– Bussen stannade inte för oss, den bara körde förbi, förklarar en av pojkarna.

Han får mothugg av en annan som säger att de kanske inte stod precis framför busshållplatsen, utan var lite mer bakom. Bakom buskarna…

Bygger upp spänningen

Men när repetitionen drar igång är det fullt fokus som gäller. Regissören Erik Holmström leder barnen genom scenerna, med ständiga avbrott för regianvisningar. Den scen som gås igenom är när pjäsens Constantin kommer in, beväpnad med ett gevär och slänger en skjuten mås framför fötterna på Nina.

Instruktionerna som Erik Holmström ger handlar mycket om tempot, där han vill få fram de rätta växlingarna mellan långsamt och utdraget, och de temperamentsfulla utbrotten.

– Tystnaden är scary, du ska därför inte ha för bråttom, förklarar han för Marcus Shaw som spelar Constantin i en av de två grupper som ska framföra pjäsen.

Tio av de tolv barnen var tillsammans med Erik Holmström med om uppsättningen ”Scener ur ett vuxenliv”, som gjordes i samarbete med Månteatern i Lund. Då som nu har man valt att ha två grupper som turas om att spela.

– Det är för att kunna förlänga spelperioden. Barnen har så mycket andra aktiviteter att det kan vara svårt att få ihop den tiden annars. Det är dessutom bra om någon blir sjuk, då den som har samma roll i den andra gruppen lätt kan hoppa in i stället, förklarar Erik Holmström.

Generationsmotsättningar

Att låta barn spela vuxna är något som Erik Holmström har varit intresserad av att göra länge, och där projektet med Månteatern gav mersmak. Han har nu fått med sig samtliga barn från den förra uppsättning, samt två till.

För Erik Holmström har arbetet med barnen öppna en dörr som gjorde det lustfyllt att ge sig på ett klassiskt verk som ”Måsen”.

– Det är roligt att spela ett verk som är tänkt att vara så realistiskt, på ett sätt där man ändå inte gör det realistiskt, säger han.

Den version som sätts upp på Malmö dockteater bygger på en bearbetning som Erik Holmström har gjort av det ursprungliga manuset.  Handlingen kretsar kring generationsmotsättningar och tankar om vad konsten är och vad den borde vara.

– Det är intressant att lyfta det där med generationer, när de som spelar på sätt vis är de som det handlar om när man pratar om dem som är yngre. Här diskuteras det ur ett 1800-tals perspektiv, men frågan är ju intressant även i dag. Det talas ju mycket om att de unga i dag är bortskämda, men om det är någon generation som kan sägas vara bortskämd så är det ju 40-talisterna. Det var ju de som fick allt serverat, som fick gratis utbildning och som kunde köpa sina bostäder, säger han.

Det är höga krav som ställs på barnen, som också får något betalt för sin insats. För att de ska leva upp till den standard som förväntas för en uppsättning som ges inför betalande publik, på en etablerad teater, krävs mycket arbete.

För de skådespelare som inte just då behöver vara på scen finns ett pausrum med tidningar och spel, och utomhusaktiviteter finns inplanerade under dagen. Men mest handlar repetitionsveckorna om ständigt övande.

– Det är roligt att lära sig skådespela, att gå in i en roll och vara någon helt annan, säger Signe Isacsson.

Skämt de inte förstår

Till svårigheterna för barnen hör att lära in ett manus med svåra ord och sammanhang de inte alltid kan sätta sig in i. Skådespelaren Elliot Bernerking förstår inte alltid publikens reaktioner.

– Det är konstigt med en del vuxenskämt. Ibland när publiken skrattar så tänker jag att är det där ett skämt.