Tränare Martin Sundsten står vid sidlinjen och peppar och manar pojklaget i Högalids IF från Södermalm i Stockholm. Barnen smattrar runt, fram och tillbaka, studsar mellan sid- och kortlinjer. Bollen rullar lite som den vill. Det är sista sommarlovsveckan och Högalids nollsexor laddar upp inför skolstart med fem dagars intensiv fotbollsträning. Från 10 till 15, en timmes lunch. Fast det blir en hel del fotboll då också.
Det är första gången Högalids IF anordnar fotbollsläger. Åtminstone för så små barn. Och det kan kanske behövas. Vårsäsongen var stolpe ut för hela slanten. En vinst på ett tiotal försök.
– Så blir det när man satsar på bredd i en liten förening, att alla ska vara med. Lagen blir ojämna. Men vi vill ju att alla ska få spela, inte toppa laget, säger Martin Sundsten.
Inte förenligt med barnkonventionen
Ett av lagen Högalids IF mötte i våras var Boo FF från Nacka. 13–0 blev det till grannkommunen. Boo FF var också det lag Dagens ETC skulle besöka för att prata om barn och om att leta talanger. Allt var klart, men plötsligt damp det ner ett mejl från klubbchefen Liv Sahlberg: ”Vi ser inte att det är aktuellt att ni kommer och ställer frågor på det lägret.”
– Jag blir inte förvånad. Boo FF vill inte ut i hetluften. Det är typiskt för föreningar som är oroliga för att granskas eftersom de inte följer Riksidrottsförbundets tolkning av FN:s barnkonvention, säger Klas Östberg, idrottsläkare och medförfattare till Barnidrott: ingen lek, där han tar strid för en humanare barnidrott.
Just Boo FF är en av de klubbar som nämns i Klas Östbergs bok och som han starkast vänder sig emot.
– De driver akademier och elitsatsar på barn, för att behålla dem i stället för att barnen går till Hammarby eller Djurgården. Men det finns absolut inget som är bra med att elitsatsa som de gör, säger han.
Klas Östberg börjar stapla argument. Det finns klubbar där barnen får skriva kontrakt om att träna minst tre gånger i veckan, vilket man måste för att få spela matcher. Intensiteten gör att barnen inte kan göra så mycket mer än spela fotboll.
– Det är ju lätt att vaska fram de bästa i varje årskull, men då kan man lika gärna välja ut de som är födda först på året, de är nästan alltid först utvecklade. Men det säger inget om talang. Det finns inte en enda undersökning som visar det. I stället slår man ut en massa barn som inte hunnit lika långt i utvecklingen. De får inte samma chanser och tappar suget.
”Man måste må bra”
Det finns fler argument. När barnen inte får tid över till andra idrotter får de i stället en dålig grundträning, vilket i förlängningen ökar risken för skador senare i livet. Barn som i stället ägnar sig åt flera sporter får en bättre allmänträning.
– Grunden för all träning är att man ska må bra. Idrott är inte till för att få fram en elit. Det är ju ändå kanske bara en procent som når dit. Förbättrad folkhälsa och välbefinnande måste vara målet för all barnidrott. Och sen, av bara farten, kommer man att få den där eliten man vill ha, säger Klas Östberg.
Hammarby IF är en av de föreningar som vid åtta års ålder börjar dela upp barnen efter förmåga. Men att kalla det elitsatsning är enligt Johan Lager, sportchef på akademiverksamheten, bara nys.
– Vi tror oss inte kunna avgöra vilka som blir elitspelare som vuxna. För oss handlar det om att stimulera dem som kommit längst i utvecklingen att utvecklas ännu mer. Och ja, Klas Östberg har helt rätt i att tidigt födda oftast är bättre, säger han.
Någon större förståelse för Klas Östbergs resonemang kring ensidig träning har han inte heller. Och egentligen inte heller för medier som konstant tar upp problemet ur ”de andras perspektiv”.
– Vi följer naturligtvis forskningen och är fullt medvetna om vikten av allsidig träning. Det är inte heller något som tyder på att våra spelare skulle vara mer skadebenägna än andra. Dessutom hindrar inte tre dagars träning att barnen sysslar med annat övriga veckan, säger Johan Lager.
Hos Högalidgrabbarna är vattenpausen slut. ”Upp och hoppa så kör vi”. Martin Sundsten klappar igång laget, som jämfört med när lägret spikades på försommaren är en något decimerad skara. Tre av dem tröttnade och valde att hoppa över till lokalkonkurrenten Reymersholms IK, ett av lagen som Högalid förlorade mot.
– Det är väl inte så mycket att säga om det. Man ska inte förringa deras intresse. Men det är klart att vissa säkert kommer att upptäcka att det kan vara lika svårt där och sedan vill de byta igen. Det är hur som helst synd. Det hade varit kul att följa dem, se dem utvecklas, säger Martin Sundsten, som befarar en snöbollseffekt så fort de andra barnen får reda på avhoppen.
”Inte små vuxna”
Även om Reymerholms IK ligger långt från resursstarka och av Klas Östberg kritiserade Bajen ger idrottsläkaren inte mycket för resonemang som ”de vill ju så gärna” eller ” det är allt de pratar om”.
– Men för tusan! Det är en alldeles för utbredd kultur i Sverige det här med att vinna. Man måste fråga sig varför ens barn ska idrotta. Barn är inte små vuxna, en åttaåring kan inte se konsekvenserna av sitt beteende. Man måste ju lotsa sitt barn till det man vet är bäst för barnet.
