”Gudfadern” blev startskottet för ett årtionde av kreativ frihet för regissörer som Scorsese, DaPalma och Coppola. Auteurer som i kölvattnet av Vietnamkriget hade en pessimistisk syn på världen och förmedlade den genom enormt bombastiska filmkonstverk. Festen var över när Michael Ciminos ”Heavens gate” (1980) floppade så hårt att hela affärsmodellen i Hollywood gjordes om för att blidka marknadsavdelningarna med filmer som ”Star wars” och ”Indiana Jones”.
”The offer” fångar delvis stämningen under denna period, men irriterar också med anakronistiska referenser till dagens debatt, till biografdöd och streaminghegemoni. En cynisk blink-blink-nostalgi-trend som redan varit störig i filmer som ”Space Jam 2” och ”Matrix: Resurrections”.
”The Offer” tar avstamp i producenten Albert S Ruddy (Miles Teller), som smyger in på Paramount Pictures och snackar till sig ett jobb och kort därefter får i uppdrag att producera ”Gudfadern”. Francis Ford Coppolas mästerverk om maffiafamiljen Corleone.
Albert gör sitt bästa för att hålla både filmbolaget, sin fru och den riktiga maffian nöjd, här presenterad i klichéartad tappning med Giovanni Ribisi plågsamt felcastad som bossen Joe Colombo.
Filmbolaget Paramount var motvilliga att göra fler gangsterfilmer trots att de ägde rättigheterna till Mario Puzos roman, som oväntat blev en bästsäljare. Nyheten om en filmatisering eldade på en debatt om nidbilden av italienare som kriminella. Så pass att maffian själva blev involverade, pådrivna av Frank Sinatra som var kränkt över likheterna mellan honom och porträttet av sångaren Johnny Fontane i boken.
Allt detta skildras i ”The Offer” med varierande underhållningsvärde. Det är inte direkt ett nyanserat relationsdrama om det amerikanska samhället, kapitalismen och familjeband, som förlagan för berättelsen. Så vad är det? Gangsterbuskis eller metakomedi? Varför spelar Miles Teller som i ett Oscarssuktande prestigedrama?
Bleka kopior av Al Pacino och Marlon Brando hjälper inte heller 70-talsestetiken som redan är för högupplöst för att vara trovärdig. Ibland känns det som om ”Entourage”-gänget jobbar på ”Gudfadern”.
Är det här verkligen allt vi förtjänar, ihåliga referenser till en bättre tid?
