Susanna Hedman är tvåbarnsmamma och brinner för grön politik. Men hon har också ett gediget intresse för hårdrock. Informationen intill den stora svartvita bilden av Susanna Hedman från Enköping går på tvärs med den som vanligtvis figurerar i media när det talas om romer. Den som oftast handlar om fattigdom, kringflackande liv och tiggeri. Och det är just det som är så befriande med utställningen Romska röster. Att bilden av romerna breddas. Att mångfalden inom det romska folket belyses. Det känns hoppfullt att se Susanna Hedman sitta där, på sin plats i kommunfullmäktige, iklädd traditionella romska kläder. Precis som det värmer att läsa om Suzana Aziri, som går andra året på en samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet och som drömmer om att jobba på Migrationsverket – men också om att gifta sig och skaffa familj.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Romer som porträtteras
Just familjen och traditionerna som de romska kläderna, musiken och dansen innebär, är återkommande teman i de korta berättelserna om de romer som porträtteras i utställningen. Det blir tydligt att när det fysiska landet inte finns, och när omvärldens diskriminering är ständigt brutal, då är dessa traditioner en slags livlinor att hålla fast i.
I utställningen möter vi även kusinerna Valentino, 7, och Alexander, 6, som längtar efter varandra så fort de skiljs åt. Som tar med sig leksaker och delar ut när de besöker kusinerna i Polen, Holland och Tyskland. Med sig tillbaka tar de en massa ord på flera olika språk. De är iklädda slips och kostym och skorna är blankpolerade. Av textsnutten intill bilden framkommer även att de gillar att dansa traditionella romska danser. Båda har ena handen i fickan, medan den andra hänger vid sidan. De står tätt tätt på bilden. Kanske höll de nyss i varandras händer – eller är på väg att greppa dem.
Men också några av de öden som vi är mer vana vid att få beskrivna för oss finns med. Som berättelsen om Crina Sarda, 24, från Rumänien. Hon kom till Sverige tillsammans med sin man när hon var gravid i sjunde månaden. Kvar i Rumänien lämnades sonen och dottern. Crinas mamma tog hand om barnen, men sedan hon har avlidit förlitar de sig på en bekant. Nu står de rådvilla och vet inte om de ska åka tillbaka eller försöka få hit barnen. Berättelsen drabbar, men bilden skär som glas i hjärtat. Crina Sardas blick är ihålig, axlarna nedsjunkna. I famnen ligger den nu födda bebispojken och sover, hårt inlindad i en filt. Han ligger där så nära sin mamma, men ändå är det ett slags avstånd mellan dem.
Stadsmuseets ansvarige
Ellika Kyndel är stadsmuseets ansvariga för utställningen Romska röster. För henne har det varit viktigt att ta tillfället i akt och uppmärksamma romernas situation i Norrköping i samband med utställningen.
– Om man jämför med Linköping till exempel, så görs det inte alls mycket för att förbättra romernas situation i Norrköping, säger hon och berättar att museet nu har startat ett samarbete med den romska ungdomsföreningen i stan och att de arbetar för att ringa in fler grupper av romer för att visa på bredden inom folkgruppen, men också för att visa hur utsatta romerna fortfarande är för olika former av diskriminering.
