För många är han kanske mest känd som kolumnist i Aftonbladet. Eller författaren som skrev romanen Vi som aldrig sa hora. Men numer är Ronnie Sandahl minst lika mycket regissör och manusförfattare som skribent. Han har jobbat med film i sju år, gjort flera kortfilmer, och nu också sin första långfilm. Som trots att det är hans första redan har uppmärksammats i många länder. Och han har fått ta emot flera fina priser, som årets bästa nordiska film på filmfestivalen i Lübeck, kritikerpriset på Zürich filmfestival, och debutantpris i Chicago.

– Det är verkligen jättekul, särskilt att filmen liksom sprider sig själv utomlands. Det kan man ju verkligen inte räkna med, säger han.

Målet har länge varit att göra en långfilm. Ronnie Sandahl har under flera år jobbat på olika långfilmsmanus. Först trodde han att hans långfilmsdebut skulle bli en film om ett gäng unga människor i hans födelsestad Falköping. Men när han upptäckte att det knappt fanns några unga kvar ändrade han sig.

– Det var runt finanskrisen och jag var hemma i Falköping och åkte runt med min polare i hans bil, han pekade på fabriker och olika arbetsplatser och berättade vilka som fått gå. Det kändes väldigt löjligt att göra en film om unga i en svensk småstad, när det inte fanns några unga kvar. När jag åkte till Oslo var det istället som att vara på klassåterträff.

Oslo en bra spelplats

Sandahl kände att det är den historien han måste berätta. Om hans generationskamrater som fått söka sig till Norge, ofta för att de inte har något annat val. Om hur maktrelationen mellan svenskar och norrmän därmed har förändrats.

– Jag insåg att Oslo var en bra spelplats för det jag är intresserad av. I nästan allt mitt skrivande vill jag skildra maktbalanser, en slags samhällskritik utifrån personliga erfarenheter. Här kunde jag skildra både maktbalansen mellan arbetstagare och arbetsgivare, kvinnor och män och medelklass och arbetarklass.

I Svenskjävlar är det norrmännen som har makten. I alla fall den ekonomiska. Dino, spelad av Bianca Kronlöf, är både arbetstagare och arbetarklass. Som många andra åker hon till Oslo i jakt på jobb. Hon bor i ett stökigt kollektiv med andra svenskar när hon av en tillfällighet börjar jobba som barnflicka hos en norsk medelklassfamilj.

Här är hon till en början bara just det, den svenska barnflickan. Men pappan i familjen dras till henne. Liksom tonårsdottern. Dino kommer in i deras liv och rubbar maktbalansen.

– Det är det som är spännande, när kärlek och sex kommer in i bilden är det inte längre självklart vem som sitter på makten. Jag har velat vända och vrida på maktrelationen, visa att den är flytande och kan förändras över tid, säger Ronnie.

Mångfacetterat kvinnoportätt

Han har också varit mån om visa att en person som Dino, en ung kvinna, är mer mångfacetterade än hon brukar få vara på film. Den som känner till Bianca Kronlöf lär heller inte ha väntat sig något annat. Det senaste året har Kronlöf blivit en av Sveriges mest framträdande feministiska röster, bland annat genom sina You tube-filmer och sin teatergrupp Gruppen. Men när Sandahl skulle hitta sin Dino var Kronlöf fortfarande ett ganska okänt namn.

– Jag kände inte till henne, men läste en artikel i Bang där hon i stort sett idiot­förklarade alla svenska regissörer och tyckte att vi reproducerar samma skit om och om igen. Och jag håller med om det. När Bianca sedan provspelade kände jag att hon var rätt för den karaktär jag hade skrivit.

I rollen som Dino gestaltar Bianca en tjej som på många sätt är som vilken tjej som helst, men som vi ändå inte är vana att se.

– Hon är motsägelsefull, man tvingas intressera sig för henne, utforska henne på ett sätt vi kanske oftare gör med manliga karaktärer, säger Sandahl.

”Kebabpizze-sverige är mitt Sverige”

Men det handlar också om detaljer. Som att Dino luktar på sig själv för att se om hon luktar svett. Eller som att vi får se när hon byter binda.

– Jag har aldrig sett en kvinna byta binda på film, därför är det viktigt att hon får göra det, även fast alla sa att halva världen inte kommer att visa den på grund av det. Men då får det vara så.

Själv blev Sandahl aldrig en av dem som behövde söka sig till Norge. Men han tror att han mycket väl hade kunnat vara det. Om det inte vore för skrivandet.

– Hade jag inte skrivit så hade jag garanterat sanerat asbest i Oslos förorter, i alla fall under en period av mitt liv. Jag kommer från en miljö som är svensk arbetarklass, kebabpizze-Sverige är mitt Sverige, men jag har gjort någon slags kulturell klassresa. Jag kan fortfarande bli slagen över det absurda i att jag är i det här istället, säger han.