– Jag skriver inläggen när jag sitter på bussen eller står på löpbandet. Det mesta av tiden går åt att kolla källor. Ibland undrar jag hur jag hinner allt, säger Danny Lam som till vardags jobbar heltid som ux-designer.
Själv kallar han TNKVRT för ”en samling nyheter han brinner för”.
– Jag har alltid känt att jag velat ha en plats där man kan hitta den här typen av nyheter på ett enkelt och informellt sätt, säger han.
Av följarna är 82,3 procent kvinnor, vilket Danny Lam tycker är synd. Han skulle gärna nå ut till fler killar.
– Kvinnor missgynnas eftersom vi har ett patriarkat. Då kan de också relatera till rasism. Och många av mina manliga följare är HBTQ-personer som också kan dra paralleller mellan olika sorters förtryck.
Lyckats med mediehusens dröm
Allt började julen 2016 när Åhléns fick rasistiska påhopp efter att ha valt ett svart luciabarn i en reklamkampanj. I sociala medier formulerade Danny Lam sina tankar. Kort därpå startades kontot TNKVRT och han började började leta efter andra exempel på vardagsrasism att berätta om. I början hittade Danny Lam ämnena i tidningar, numera kommer de oftast till honom via tips från följare.
– Just nu intervjuar jag en tjej som matchade på Tinder med en kille. Hon är svart, och när de började chatta skrev han ”om du var en slav hade jag lätt köpt dig”. Det är en typisk sak som jag vill lyfta för att visa hur det ser ut, säger han.
Med sin tonträff har TNKVRT lyckats med de stora mediehusens våta dröm: Att engagera unga i nyheter. För även om majoriteten av TNKVRT:s följare består av personer i Danny Lams egen ålder, 25 – 32, är det framförallt de följarna under 18 som diskuterar, delar och hör av sig.
– Det känns väldigt kul, för det är den generationen jag vill nå ut till och påverka. När jag var i högstadie- och gymnasieåldern fick jag de flesta nyheterna från Facebooksidor.
Whataboutism och krav
Att kontot TNKVRT växt sig så stort kommer också med vissa nackdelar i form av prestationsångest och missförstånd.
– Det är mycket wataboutism i kommentarsfältet. Folk är snabba att att säga: ”När du nu lyfter förintelsen, varför nämner du inte också folkmordet i det här andra landet?”. Jag får ofta förklara att det inte är en stor redaktion bakom kontot, utan bara en person som gör det här på fritiden, säger han.
Dessutom har Danny Lam hamnat mitt i en hatstorm. När han startade en namninsamling i syfte att få TV4 en tankeställare kring valet av jurymedlemmen Alexander Bard i ”Talang” blev han kallad för "moronic idiot" och "speciell snöflinga" på Twitter. Bards tiotusentals följare gav sig på Danny Lam och det kom många hot som sedan polisanmäldes.
– Jag såg mitt namn och min adress på Twitter och det kändes inte alls bra, främst för att jag har familj som jag är rädd ska bli utsatta. För min egen skull bryr jag mig inte så mycket, jag tänker att det är mitt ansvar för att jag driver de här frågorna, jag förstår riskerna.
De senaste åren har viss typ av internetaktivism fått kritik för att fungera som underhållning snarare än frön till förändring. Hur tänker du kring det?
– Jag ser hur inläggen som får mest räckvidd framförallt är sånt som gör folk blir arga: Nazister på gatorna som slagit ner någon till exempel. Det sprids för att man får en gemensam fiende. Folk skriver ”Så jävla vidrigt!” och sprider. Men om man bara delar sånt sånt dör diskussionen också fort, man går vidare till nästa grej som känns ännu grövre. Det gör att sånt som inte är lika dramatiskt inte tas på lika stort allvar.
Hur gör du för att kontot inte bara ska hamna i en slags godhetspositionering?
– Jag försöker lära mig nya saker och för in andras berättelser, så att det inte bara handlar om mig. I början var det mycket fokus på individer, på att bojkotta personer eller företag. Där har jag ändrat mig, för det hamnar ofta i att alla börjar bojkotta utan att riktigt veta varför. Och om jag skriver om rasism på H&M så gäller det ju inte bara dem, de flesta företag har undermedvetna rasistiska strukturer.
Vad är jobbigast med att driva kontot?
– Prestationsångesten. Under julen hade jag inte uppdaterat på två dagar, då fick jag ångest över det. Ibland vill jag stänga ner allt och göra sånt jag tycker är kul: Spela datorspel och umgås med vänner. Varför sitter jag en lördagskväll fyra timmar och skriver ett inlägg om vaccinationsmyter?
Vad är drivkraften att fortsätta?
– När folk tackar och skriver att de var skeptiska innan, men att de förstått. Det är sådana kommentarer som gör att jag får motivation och energi.
Vilka politiska frågor pratar vi mer om 2021?
– Jag hoppas att det ska vara rasism mot östasiater. Det finns väldigt mycket okunskap och tas inte tillräckligt mycket på allvar.
