Kicki Halmos tar emot i sin stora hyresetta i Axelsberg, med en uteplats där växterna alltjämt väntar på vårens ankomst. Det är tisdagseftermiddag och hon är ledig från sitt deltidsjobb på biblioteket i Rinkeby.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Vi pratar bostadskris, som så ofta i vår stad. Kicki har bott här i hela sitt liv, men det var först när hon lämnade Stockholm under några månader som hon hittade tillbaka till musiken igen. Efter att popduon Masquer upplöstes hösten 2013 gick hon igenom en tung kreativ kris.
– Vi hade kört fast tillsammans redan innan och sedan blev det bara värre, säger Kicki medan hon häller upp nybryggt kaffe och lägger upp de Adidas-klädda benen i kökssoffan.
I december det året bestämde hon sig för att sticka till Berlin.
– Jag tvingade mig själv att göra något. Jag kände nästan ingen där, hade ingen att fly till när jag körde fast utan var tvungen att jobba från morgon till kväll. Det var jätte-nyttigt för mig. Det lossnade och det var väldigt skönt.
”Man blir lite knäpp”
Efter några månader i Berlin hade hon skrivit nya låtar som räckte för en skiva. Hon kom hem, var målinriktad och planerade att spela in musiken fort. Men då fick hon i stället en fråga som hon inte kunde säga nej till. Världsstjärnan och kompisen Lykke Li undrade om Kicki ville följa med på hennes turné för att sjunga kör och spela synt.
– Det kastade omkull allting. Vi var på världsturné i ett och ett halvt år. Det var på en sådan hög nivå. Jag har aldrig sett mig själv som en musiker som åker runt och livnär mig på det sättet. Det var en jättepositiv upplevelse på många sätt, men också tufft. Man blir lite knäpp, det är som i en låtsasvärld, en bubbla. Det är inte riktigt för mig. Kanske någon gång ibland, men inte det enda jag vill göra.
Vad lärde du dig av att turnera med Lykke?
– Jag såg hur hårt hon jobbade. Lykke är verkligen en artist, to the bone. Och det är inte för alla. Det krävs jättemycket av en för att man ska lyckas med det. Och jag omvärderade väldigt många saker som tidigare kanske var självklara. Jag blev tveksam och osäker över vem jag ska vara som artist och person. En liten identitetskris som artist.
Att hitta sin identitet som artist är något som Kicki har kämpat en hel del med. Hon berättar om hur hon har blivit kontaktad av managers, men aldrig riktigt velat vara med i karriärspelet.
– De har ställt frågor om var jag ser mig själv om sex månader, och vill ju att jag ska svara typ att jag står på en stor scen, ligger på topplistorna. Men jag kan inte ge det svaret, och då blir jag ointressant i deras värld. Jag säger att jag har en massa idéer om ny musik jag vill skriva, eller att jag vill göra musik för andra konstformer. Så fort de vill att man ska sugas in i en karusell så får jag ångest och svarar fel.
I fjol gjorde Kicki musik till den hyllade dokumentärfilmen Martha & Niki. Hon är sugen på att göra mer musik för film framöver. Den filmiska känslan går igen även i hennes popmusik.
– Jag inspireras jättemycket av film. När jag skriver texter brukar jag ibland ladda ner filmmanus, för att jag har svårt att skriva text och vill hitta bra ingångar.
Melankoliskt och dansant
I dag släpps slutligen den där skivan som hon skrev merparten av under perioden i Berlin. Sexlåtars-ep:n Bittersweet är en samling låtar med just bitterljuv elektronisk popmusik. Att Kicki har en bakgrund inom dansmusikscenen, där hon har samarbetat med och remixats av folk som The Field, Andreas Tilliander, DJ Sasha och Todd Terje, hörs i musiken.
– Jag växte upp i den kulturen, hängde på Fylkingen och Distro, och har jättemånga kompisar inom elektronika-scenen. Men nu har jag väl gått ifrån det lite. Jag försökte göra lite mer dansiga låtar på den här skivan, men i slutändan blir det ändå melankoliskt. Det blir aldrig dansigt rakt igenom, det stannar alltid upp och så kommer det någon deppig vers.
Själv kallar hon det för ”gråtdisco”.
– Ja, det är mitt försök att göra dans, men jag lyckas inte komma ifrån det deppiga. Gråtdisco är låtar som Blue Monday med New Order. Jättesorglig, men samtidigt dansig. Eller Missing med Everything But The Girl. Där det finns två olika delar, som skaver lite, på ett bra sätt. Inte bara dansigt och glatt, men inte heller inte bara deppigt och sorgligt.
Trots att Kicki Halmos har gjort musik, producerat själv och spelat i olika band i nästan hela sitt liv har hon ofta känt sig osäker på sin egen förmåga. Nyligen gick hon en musikproducentkurs som Popkollo arrangerade, för enbart tjejer och transpersoner.
– Det var jättebra! Jag har lärt mig massor av nya grejer. Det är den första utbildning jag har fått som musikproducent, allt annat har jag lärt mig på egen hand. Och tidigare har jag nästan bara hängt med killar som gjort elektronisk musik.
Har alltid fått försvara sina val
Hon lyfter den stora förändringen, där kvinnliga musikproducenter har en helt annan position i Sverige i dag än när Kicki växte upp.
– Det finns ju jättemånga tjejer nu. Alla som går den här kursen är fantastiska. När jag var liten fanns ju inte ens vanliga Popkollo. Jag ville jättegärna spela i band, men vågade inte ens gå in på fritidsgården, där det bara var killar. Nu finns Jenny Wilson, Laleh, Little Jinder, Beatrice Eli och massa andra, som vinner grammisar och är framgångsrika. Det finns en annan scen i dag. Men jag har fortfarande den där känslan av att jag inte riktigt kan. När det har gått för lång tid utan att jag gjort någon musik så börjar jag tvivla på mig själv, och det tror jag har att göra med att jag är tjej. Jag har fått bevisa mig själv hela tiden. Jag har alltid fått försvara mina val för ljudtekniker när vi har spelat live, alltid bråkat, säger Kicki Halmos och fortsätter:
– Men jag hoppas att de yngre tjejerna får med sig ett annat självförtroende, med alla framgångsrika förebilder som finns i dag. Nu i helgen ska jag hålla en workshop på Tekla-festivalen. Då ska jag lära tolvåriga tjejer att göra musik. Det ska bli skitroligt!
