Det är en vanlig dag, grå och ruggig. Få orter i Frankrike har färre soltimmar än Hallencourt. Att ta sig hit från Paris tar ett par timmar med bil men 4–5 timmar med allmänna transporter. Hit kommer sällan turister men varje gång Édouard Louis är aktuell med en ny bok kommer journalister för att berätta om den lilla staden där stjärnförfattaren växte upp. En stad han beskrivit som en fattig och hård arbetarmiljö, präglad av homofobi, rasism och kvinnoförtryck.
Gatorna ligger nästan tomma. Flera butiker och affärsverksamheter är igenbommade men skyltarna hänger kvar – sånär som på några tappade bokstäver: Varken klädbutiken Pr_t a p_rter eller bageriet B__langerie har fått nya ägare. På torget finns tidningskiosken som förekommit i flera reportage: Kiosken där stadens enda bokförsäljning sker och där de inte säljer Hallencourt-sonen Édouard Louis böcker.
Expediten Marion Vanmeenen ser trött ut när hon får frågan: Säljer ni inget av Édouard Louis? Han är ju aktuell med en ny bok nu, en om sin mor, en roman som även den delvis utspelar sig i Hallencourt.
– Har ni inte tröttnat på att göra det här reportaget ännu?
Berättelse om hur Hallencourt-borna rasar, hur hans familj är sårad och förnärmad, hur det Édouard Louis beskrev i romanen ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” från 2014 – om den homosexuella och mjuka pojken som växte upp i en hård, fattig arbetarklassmiljö och till slut stöttes ut – var överdrivet och orättvist har tröskats om och om igen i fransk press.
Rasande kulturelit
Hans litteratur har även gjort stora delar av kultureliten i Paris rasande. Det han skriver är nämligen inte bara intimt och personligt utan också djupt politiskt. Han beskriver en vit arbetarklass i Frankrike, så prekär och utsatt att varje politiskt beslut om arbetslöshetskassa eller sjukförsäkring får direkta konsekvenser i deras hem och kroppar. I ”Vem dödade min far” får de skyldiga dessutom namn: Jacques Chirac, Nicolas Sarkozy, François Hollande, Emmanuel Macron…
“Ditt lidandes historia har namn”, skriver han.
”Lögnare, gnällspik och misärromantiker” har han kallats i bland annat högerorienterade dagstidningen Le Figaro.
– Jag tycker att han är begåvad men det är orättvist att bara beskriva de dåliga sidorna. Alla här är inte homofober och rasister, alla män slår inte sina fruar, säger Stéphanie Croutelle, borgmästarassistent i Hallencourt.
Hon har en perfekt tandrad och frisörsklippt frisyr. Och hon har naturligtvis rätt. Inte ens Édouard Louis påstår att varje individ som lever här är en våldsam homofob, rasist eller fattig och förtryckt. Men vad spelar det för roll? Han skriver romaner – inte reportage. Att komma hit i jakt på att avslöja sanning eller lögn i hans litterära verk blir förmätet. Hans verk spränger långt bortom byns gränser. Samtidigt: Han säger själv att jo, det är han som är huvudpersonen Eddy Bellegueule, att litteratur skild ifrån verkligheten är ett privilegium för borgarklassen och att han är dömd att berätta sanningen om och om igen, trots att han gjort en klassresa.
– Att skriva om borgarklassen är konst. Att skriva om de utsatta är dokumentär, sade han till Dagens ETC i juni i år.
”Viktigt att inte tjäna för mycket”
Gulliga små hus med blommor i fönstren ligger vägg i vägg med ett hus vars tak till hälften rasat in. En kvinna kommer ut genom ytterdörren. Jo hon bor där, säger hon, men bara i den delen där taket är intakt. De har inte råd att fixa den andra sidan men de har stabiliserat det kvarvarande taket, så det är ingen fara, det är varmt om vintern. Hon pratar gärna lite, men inga bilder.
– Jag är inte presentabel.
Hon är hel och ren med vänlig uppsyn men kniper ihop läpparna när hon ler. Ibland kan hon inte hindra sig och skrattar stort – och blottar då en saknad framtand. Det spontana glädjeuttrycket byts snabbt tillbaka till ihopknipen skam. Hennes rödfärgade hår har en decimeterbred, grå utväxt och hon är klädd i en urtvättat t-shirt och mjukisbyxor.
Det är hon själv som benämner faktorerna: tanden, håret, kläderna, att hon inte har gjort sig i ordning. Hon vet precis. Det är därför hon inte vill bli fotograferad.
– Min man är på jobbet, barnen är i skolan. Jag har inget arbete nu, jag tar hand om hemmet, säger hon.
De har två barn på 14 och 9 år, en pojke och en flicka. En lön och lite bidrag. Ibland extraarbetar hon – städar, hjälper till i gjuteriet i stan – men inte för mycket. Det är viktigt att inte tjäna för mycket pengar. Precis som i Sverige har Frankrike progressiv beskattning – skattesatsen beror på hur mycket man tjänar. Men till skillnad från Sverige sambeskattas hushållen. De hushåll som tjänar mindre än 27 519 euro om året betalar bara 14 procent i skatt.
– Jag får passa mig noga så att jag inte råkar ta oss över 30-procentspärren. Då förlorar vi på att jag arbetar.
Kroppen som klassfråga
Män i vita lastbilar, iförda rejäla arbetskläder, kör på vägarna. Bara en annan person, en kvinna, rör sig över torget med snabba steg. Det är Odile från en grannort några kilometer bort “som påminner om Hallencourt”.
– Jag ska hämta ett paket bara, säger Odile.
Hon tycker inte att efternamnet behöver uppges. Hon har hört talas om Édouard Louis.
– Den där gay-pojken Eddy som skriver böcker. Jag har sett honom på teve och tror inte han skriver av illvilja. Jag vet hur folk kan behandla varandra här i trakterna. Det kan inte har varit lätt för en liten bög, säger hon men ber snabbt om ursäkt för ordet.
– Homo eller gay eller hur man nu säger, menar jag.
Odile är också hemmafru.
– Jag jobbade tidigare i en skolmatsal men nu har barnen blivit stora och det är inte lönt att jag arbetar.
Även Odile saknar en tand och kniper med läpparna när hon ler. Luckor i tandraden är annars en ovanlig syn i Frankrike. För några år sedan blev det skandal när det avslöjades att förre presidenten François Hollande hade talat om den prekära arbetarklassen i Frankrikes som “les sans dents” – de tandlösa. Det var ett föraktfullt och respektlöst uttalande, menade många.
– Självklart har jag sagt det, jag har mött dem i demonstrationerna, fattiga människor från provinserna som ibland saknar tänder, försvarade sig François Hollande i tevekanalen BFM-TV.
Det är just detta Édouard Louis och andra pekar på: Kroppen som klassfråga. Tänderna som en del av kroppen där en tandprotes inte täcks av socialförsäkringen. Men också arbete som tynger och skadar kroppar, låga positioner i hierarkier som kröker nackar, indragen sjukkassa som tvingar sjuka att arbeta. En samling faktorer som får vissa att ta till supen. I sin första roman skildrar Louis hur han som student plågades av sina tandsmärtor medan hans förvånade kamrater berättade hur deras föräldrar bara “tagit dem till ortodontisten”.
Hans föräldrar tog honom aldrig någonstans. De bad honom inte ens att borsta tänderna.
När de gula västarna, den löst sammansatta proteströrelsen vars gnista tändes av höjda bensinpriser protesterade på franska paradgator och i rondeller skrev Édouard Louis att han kände igen deras kroppar. Han hade växt upp med dem. De gula västarna var ofta vita, från glesbygden, ibland med dåliga tänder. De beskrevs i pressen som rasister, konspirationsteoretiker, klimatskeptiker men var olika grupperingar som enades i kravet på att Emmanuel Macron skulle avgå. Presidenten som kommenterade en mans arbetslöshet genom att säga “det är bara att korsa gatan och skaffa ett jobb”
Inne på kommunhuset i Hallencourt är kropparna väl omhändertagna. Vita tänder, rosiga kinder, vårdade naglar. Stéphanie Croutelle är generös med statistik om de boende i staden.
Här bor bara lite drygt 1 000 personer. Över trettio procent i arbetsför ålder är sysslolösa. I Frankrike låg arbetslösheten 2020 runt 8–9 procent. Här låg den på drygt 15 procent medan ytterligare 15 procent var ”inaktiva” – det vill säga antingen permanent sjukskrivna eller hemmafruar. Efter coronakrisen har antalet inaktiva ökat, de flesta av dem kvinnor. Alkoholmissbruk och alkoholrelaterade skador är betydligt högre här än i andra franska regioner, särskilt bland män. Precis som pappan Édouard Louis skriver om i sina texter.
Kortare livslängd
I regionen Haut-de-France är människors livslängd kortare än i någon annan fransk region.
Édouard Louis texter är inte frikopplade från annan litteratur. Hans läshuvud hade redan innan den litterära succén tagit honom från Hallencourt till regionens huvudstad Amiens där han läste sociologi. Där träffade han sin mentor, filosofen och sociologen Didier Éribon – känd för essän ”Tillbaka till Reims” (2009, på svenska 2018, Verbal förlag) som handlar just om den sociala skammen i att ha växt upp som arbetarbarn i norra Frankrike med en våldsam far i en miljö full av rasistiska och homofoba värderingar. Den klassbetingade skammen för honom var större än den att vara homosexuell och essän blev till en slags försoning med hans bakgrund. Louis och Éribon har gemensamt att ha varit homosexuella pojkar iben patriarkal arbetarklass och som sådana ha blivit undantag i ett sammanhang där den sociala orörligheten annars nästan var total – genom att bryta sig loss / stötas bort.
Didier Éribon stod nära sociologen Pierre Bourdieu före dennes död och Louis har skrivit en avhandling utifrån hans arbete. Bourdieu är den världsberömda och sociologen som talade om människors “symboliska kapital” och ”habitus”.
Habitus är den historia och erfarenhet som varje individ i viss mån har ärvt, historiska praktiker – intressen, smak, förhållningssätt – som blir till såväl individuella som kollektiva vanor och reproduceras in i framtiden till nästa generation. Det som är självklarheter i ett visst socialt sammanhang. Det symboliska kapitalet för Bourdieu är ett tillstånd hos de övriga kapitalformerna: den ekonomiska, den sociala, den kulturella.
Förnamn som social markör
En tydlig social markör är förnamn. Éribons och Louis kollega Baptiste Coulmont kunde i sin studie ”Sociologie des prénoms” 2011 kartlägga hur förnamn med anglo-amerikansk bakgrund är väldigt vanliga hos de lägre klasserna men helt frånvarande hos de bemedlade. Höga betyg och akademisk framgång är väldigt ovanligt bland fransmän med dessa förnamn.
När Stéphanie Croutelle drar pekfingret över namnen på boende i Hallencourt, klingar många amerikanskt. Här bor Cassandra, Alison, Kevin, Jordan och Johnny. Och här bodde en gång i tiden Eddy Bellegueule som numera bytt till det mer franskt klassiska Édouard Louis.
Édouard Louis har en master i sociologi och är en världsberömd författare.
De flesta Hallencourt-bor börjar jobba så tidigt som möjligt för att tjäna pengar. Högre utbildning ses på, om inte med avsmak så i alla fall med ointresse. Att citera Bourdieu är ingen statusmarkör i Hallencourt.
Odile på torget och kvinnan i det fallfärdiga huset har båda barn i tonåren
– Grégorys pappa har bra kontakter i regionen, inom rör och avlopp. Det finns mycket jobb och ger bra med pengar. Min dotter Clara tycker väldigt mycket om barn och vill jobba på ett daghem för riktigt små barn, bebisar helst, säger Odile.
Universitetsstudier har de inte tänkt på.
– Nej, de tycker inte så mycket om skolan. Det viktiga är de gör något de tycker om och kan skaffa sig ett värdigt liv, säger Odile.
– Stéphanie Croutelle på kommunhuset däremot, hennes son Thierry går andra året på juristlinjen i Amiens. Vi kommer därifrån från början, en universitetsutbildning är ett minimum för att kunna välja sin framtid, säger hon.
