– Jag kan inte sova, sitter och läser alla reaktioner. Vad har jag gjort? säger han.

I lägenheten är det knäpptyst men utanför fönstret virvlar texten runt i en viral tornado. Tanken var att bara några hundra skulle läsa, den vanliga kretsen som köper magasinet Re:public. Men över en natt har texten spridits över Sverige. Reportaget var lika utlämnande för honom själv som för barndomsvännerna i texten och hudlösheten känns igen när han nu beskriver sina känslor i telefonen. Vi skulle prata frilansjobb men istället nämner han en kvinna, en ”vän”, som han träffat. Han delar med sig av privata detaljer trots att vi aldrig har träffats. Sedan lägger han på.

Ett galet år

Ett år senare öppnar Alexander Mahmoud stolt dörren till sina nya bostadsrätt i Husby utanför Stockholm. Solen skimrar över höstbjörkarna framför balkongen. Stora saker har hänt. Han har tappat 16 kilo och blivit kär. Och boken Mellan rummen, som utgår från reportaget, ges ut i december på Atlas förlag. I boken ger han små glimtar av uppväxten. Hur han ser utländsk ut men saknar koppling till sina föräldrars kulturer. Han vet inte ens förnamnet på sin egyptiske farfar och ibland ljuger han och säger att han kan lite arabiska när någon frågar. Han skriver om sin mamma som invandrade från Slovenien och fick fyra barn med en egyptisk man, hans pappa. Ändå uttrycker hon sig fördomsfullt då och då.

– Hon är rasistisk ibland men jag älskar henne över allt annat. Men hon är ofta väldigt motsägelsefull och lyssnar när jag tycker att hon sagt något som är fel. Jag tror också att rasism är nära kopplat till klass.

Mamman kom till Sverige på 70-talet, hade två jobb och bodde i en förort.

– Men det har hon liksom glömt bort nu.

Pappan säger att han aldrig utsatts för rasism.

– Men även han glömmer. Jag kommer ihåg när några skinheads skulle spöa oss på Vattenfestivalen i Blekinge och pappa slet ur ögonbrynspiercingen på en av dem. Jag tyckte att han var den coolaste pappan i världen. Jag var typ sju år.

Levde fattigt

Den tiden beskriver Alexander Mahmoud som ”riktiga pissår”. Han mobbades i skolan för övervikten, för bakgrunden. Han testade att ignorera glåporden och slagen. Det funkade inte.

– Jag mådde extremt dåligt och använde mat som ett självskadebeteende. Ibland ville jag inte leva.

Bröderna bodde hos mamma och hennes man som var arbetslös i perioder. De fyra levde på mammans låga lön från deltidsjobbet som kock på en förskola.

I högstadiet förstod han vad rasism var och blev hiphopare. Många på skolan bar järnkors.

– Jag valde den andra högstadieskolan två mil bort för att jag hade hört att det fanns invandrare där. Men jag var sjukt tjock på den tiden så det var ändå svårt att passa in.

Han hade två bästa vänner som blev hans räddning.

– Men rasismen påverkade hela våra liv eftersom jag och brorsan nästan var de enda två invandrarbarnen. Vi stack ut.

I gymnasiet höll han första gången i en kamera.

– Allt bara funkade och jag fick det självförtroende jag saknat hela mitt liv.

Han började jobba för Smålandsposten. En chef såg honom och puttade honom i rätt riktning. Han arbetade ”sjukt mycket”, flyttade till Stockholm och är idag frilansande fotograf åt bland andra Dagens Nyheter.

– Nu sitter jag ibland bredvid mina tidigare fotografidoler och försöker spela cool.

Men det är ett hårt liv och var väldigt ensam i början.

– På dagarna är jag peppad, glad och entreprenöriell. Men när jag kommer hem på kvällen gråter jag ibland för att det är så jobbigt. Det gör nog många i den här branschen.

Ett av de bättre uppdragen är att fotograferna Nobelfesten.

– Att jag har börjat jobba där är en klassresa om något.

Omvälvande utskällning

I boken skriver han om Nobelprisutdelningen:

”Står längst fram med ministrar och prinsessor bakom mig. Är orolig över om kostymen sitter bra. Är alltid orolig över min vikt. Hur jag ser ut. Om folk gillar mig.

Jag snor ett par blommor framme på scenen när jag ska hem. Kör till Husby. Jag står nedanför en trappa, ringer och ber henne komma ut från sin lilla lägenhet. Jag har fortfarande på mig kostymen. Hon går ut i en röd morgonrock. Står högst upp på trappan och skrattar åt mig och går sakta ner.”

Inför utgivningen var han tvungen att ringa Nobelstiftelsen och berätta om blomstölden.

– Hon blev tårögd när jag läste upp stycket. Sedan sa hon skämtsamt att det var okej så länge jag inte snodde något dyrt porslin, säger han.

Kvinnan som fick blommorna heter Shirin och de träffades första gången vid ett vingligt bord när han gjorde en intervju eftersom hon levde som papperslös.

– Jag råkade stava hennes namn fel, och nästa dag ringde hon och gav världens utskällning. När hon la på tänkte jag direkt, shit jag är kär.

Men det tog tid. Hon gav tillgång till den dolda värld där de gömda lever. Han följde med och började fota, intervjua, mest för att vara nära. Shirin jobbade svart för låg lön och hälften gick till hyran. Dessutom gömde hon sig hela tiden. En dag bad en polis henne att identifiera sig på tunnelbanan men Shirin lyckades slingra sig ur det med en lögn.

– Hon är egentligen en jättevanlig person. Hon brukar säga att det bästa med Sverige är öppet köp.

Och hon har sagt att hon ”hatar män”.

– Vi är båda väldigt osäkra. Vi satt i soffan, hon kröp närmare och närmare men jag fattade inte att hon gillade mig. Trodde att det var någon persisk grej.

Men till slut blev de ihop, ett år efter utskällningen. Hans första flickvän. Nu bor de tillsammans i lägenheten i Husby, och efter tolv år som gömd fick hon uppehållstillstånd.

Klyfta mellan stad och land

Trots framgångarna i Stockholm fanns uppväxtens spår kvar hos brodern hemma i Grimslöv, en liten by i Småland. Alexander Mahmouds reportage kom att handla om två bröder om glidit ifrån varandra på grund av att en ville göra karriär i Stockholm.

– En massa stockholmare älskade reportaget för att det bekräftade deras fördomsfulla bild av landsbygden. Min första tanke var att föra land och stad närmare varandra. Men när jag märkte att brorsan fick utstå glåpord och hat och tänkte att han var mindre värd var jag tvungen att byta spår. Annars hade det inte blivit en ärlig text.

I reportaget berättar han om gamla vänner som röstade på SD för att ”det är det enda partiet som vill förändra”. På en fest blev han kallad ”neger” och någon gav honom en örfil.

– Det var extremt jobbigt. Jag satt i bilen och grät flera gånger under arbetet med reportaget. Men jag var tvungen att berätta.

Varför då?

– För det här är en vardag för många, för min brorsa som bor kvar i Grimslöv. Om jag inte hade skrivit om det hade vi inte pratat om det. Men nu har han fått ett nytt liv och vill flytta. De har slutat kalla honom neger, vilket är jättestort. Och hans gamla hårda fasad har försvunnit. Nu pratar brorsan plötsligt om känslor. Jag tror att det är normbrytande på landsbygden.

Vad har du lärt dig av allt det här?

– Att jag är extremt priviligierad och att journalistik verkligen kan förändra. Det vill jag fortsätta med. Jag vill förändra liv.

Hur har ditt eget liv förändrats?

– Jag mår mycket bättre nu för att jag inte längre är ensam. För att jag har Shirin. Allt tack vare en utskällning.

Fotnot: Shirin är ett fingerat namn.

Alexander Mahmoud om ...

... skiftet i asylpolitiken

– Jag tror att de tillfälliga uppehållstillstånden kommer att sätta fler människor i papperslöshet. Det är bara snack om att vi inte har råd eller kan ta emot flyktingar. Jag tror att vi om 50 år kommer se tillbaka på den här tiden och skämmas.

... övervikten

– Jag har känt mig bra med min vikt men det har börjat hindra mig i mitt arbete. Jag vågade först inte söka sjukvård för att jag vill inte kosta samhället en massa pengar. Men nu har jag gjort en gastric bypass och det känns ok. Ibland hetsäter jag och då vrålspyr jag, ibland på en trotoarkant eller bakom en mack.

... nomineringen till journalistpriset

– När Bonnier ringde och sa att jag var nominerad trodde jag först att det var en polis. Först ville jag tacka nej och frågade om jag kunde ha mjukisbyxor. Han sa nej, ”Du får inte se sjavig ut”.