För bara några dagar sedan vandrade jag tillsammans med vänner på knarrande snö genom Nolhagabergets bokskogar i Alingsås. Träden stod där, med knoppar redo för vår, trots minusgraderna. I maj kommer det att skimra grönt längs berget och de höga valven bli tydligare.
Rummet. Kyrkorummet – jag håller med Jens Unosson som skrev om skogen som sin kyrka i Dagens ETC den 15 februari. Jag minns mina trötta cykelturer, när jag först jobbat natt på elevhemmet och sedan i särskolan med barna, minns den välsignade vilan, svalkan, högtidligheten där. Jag brukade stanna till, ställa cykeln och sätta mig på en sten en stund. Oftast kom ingen undrande människa förbi och störde. Det var jag och bokarna och fåglarna och känslan av fullkomnande. Såhär är det när det är som bäst, brukade jag tänka. När vi får omslutas och komma hem och ana det stora, den goda kraft som måste finnas bakom allt.
Bokarna vid Nolhagaberget är del av ett stycke ordnad och stadsnära skog, som inte lär hotas av avverkning i första taget. Det är i sådana områden vi pandemivandrat det här året, de flesta av oss. I parker och naturreservat och friluftsområden. Med utmärkta leder och upptrampade stigar. Där står skogen trygg. Skulle ett ”normalt” skogsbruk bedrivas i de områdena hade det blivit liv i luckan.
Om Delsjöterrängen i Göteborg plötsligen förvandlats till hektar av fälld gran och fur och björk med enstaka frötallar och lagstadgade högstubbar så att milspåret skulle ligga öppet och bart, då. Om vi inte längre skulle känt igen oss, trots färgpluppar på stolpar. Mossan avriven, djupa spår efter skogsmaskinerna, groten spretande – om den nu inte förts bort och gjorts till bränsle för bilar och flyg. Då. Om grillplatsen inte omgetts av de höga träden utan legat övergiven och vindpinad vid sjökanten. Då hade det brakat loss i de sociala medierna som aldrig förr.
Nej, friluftsområdena rörs oftast icke, då skulle folk bli galna. De bevaras åt oss, människorna. Och en och annan älg, om den nu inte skulle bli för närgången.
Men i övrigt. Att färdas längs vägarna i landet innebär att titt som tätt, inte sällan bakom en tunn rand av bevarade träd, få uppleva såren i landskapet. Kala bergsknallar som alldeles nyss varit beväxta med liv, varit ekosystem där djur levt, där fåglar sjungit sina revir, där mossan lyst mellan granarna. Och, om det varit en skog som fått finnas ett tag, med träd av olika arter och i olika åldrar. Med skogsstjärnor och bräken och blåbärsris och svamp, synliga och osynligt sammanbindande trädrötterna. På några timmar, borta. Ersatta med plantor som under sextio-åttio år ska växa sig vuxna och redo att kapas ner igen. Det blir ingen skog av det, det blir granplantager.
Hela världar är borta, och stigarna leder ingenstans längre, de är meningslösa i ökenlandskapet. Djuren försvinner, försöker hitta nya sammanhang eller – försvinner. Som 60 procent av dem redan gjort.
Det kan inte vara möjligt att kalavverkningar längre ska vara ett sätt att sköta skog. Det finns andra metoder, bevisligen, och glädjande nog förs de allt oftare fram som alternativ.
Skogen är inte till för oss, enbart, lika lite som resten av planeten är det. Vi är delar av den. Vi är en av alla arter. För att tillsammans kunna överleva och utvecklas måste vi komma till besinning. Vi har den vackra deklarationen om de mänskliga rättigheterna, ett fantastiskt dokument även om det inte alltid efterlevs. Men det är en målsättning. Vi har gjort barnkonventionen till lag. Underbart. Nu är det dags att ge själva grunden, själva alltet, rättigheter. Att förbjuda förödelsen, ekociden och försvara naturen. Ge naturen rättigheter. Egentligen borde det varit så från början – FN-dokumentet borde inkluderat allt liv och inte bara människornas.
Nu behöver det kompletteras. Nu är det dags. Att hela, att det blir en helhet. Rentav en helighet.
