I Ovidius Metamorfoser (8 e. Kr.) berättas om sköna Caenis, som tackar nej till alla friare. Till slut tas hon med våld av Neptunus när hon promenerar längs en öde strand. Havsguden blir kär och lovar uppfylla en önskning, och Caenis behöver inte tänka länge: ”Denna oförrätt väcker en önskan att aldrig utsättas för något liknande igen. Låt mig slippa vara kvinna, så har du gett mig allt.” Neptunus förvandlar henne och ger henne dessutom ogenomtränglig hud, och Caeneus – som hennes mansnamn lyder – blir till en framgångsrik krigare som besegrar flera kentaurer.
Myten om en våldsutsatt jungfru som byter kön och blir till en våldsverkare har alltså en lång tradition, och 2011 var det dags igen i form av Jessica Schiefauers fantasifulla ungdomsroman Pojkarna. Boken belönades med Augustpriset i kategorin barn- och ungdomslitteratur – i konkurrens med en annan filmatiserad feministsaga, Cirkeln. (Jessica Schiefauer vann även 2015 för När hundarna kommer.) Nu har Alexandra-Therese Keining (Kyss mig) försökt fånga Schiefauers magiska realism på film.
Kim, Bella och Momo trivs inte i skolan, där killarna ropar ”Patt-Lisa” och ”fulfitta” efter dem, slår ner dem utan anledning, och sliter av dem kläderna för att få se deras bröst. Men i ett växthus på Momos gård finner de en fristad. En dag hittar de en påse magiska bönor, som över natten växer till en vacker orkidé med vaniljsmakande sav. Tjejerna provsmakar och förvandlas – inte till varulvar, men bara nästan – till killar.
Med snopparna som VIP-kort välkomnas de omedelbart in i värmen av skolans tuffing Tony, och bjuds in till både fotboll och fester. Bella och Momo ser det som en stärkande identitetslek, men för Kim är det mer än så. Hon dras in allt djupare i den hierarkiska maskulina världen av droger och våld, och allt längre ifrån den oskyldiga tjejvärldens villkorslösa systerskap.
Låter det stereotypt? För det är det. Boken är berättad ur Kims perspektiv och är därför trovärdig och spännande som en exotisk fantasi om killvärlden. Sagan kan ligga till grund för ett intressant samtal om hur olika skoltiden upplevs beroende på kön, och hur mycket plats unga killar tillåts ta i det offentliga rummet.
I filmen blir dock detta subjektiva perspektiv luddigare, och som objektiv gestaltning av tonårstiden som kille är det science fiction. Sexuell förnedring och utanförskap – ja, kanske rentav snällhet – förekommer även bland unga killar, precis som även tjejvärlden kan vara elak och hierarkisk.
Alexandra-Therese Keining förklarar i intervjuer att hon inspirerats av Judith Butler, och att hon vill visa hur kön är något vi spelar snarare än föds till. Men precis som i The Danish Girl, som handlar om transpionjären Lili Elbe, så faller Pojkarna ibland in i en rigid syn på könsskillnader.
Kim känner exempelvis att hon har ett blixtlås på huden och en annan människa som vill ut. Och efter förvandlingarna till kille är hon som förbytt; hon blir våldsam och mindre hänsynsfull, dras in i kriminalitet, pissar från hustak och sköljer ned mediciner med vodka. En välvillig tolkning är att allt är en identitetslek – men Pojkarna verkar snarare antyda att det är vem hon ”egentligen är”, innanför blixtlåset. Borde inte kvinno- och mansjagen likna varandra mer; borde inte en snäll tjej som byter kön vara snäll även som kille? Eller sitter allt i snoppen och snippan?
Kanske är detta inte filmens brist så mycket som ämnets komplexitet. I somras ställdes frågan på sin spets i en debatt om essentialism – tanken att det finns två naturliga, oföränderliga kön – inom transrörelsen i USA. Feministen Elinor Burke skrev i New York Times-ledaren ”What makes a woman” att Caitlyn Jenner – en legendarisk idrottare som efter en könskorrigering poserade för Vanity Fair – stod för en uråldrig kvinnosyn när hon sade att hon har ”en kvinnlig hjärna”. Betyder det, löd Elinor Burkes provokativa fråga, att den kvinnliga identiteten inte består av erfarenheter – upplevelsen av objektifierande blickar, sexuellt våld, lägre löner, och så vidare – utan är rent biologisk och medfödd? Elinor Burke anklagades å sin sida för att generalisera utifrån Caitlyn Jenner, tala utifrån en privilegierad cis-position, samt utesluta att transkvinnor ens får räknas som kvinnor.
Kanske är det bäst att lämna den filosofiska frågan om vad kön egentligen är åt sidan, och acceptera att människor i olika hög grad identifierar sig med sina ”biologiska” sidor – och var och en har rätt att skapa sin egen identitet med valfria byggstenar, så även Kim.
Men oavsett detta så är Pojkarnas värld något för dualistisk. Killarna är mobbare och latenta våldtäktsmän, tjejer odlar blommor i harmoniskt systerskap, och aldrig skola världarna mötas. För att handla om uppluckrandet av könsidentiteter så är beskrivningen förvånansvärt traditionell.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
