Iliads dröm: att stanna i Sverige

Att vara här i Sverige utan några papper som styrker att jag får stanna gör att allt känns helt svart. Jag har svårt att se någon ljus framtid för mig. Allt är så osäkert och jag är tvungen att leva en dag i taget, säger 16-åriga Iliad som kom till Sverige för nästan ett år sedan. 

ETC Stockholm berättade om Iliad och hans vänners kamp för att låta honom stanna i #38. Förra veckan fick Iliad veta att hans andra ansökan om -uppehållstillstånd hade fått avslag. Han har överklagat, ett tredje avslag innebär att han inte längre kan överklaga.

Blev utslängd 

Iliad Al-Khaded föddes i Marocko i juli 1998. Vid åtta års ålder var han tvungen att börja jobba på gatan för att försörja sin mor och sexåriga lillebror som båda led av en okänd sjukdom. På grund av den dåliga ekonomin kunde familjen inte söka vård. Mamman och lillebrodern avled. 

– Min alkoholiserade pappa misshandlade mig ofta. När han skaffade sig en ny fru blev jag utslängd på gatan, berättar Iliad och visar sitt huvud som är fullt av ärr.

Efter en tid som gatubarn i byn Bni Gmil tog han sig till staden Tanger där han fortsatte att försörja sig på gatan. Det var då drömmen om ett annat liv väcktes.  Efter sex månader hade han samlat tillräckligt med pengar för att åka till Europa genom en riskfylld resa via Lampedusa. 

– Jag åkte med en båt till Lampedusa. Sedan fortsatte jag till Italien och åkte genom Schweiz, Tyskland, Danmark och till sist kom jag till Sverige, säger Iliad.

”Utbildning är framtiden”

Nu bor Iliad på ett boende för ensamkommande flyktingbarn i Upplands Väsby. Varje vardagsmorgon stiger Iliad upp från sängen och åker till Väsby Nya Gymnasium där han går i -introduktionsklass med tio andra nyanlända elever. Det dagliga schemat består av svensklektioner och andra ämnen som matematik, engelska, bild och idrott. 

– Jag tycker att det är jätteviktigt att skaffa mig en bra utbildning. Då kan jag få en bra framtid i Sverige. 

Vid 14-tiden slutar Iliad och går tillbaka till boendet där eftermiddagarna tillbringas tillsammans med de andra flyktingbarnen. 

– Vi är alla kompisar. Vi spelar spel, kollar tv och äter mackor tillsammans, säger Iliad.

Några dagar i veckan fylls eftermiddagarna med nödvändiga besök på bland annat Migrationsverket och hos asylpsykiatrikern. 

Träffade kompisen Felipe

Tre kvällar i veckan ägnar sig Iliad åt det som han drömmer om och älskar mest, nämligen fotbollen. 

– Jag känner mig som mest lycklig och fri när jag spelar fotboll, säger Iliad.

I laget, Sollentuna Fotbollsklubb, har han blivit betydelsefull – både som person och spelare. Det var också här han träffade Felipe Illezca som har blivit en av Iliads närmaste vänner. Han har tagit initiativ till kampanjen #LåtIliadStanna. Felipe är mycket engagerad i Iliads asylsökningsprocess och har bland annat gjort en kort dokumentärfilm om sin vän och startat en namninsamling.

För Iliad har hans vänner blivit som den familj han aldrig riktigt har haft. De bryr sig verkligen om honom. Men känslan av ovisshet och oron är alltid närvarande. 

– Om jag inte får stanna måste jag lämna landet. Jag ger mig ut på vägen och får se hur det blir. Men en sak är -säkert: Marocko åker jag inte tillbaka till. Hellre lever jag på gatan någon -annanstans än att åka tillbaka dit, säger Iliad.