Att gå och gå. Inte för att fly från sig själv, utan för att hitta hem. Många människor runt om i världen drömmer bevisligen om att vandra tillbaka till sig själva. Världens största pilgrimsled, Santiago de Compostela i Spanien, hade år 1990 10 000 vandrare. I dag, 26 år senare, har antalet ökat till 270 000.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Leden i Spanien har både romantiserats och dramatiserats, och många svenskar åker dit för att gå. Men kanske är det inte lika känt att Sundsvalls egen pilgrimsled, S:t Olavsleden mellan Selånger och Trondheim, var lika stor som sin spanska motsvarighet på medeltiden. Nidaros, dagens Trondheim, var då ett av de stora kristna pilgrimsmålen tillsammans med Jerusalem, Rom och just Santiago de Compostela.
I dag har S:t Olavsleden något som de andra lederna inte har: enskildhet och tystnad. När jag och min hund Dante ger oss av en tidig morgon för att gå en bit av leden, är det inte en själ i sikte. Vilket ju är bra, eftersom det är min egen själ jag ska möta. Vandrat har jag gjort mycket, pilgrimsvandrat har jag inte alls. Vad är egentligen skillnaden?
– När man följer en pilgrimsled känner man historiens vingslag och påminns om alla som har färdats längs leden före oss under många århundraden. Man känner en stark gemenskap med alla tidigare vandrare, säger Staffan Söderlund, som tillsammans med sin fru Marie Sjöström är författare till den nyutkomna guideboken S:t Olavsleden Pilgrimsfärd från hav till hav.
En ledare
Det är en fullmatad bok, med kartor och vandringstips, men också berättelser som fascinerar. Det är något speciellt det här med helgon. Kvällen före, när jag berättar för min man att jag ska ut och vandra, utbrister han: Men var han inte bara en man som ville vara kung? Vad är det för speciellt med att följa honom?
Ja. Olav var en ledare, som efter en landsflykt runt om i världen var på väg hem för att kristna sitt land Norge och återta konungatronen. Han steg i land i Sverige och red över mot Norge. Om han inte hade blivit dödad hade han kanske bara fortsatt att vara Olav. Men i Stiklestad i Norge mötte hans här motstånd och Olav dog. Genast började det gå rykten om mirakler. Syn som kom tillbaka, sår som läkte ihop. Och så började vallfärderna. Detta var år 1030, och ett år senare flyttades hans kropp till Trondheim, där han också helgonförklarades.
Pilgrimsvandring var en stor del av livet på medeltiden, man räknade med att hälften av alla nordbor var pilgrimer någon gång i livet. Och mänskligheten har alltid vandrat.
Historiens vingslag tänker jag när jag står uppe på en höjd och ser tillbaka bort mot Sundsvall. Olav klev i land i Selånger, därför att det var där hamnen låg då. Allt det jag kallar min hemstad låg under vatten, fanns inte. Hur såg det ut då där jag går nu? Färre hus, inga vägskyltar. Definitivt ingen utmärkt pilgrimsled.
Spår från medeltiden
Författarna till guideboken är erfarna vandrare. Ändå har S:t
Olavsleden gjort intryck på dem.
– Vi tycker att leden bjuder på en fascinerande mix av kulturhistoria och natur. Längs hela leden finns mängder av spår från pilgrimstiden med S:t Olavskällor och kyrkor med medeltida S:t Olavsskulpturer. Dessutom är det mäktigt och speciellt att ta sig från ett hav till ett annat, genom två länder, säger de.
Det som drev människor förr är oftast inte det som driver oss i dag. Hur kommer det sig att pilgrimsvandrande drar med sig så många människor, i en tid när kyrkan och kristendomen förlorar mark? Det har forskaren Mats Nilsson vid Karlstad universitetet undersökt. Han har fokuserat på pilgrimsvandrarna på De Compostela, men säger att resultaten går att applicera på pilgrimsvandrare världen över.
– De som pilgrimsvandrar är ofta personer som befinner sig i någon form av brytningspunkt i livet. Det kan handla om att man har avslutat studier, barnen flyttar hemifrån eller att man just har blivit pensionär. Viljan med vandringen är för många att få grubbla ensam och i tystnad, och många av dem kommer fram till ungefär samma saker: De inser att varken det materiella eller jakten på tid är så viktig. När de kommer hem kommer de att värdesätta vänner och inte stressa på samma sätt som före vandringen, säger han.
Författarna till guideboken har mött många vandrare på sin väg från Selånger till Trondheim. Vad har de uppgett för skäl till att vandra just där?
– De lockas ofta av den vackra naturen – stora skogar, sjöar och berg – och att få uppleva tystnaden och rymden i Sverige och Norge. S:t Olavsleden syns numera bra på nätet tack vare den stora satsningen man har gjort för att rusta upp leden. Man har satt upp 1000-tals snygga pilgrimsledssymboler och tagit fram stämplar, informationsplatser och webbplats. Vi skulle säga att S:t Olavsleden ligger i toppklass internationellt sett.
Ännu bättre ska det bli nästa år, när Selånger ska få sitt eget pilgrimscenter vid starten av leden. Ett ställe där historien ska göras levande, men även ha rum för andlighet och pilgrimsinformation.
Skaffa ett "pass"
Ska man vandra pilgrimsleden kan man redan i dag skaffa sig ett pilgrimspass på Sundvalls Visitor center. Längs leden finns små brevlådor med stämplar i, att fylla passet med. Den som vandrar tio mil kan sedan skicka sitt pass till Trondheim och få ett diplom som intygar att man är en pilgrim.
Så långt kommer inte vi i dag, men vandringen ut i stillheten ger mersmak. Jag kommer på mig själv med att undra hur vattnet i en S:t Olavs-källa kan smaka, och hur det skulle kännas att vandra in i Norge och se Stiklestad. Om det betyder att det bor en pilgrim i mig får vi veta en annan gång.
