Varje år står en särskild filmpersonlighets gärning i fokus på filmfestivalen i Cannes. 2015 har den anrika festivalen valt den svenska skådespelaren Ingrid Bergman, som i år skulle fyllt 100 år. ”Ingrid Bergman var en modern ikon, en frigjord kvinna, en modig skådespelerska och en galjonsfigur för den nya realismen”, skriver juryn i sin motivering.
Ett svartvitt foto av en vackert leende Ingrid Bergmans ansikte pryder affischen, ingen bild av henne i helfigur. Stig Björkmans nya dokumentär Jag är Ingrid får världspremiär i Cannes, ett personporträtt baserat på Ingrid Bergmans dagböcker och hennes egna omfattande filmdokumentation av familj, barn och vardagsliv.
Cannes festivalaffischer visar ofta unga eleganta kvinnor i aftonklänning. Som år 2012 då Marilyn Monroe i urringat blåste ut ljus på en födelsedagstårta med anledning av Cannes 65-årsjubileum. År 2011 var en ung kvinna i svart klänning med ansikte och nakna ben i fokus, 2010 den franska skådespelerskan Juliette Binoche med overall och pensel. 2009 års affisch visar en ung kvinna i aftonklänning med ryggen mot kameran. Affischen 2006 en ung festklädd kvinna i motljus.
Kvinnor på festivalaffischerna står i viss kontrast till bristen på filmer av kvinnliga regissörer i det officiella tävlingsprogrammet där det många gånger inte funnits en enda film av en kvinna. I årets officiella internationella tävling finns två filmer av kvinnliga regissörer, Emmanuelle Bercots La téte haute (Standing Tall) inviger festivalens officiella program, men tävlar inte. Två filmer av kvinnliga regissörer, Valerie Danzellis Margerite & Julien och Maiwenns Mon Roi tävlar om Guldpalmen. Det är bättre än häromåret då inte en enda film av en kvinna fanns i detta prestigefyllda tävlingsprogram, vilket skapade starka reaktioner, hård kritik och tumult på röda mattan. I år har Cannes valt att göra en satsning på Women in Motion, där kvinnliga filmregissörer och producenter får tala om sitt arbete, en slags masterclass som sedan skall sändas i fransk tv. Det kommer även att arrangeras seminarium av tyska kvinnofilmfestivalen International Women’s Film Festival Dortmund-Köln för första gången i Cannes på temat ”Women make great films”.
Men Cannes borde ändå hämta inspiration från andra festivaler med modernare sätt att se på kvinnors filmskapande. Exempelvis genom att snegla på det livfulla och engagerande möte som hölls under senaste filmfestivalen i Berlin i år, ”ProQuote” (För Kvotering), som handlade om att kvinnliga filmare måste få chansen att arbeta i filmindustrin på samma villkor som män.
Annars är det många välkända berömda regissörer som tävlar med sina filmer i det officiella programmet, flera italienska som Paolo Sorrentino (som tidigare fått pris för Den stora skönheten), Nanni Moretti (tidigare i Cannes med Vi har en påve), Gomorra-regissören Garrone, som vann jurypriset 2012 med dokusåpa-satiren Reality, återvänder nu med Tales of Tale. Grekiske regissören Lanthimos som gjorde närmast chockartad succé med Dogtooth visar The Lobster, enligt ryktet en av festivalens mest originella filmer. Todd Haynes som gjorde stor succé med Bob Dylanfilmen I’m not there har inte varit i Cannes sedan Velvet Goldmine men är nu tillbaka med Carol om kärlek mellan två kvinnor på 1950-talet där Cate Blanchett och Rooney Mara spelar huvudrollerna.
Gus van Sant, som vann Guldpalmen 2003 för sin Elephant kommer också han tillbaka till Cannes med Sea of trees om en japansk skog dit självmordsbenägna söker sig.
För några år sedan (2012) drunknade all festivalyra i ”von Trier-gate” då danske regissören Lars von Trier efter uttalanden på en presskonferens blev ”persona non grata” och förbjöds att närma sig festivalområdet. Hur länge detta förbud skulle gälla och vad som sedan skulle ske med von Trier, som satsat allt på Cannes, var oklart (hans senaste film har visats i Berlin). Nu deltar norske regissören Joachim Trier i tävlingen med sin Louder than Bombs där Isabelle Huppert har en av rollerna. Frågan är om namnet Trier åter kan dra igång en debatt om ”von Trier-gate” och vilket beslut Cannes har fattat inför framtiden för den danske regissören.
För första gången är det två personer som leder juryn för den officiella tävlingen, filmbröderna Joel och Ethan Cohen, som delar uppdraget som president. Regissörerna Cohen har visat nio filmer i Cannes, vann 1991 Guldpalmen för Barton Fink, och andra priser för Fargo och The Man Who Wasn’t There. Förra året, 2014, var Jane Campion jurypresident, som är den enda kvinnliga regissör som vunnit Guldpalmen i Cannes. Men bara en halv. Priset delades med en kinesisk regissör på världens största, mest prestigefyllda filmfestival vars pris Guldpalmen rankas som nummer två efter Hollywoods Oscar.
Som rankad trea ligger Guldbjörnen i Berlin, där kvinnor i princip alltid deltar i den officiella tävlingen. Samma gäller Venedig, som ligger på fjärde plats i filmvärlden.
Cannes hyllar i år alla ”filmbröder” genom att välja bröderna Cohen till jurypresidenter, 120 år efter att de franska filmbröderna Lumiere uppfann filmkonsten i Paris. Kanske kan ”Filmsystrar” i alla fall bli föremål för diskussion på årets seminarier som ”Women in Motion” i Cannes?
