Redan 1999 kallade Horace Engdahl sina texter för ”Meteorer”. Infall som flammande lyser upp himlen och emellanåt landar med en smäll. Det rör sig om korta vardagsbetraktelser som ofta mynnar ut i sentenser eller aforismer – en genre som jag förknippar med Fernando Pessoa och Oscar Wilde. Sedan 90-talet har Engdahl kommit med sådana böcker med ojämna mellanrum, och nu är det dags igen med ”Op. 101”.
Att Engdahl blivit en persona non grata i offentligheten efter Forum-skandalen är välkänt och behöver inte ordas om. Men om det i den förra boken – ”De obekymrade” – fanns en kamplusta mitt i stormens öga, har en förstämning lagt sig över ”Op. 101”. Engdahl har emigrerat till Göteborg och blivit en pensionerad odåga, som påtar i trädgården bland giftväxterna. Där upptäcker han häpet att den ”filosofiska munterhet” som präglade texterna förr är som bortblåst. Nu framstår han alltmer som en drucken gäst som påstridigt orerar om sin uppfattning utan hänsyn till om det sårar folk. Självinsikt saknas inte med andra ord.
Och nog provocerar han alltid. Visserligen hör det till genren att blanda högt och lågt, men i den nya boken slår han rekord. Författaren kverulerar: det är fjompigt att man inte får göra vad man vill i äktenskapet längre. Förr i tiden kunde en belevad man gå ner på stan och ta sig en ”mörkögd tärna” – men nu är man ”sexist” om man gör det. På ett annat ställe jämförs hanteringen av sexualförbrytare med hur svarta slavar behandlades på bomullsplantagen.
Ett tag försöker jag intensivt uppbåda ilska över dessa absurditeter. Men det går bara inte. Dels för att det hör till den litterära genren att vara amoralisk (lex Wilde). Dels för att det är så uppenbart fånigt. Inte vill Engdahl på allvar ta bort sexualbrottslagstiftningen? Som läsare känns det lite som om jag hittat en lönndörr under en Bach-konsert i Forumkällaren, som leder till en buskis där Ronny och Ragge skryter om sina ”pök”. Engdahl är så nära en helig dåre man kan komma; en Diogenes som i ena stunden uppträder som djupsinnig filosof, för att i nästa runka inför publik.
Så vänder han på kuttingen och skriver sidor som blixtrar av intelligens. I ett avsnitt berättar han om en målning av Håkan Rehnberg, en dyster komposition med tjockt pålagd färg utstruken med skrapa. Av en slump placeras det i fönstret och en dag när solen lyser upp konstverket bakifrån illuminerar det rummet. Plötsligt inser författaren att allt han sagt om tavlan varit missförstånd: ”Detta är vad vi ska hoppas av konsten: att inse att vi hade fel om allt som är viktigt, till att börja med konstverket självt, att med ett leende desertera från oss själva”. Visst är det romantiskt så det skvätter om det – men också sant. Dessutom kan det ses som en guide till författaren själv.
Vid ett tillfälle berättar författaren att han varken läst tidningar eller deltagit i sociala medier på många år; att han istället ägnat sig åt klassikerna. Hållningen kan idag likställas med en thoureausk position – att vara utanför civilisationen, menar han. Nu är det nog en sanning med modifikation, ”Op. 101” innehåller mycket observationer om fenomen som sociala medier och #metoo. Och en inte så liten del av dessa meteorer landar inte med en smäll, utan ett pysande. Ändå upplever jag att Engdahl, när han är som vassast, kastar ett uråldrigt ljus på samtidsfenomenen: en känsla av att tidsandan snällt får sätta sig längst bak i klassrummet, som alla nykomlingar. Jag tror att det är vad som menas med att vara en ”fri intellektuell”.
