar oss från tågstationen är täckt av tryck med tropisk flora och fauna, såväl utvändigt som invändigt. Redan när vi steg på började jag få avsmak. Nu när vi kliver av känner jag mig snarare förundrad, överväldigad av de 14 000 ton av stål som välver sig upp mot den gråmulna februarihimlen. Runt omkring oss ligger bruna, tomma fält, luften är strax över nollgradig och det blåser. Min dotter rusar ut, uppspelt på ett sätt jag knappt sett henne tidigare. Hennes huvudrörelser i sidled är ryckiga när hon försöker skaffa sig en överblick. ”Oj”, säger hon bara.
Redan innan vi hunnit genom entrén känner jag hur jag svettas. Lufttemperaturen ligger runt 30 grader här inne, luftfuktigheten mellan 50 och 60 procent. Digitala skyltar meddelar dessutom att vattentemperaturen i en av ”sjöarna” är 32 grader. Klimatomställningen känns i kroppen, jag börjar känna mig illamående medan vi letar efter våra skåp.
Jag föreställer mig att det här är en inverterad version av att besöka Ski Dubai, den enorma inomhusskidanläggningen i öknen i Dubai som är en del av Mall of the Emirates, ett av världens största köpcentrum (och givetvis stoltserar Ski Dubai med världens längsta inomhusbacke). Det är en anläggning komplett med snö, kyla, pistar, rodelbanor och levande pingviner.
Tropical Islands saknar pingviner men vi siktar ett tiotal flamingos som samlats i ett brunfärgat vattenhål intill en av de många slingrande gångvägarna genom anläggningen. Min dotter sliter i mig, hon vill till poolen men jag insisterar på att vi måste gå ett varv först och se oss omkring. Genom ett UV-filter i glastaket silas dagsljuset ner över den myllrande tropiska växtligheten. Vi passerar souvenirbutiker, postlådor, tält, mindre lägenhetshus, strandrestauranger och kaféer, allt med namn, arkitektur och material som för tankarna till Bali, Thailand, Borneo och Samoa. Över våra huvuden, strax under taket, svävar två stora luftballonger som man kan betala sig upp i för att skaffa sig en överblick.
Intill ”sjön” Südsee sträcker en sandstrand ut sig med hundratals solstolar och som fond hänger ett gigantiskt blått tyg med Reneé Magritte-inspirerade luftiga vita moln. Längst in i den gamla luftskeppshangaren finns en gångtunnel som leder till utomhusbadet ”Amasonia”. I tunneln är såväl väggar som tak är täckta av uppspända vinylstycken med djungeltryck och ur högtalarna strömmar exotiska fågelljud.
Det är faktiskt imponerande i all sin vulgaritet, i de bitvis själlösa försöken att imitera naturens förunderlighet; som lamporna i palmerna som tänds när solen börjar gå ner och kastar ett glittrande orange ljus över poolerna. Då tänds även mängder av lanternor som efter skymningen ska imitera den romantiska nattbelysningen på en semesterort, då vi flockas kring strandrestaurangerna, uppfyllda av känslan av ledighet, lätt berusning, salt hud och trötthet efter en dag i solen och hettan.
Och här närmar vi oss illusionens svaga punkter. Inomhusluften är orörlig och kvav och det stillastående vattnet i poolerna doftar klor. Det dröjer faktiskt innan det går upp för mig att vi bara befinner oss på ett enormt badhus. Tropical Islands illusionsnummer delar de här svaga punkterna med Ski Dubai. Frånvaron av fjälltoppar och havslinjer, av kylig, tunn höghöjdsluft och varma vindar med doft av salt, av vågor som slår mot klippkanter och isande vindar som biter i kinderna. Det här hade varit ointressant att påpeka om det inte var för att Tropical Islands, liksom Ski Dubai, försöker vara någonting mer än vad de faktiskt är. Det de framför allt säljer är illusioner av autenticitet.
”Ett verkligt magiskt vinteräventyr” säger Ski Dubai. Tropical Islands erbjuder bröllop ”under palmerna på en tropisk strand, i ett autentiskt thailändskt hus eller en balinesisk paviljong”.
I vår del av världen har längtan efter autentictet sedan flera år vuxit sig till en stark samtidstrend, vilket bidragit till framgångarna för exempelvis den autofiktiva litteraturen. Instagram Stories har vuxit explosionsartat, och förväntas fira nya triumfer under innevarande år, med skakiga filmklipp som förmedlar en närvaro och frånvaron av det tillrättalagda, en efterlängtad äkthet.
Frågan om autenticitet och imitation står onekligen i centrum här. 2018 sände Svt:s K-special dokumentären Eiffeltornet i Kina. Föga förvånande är Kina okrönta mästare i imitationens ädla konst. I staden Shenzhen ligger temaparken ”Window of the World” vars högsta punkt är toppen på den 108 meter höga kopian av Eiffeltornet. I parken finns omkring 130 replikor på kända monument från hela världen och parken marknadsförs med det skimrande löftet om att få se ”världens landmärken på en och samma dag”.
Det här ter sig absurt och obegripligt för en person med en traditionell syn på autenticitet: vad hände med att befinna sig i byggnadens eller land-märkets historiska och sociala kontext? Vad är Brandenburger Tor om den står på en åker utanför Montevideo? Finns det någon behållning av ett Taj Mahal i fullskala på parkeringen bakom ett Wal-Mart i någon sömnig stad i amerikanska mellanvästern?
Den finns även imitationer som sträcker sig bortom enskilda byggnadsverk. Den kinesiska staden Dalian är delvis uppbyggd som Venedig, med kanaler, italiensk arkitektur och pampiga palats samt gondolturer som turistattraktion. ”Paris sera toujours Paris”, Paris förblir alltid Paris skrev Ernest Hemingway i sin självbiografiska bok ”En fest för livet”. Men är det sant? Tianducheng, en förort till staden Hangzhou i sydöstra Kina, är byggd som en fullskalig kopia av delar av Paris, med såväl Eiffeltorn (som dock är i skala 1:3), Versaillespalatset och dess trädgård samt de klassiska Haussmann-husen. Den franske fotografen Francois Prost, som själv bor i Paris, har fotograferat såväl originalet som kopian och lagt bilderna bredvid varandra. Likheterna är förbluffande.
På avstånd.
Den som zoomar in på detaljerna, där Djävulen som bekant bor, upptäcker snart att det äkta Paris givetvis ser betydligt äldre och mer genomarbetat ut, i allt från Neptunusfontänen i Versailles till lyktstolparna längs gatorna. Bitvis ser det till och med ganska slarvigt ut i närbild. Det beror kanske på att det inte är en hommage. Det är inte ett genuint försök att återskapa en historisk arkitekturstil liknande det som sker vid vissa restaureringsprojekt. Det är bara en imitation.
Vad är då ens poängen med detta, undrar jag? Vad är exempelvis Paris utan sin historiska kontext? Utan känslan av att du andas samma luft som en gång Sartre och Bevouir, Edith Piaf och Marcel Proust. Eller att du rör dig genom Marie Antoinettes sovrum i det väldiga Versaillespalatset, byggnaden som var skådeplatsen för en av nyckelscenerna i den franska revolutionen?
En figur i K Special-dokumentären dröjer sig kvar med särskild skärpa, fotografen som berättar om hur han ofta får i uppdrag att ta bröllopsbilder på brudpar framför imitationen av London Tower Bridge i Suzhou, budgetvarianten av att resa till det verkliga London vilket länge varit populärt bland välbärgade kinesiska brudpar. Erbjudandet är ett minne för livet, en bröllopsbild framför London Tower Bridge. Motivet är inte vad det utger sig för att vara. Men känslan som bilden förmedlar är äkta.
Vi slår oss ner på en solstol intill Südsee. Jag köper en kaffe och min dotter dricker socker och färgämnen som blandats upp med krossad is. Hennes våta hår hänger ner över axlarna, fötterna är sandiga och solen värmer faktiskt när den tränger in genom den väldiga kupolens glastak. Jag tar en bild på henne, beskär den omsorgsfullt för att kupolens tak inte ska komma med, och känner mig lite som en av de människor som betalar stora summor för att låta sig fotograferas sittandes med ett champagneglas i handen i lyxiga privatjets som står på marken. En komplett illusion. Men känslan är äkta.
Kanske, tänker jag, är det så att autenticiteten, den faktiska, objektiva äktheten, och vår upplevelse av autenticitet inte hänger samman. Skillnaden mellan att befinna sig någonstans mellan kräftans och stenbockens vändkrets och på Tropical Islands är påtaglig men om vår upplevelse av autenticitet vore obetydlig skulle imitationerna av balinesiska bungalows och thailändska hus vara meningslösa.
Vi simmar ut i den del av utomhusbadet som är öppen under vintern. Den kalla vinden stryker över ansiktet. Något hundratal meter längre bort pågår utbyggnaden av semesterparadiset i Spreewaldskogen. De är inte nöjda här. De ska expandera.
Det är någonting med det här badhusprojektet som får mig att tänka på den hedonistiska festscenen i Paris i första akten av Verdis La Traviata, där någon utbrister att ”hela världen är galen, det enda som betyder något är njutning”. Vill vi ha ett tropiskt semesterparadis runt knuten? Låt oss bygga ett. Varför ligger Bali så långt bort? Låt oss ta det hit.
Det är lätt att göra narr av det här som ett osmakligt senkapitalistiskt illusionsprojekt, ett försök att profitera på den i semestersammanhang ännu relativt oexploaterade marknadsnischen att låta berget komma till Muhammed.
Kanske lite för lätt.
För galenskapen med Tropical Islands står sig ändå slätt mot att ständigt transportera Muhammed till berget, att flyga tusentals mil för en autentisk tropisk upplevelse med vetskapen om att vi samtidigt aktivt bidrar till vår egen långsamma utplåning som art.
Sett ur det perspektivet kanske inte ett tropiskt badhus på en åker i Tyskland är en så dum idé ändå.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
