– Det är inte så många av mina vänner som har varit här, säger hon när vi gör en armbågsbump och slår oss ner vid ett kalt bord.
– Jag gillar egentligen inte att ta hit folk.
Nilsson är lite av en doldis i Kultursverige. Ändå är hennes nya bok ”Vårt behov av vers. En nonsenspoetik för nervösa” den fjärde i ordningen. Utöver det har 30-åringen översatt såväl poesi som barnböcker. Som 19-åring vann hon Lilla Augustpriset och den föregående boken – ”Nonsensprinsessans dagbok” nominerades till Nordiska rådets litteraturpris.
En sak som man bör veta om Nilsson är att hon har en otrolig förmåga att få mörker och ljus att samspela. I den förra boken berättar hon om hur hon bestämmer sig för att svälta ihjäl. Modern övertalar henne dock att ge livet en chans till, och genom den årslånga loggboken skildras en tillvaro med ätstörningar och svåra tvångstankar. Ändå är det en märkligt ljus historia. För in kommer en lustig figur med namnet Nonsensprinsessan som med hjälp av de mest underfundiga struntverserna ordnar hennes kaotiska tillvaro. Ett exempel: när Nilsson vägrar dricka näringsdrycker på grund av livsfarligt socker övertalar Nonsensprinsessan henne att prova – förutsatt att den serveras som paraplydrink. Att överleva med hjälp av trams, att bygga ett lekland inuti en krigszon, skulle kunna vara bokens motto. Och nu kommer alltså uppföljaren. Om ”Nonsensprinsessans dagbok” var praktiken är ”Vårt behov av vers” teorin – en slags nonsensversens filosofi.
Förklara poängen med nonsenspoesi för den som inte förstår?
– Det enkla svaret är väl att det inte finns någon poäng. I en tid när allt måste evidensbaseras och vara produktivt är nonsensversen verkligen meningslös. Men det fina är att det är en meningslöshet som är ljus, varm och glad. Vilket skiljer det från den kalla och hemska meningslösheten.
En sak som förvånade mig när jag läste din bok är hur du lyckas gräva fram en djupsinnig filosofi under nonsenspoesin. Du kopplar ihop nonsensversen med Memento Mori och med meditation. På ett ställe kallar du nonsensdiktarna för ”den litterära pessimismens små solstrålar”.
– Man skulle också kunna likna nonsensversen vid buddistmunkarnas mandala. Under ritualen gör munkarna vackra mönster och ornament i sanden. Men i samma stund som de lägger sista sandkornet blåser allt bort. Detta gör munkarna för att träna sig i att inte fästa sig vid något – inte ens vid skönhet. Så är det också med mitt skrivande, det handlar om glädjen i själva stunden. Mycket av det jag skriver bryr jag mig inte ens om att renskriva.
På vilket sätt kan nonsenspoesi hjälpa nervösa själar?
– Jag har en olycklig tendens att bli cynisk och ibland känns det som att jag föddes som misantrop. Nonsenspoesin är en sorts bromsmedicin: genom sin lekfullhet fördröjer den ögonblicket som jag förvandlas till en bitter gubbe.
– Kanske skulle man kunna formulera det som att den kommer med hopp, men utan att ljuga. Den kommer inte med löften om en bättre värld, den bara är en annan värld. Som både är väldigt snäll och väldigt strukturerad, genom rimmen. Alla KBT-terapeuter borde förresten älska nonsensvers. Det är ju precis så man ska lägga upp sin vardag. Att ha en varm och trygg tillvaro som samtidigt är strukturerad.
En sak som slår mig är att nonsenspoesin har en politisk slagsida. I boken skiljer du på ”upplyst och oupplyst rappakalja”. Det får mig att tänka på språket hos politiker. Ofta upplever jag det som så tomt...
– …och nonsensspråket är ett slags återerövrande av tomheten. I våra långa visdomstraditioner är tomheten inte något negativt. Inom kristendomen är tomheten i hjärtat den plats där Gud kan ta boning. Inom buddismen är tomheten i sin absoluta form Nirvana. Nonsenspoeten står i tomhetens tjänst gentemot dem som missbrukar den, oavsett om det är med politiskt dravel eller positiv psykologi.
– Tittar man på det rent litteraturhistoriskt är det väldigt politiska författare som har sysslat med nonsenspoesi, till exempel Carl Jonas Love Almqvist och Gustav Fröding. Almqvist skrev sin nonsenspoesi när han var i landsflykt, i besvikelse över det svenska samhället och den svenska debatten...
...och Fröding när han satt på mentalsjukhus.
– Jag tror att man måste komma tillbaka till vårt omättliga behov av tröst, för att citera Stig Dagerman. I vissa lägen räcker inte verkligheten till. Man kan ju kalla nonsenspoesin för verklighetsflykt och se den som opolitisk. Men jag ser det snarare som att fantasin kommer verkligheten till hjälp. Överbrygger det som fattas, när verkligheten är för snålt budgeterad.
Vi fortsätter att prata litteraturhistoria en stund. Nilsson berättar att hon ska ge ut ett urval av Almqvists struntdikter inom kort. Vi konstaterar att flera av Sveriges absolut språkskickligaste författare vid något tillfälle dragits till nonsensversen – varpå jag föreslår att hon ska skriva en översikt. För här finns verkligen en spännande historia att berätta om litteratur i gränslandet mellan lek, pessimistisk filosofi och politik. Kanske skulle nonsensprinsessan kunna fungera som litterär vägledare, en putslustig Vergilius att vandra med genom depressionens mörker mot rosafluffiga landskap? Men nu är vårt samtal slut. Det är lunchtid och Nilsson måste vara noggrann med att inte hoppa över måltider, likt alla nyktra anorektiker. Så vi skils åt med en armbågsbump.
När jag till sist undrar hur Nonsensprinsessan skulle hanterat coronakrisen funderar Nilsson en stund. Sen svarar hon med ett leende:
– Hon skulle ha uppfattat de nya uppmaningarna om att ”hålla avstånd” som en lektion i perspektivlära. En konstnärlig distanskurs i Livets Hårda Skola.
