BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Jag läser om Harold i Arlie Hochschild nyutkomna Strangers in Their Own Land. Anger and Mourning on the American Right. Där har den berömda sociologen följt Tea Party-medlemmar under fem års tid och sällan har en bok kommit så rätt i tiden. Reportagen är förlagda till södern där Donald Trump vann en jordskredsseger. Harold var en av dem som röstade på honom men när boken börjar stödjer han Mitt Romney. När Arlie Hochschild lite förvånad frågar honom hur han kan stödja en kandidat som i princip vill avskaffa EPA (amerikanska naturvårdsverket) suckar Harold uppgivet. Romney kommer knappast göra något för att reglera storföretagen, men det finns andra saker som är viktigare. "He puts the Bible where it belongs", säger Harold och avfyrar sitt allra charmigaste leende.

Hur ska man förstå en människa som Harold, frågar sig Arlie Hochschild? Bör man ens försöka? Arlie Hochschild är tidigare känd för att ha skrivit om känslornas plats i arbetslivet och politiken och det som utmärker hennes texter är viljan att begripa på ett djupare plan. I Strangers in Their Own Land försöker hon förstå sina politiska motståndare. 

I början av boken konstaterar hon att klyftan mellan högern och vänstern växer i USA. På 1960-talet sade bara 5 procent av demokraterna att de skulle ogilla om en familjemedlem gifte sig med en republikan. I dag är siffran 40 procent. Detta är oroväckande, skriver Arlie Hochschild, och kallar avståndet för en "empati-mur". Själv kommer jag att tänka på mina egna vänners förhållande till SD-väljare och undrar om inte denna mur sträcker sig över större delen av västvärlden i dag.

Tea Party-rörelsen hade under sin storhetstid 350 000 medlemmar, men beräkningar visar att närmare 45 miljoner amerikaner sympatiserade med dem. I både svenska och amerikanska medier har de utmålats som oempatiska rasister, men Arlie Hochschild ger en komplex bild av gruppen och visar att många av personerna hon intervjuar är varmhjärtade människor. Här får vi möta individer som gladeligen betalar skatt (fast till kyrkan, inte till Washington) och som ofta för fram maktkritiska perspektiv. Vi får träffa Mike som vill ha bort "Big money" från politiken. 

Och Harold som – trots att han röstar på Romney – är miljöaktivist. Alla som hon skriver om har jobbat hårt hela sitt liv och är djupt engagerade i sina lokalsamhällen. Många ser frackingboomen som en chans att minska arbetslösheten i Louisiana. "Vill vi skydda en utrotningshotad groda eller vill vi ha den amerikanska drömmen", frågar en av de intervjuade? "Det är bara att välja."

Inte heller är det några utpräglade rasister som Arlie Hochschild träffar. Gospelsångerskan Madonna säger till exempel att hon aldrig skulle använda N-ordet eftersom det är nedsättande. Däremot har hon noterat att andelen bidragstagare är högre bland invandrare, och det gillar hon inte. När jag läser detta kommer jag att tänka på den förenklade bild som svenska medier pumpar ut av dessa människor. 

Efter valet har det blivit ett närmast akut problem. På vänstersidan har till exempel Fredrik Virtanen (Aftonbladet) och Kristina Lindquist (Dagens Nyheter) hävdat att rasismen är den viktigaste faktorn i Trumps valseger och argumenterat för att vi inte bör tala om en "de hunsades revansch" (DN 11/11). Längst går Maria Sveland här i Dagens ETC (9/11) när hon utbrister att man inte bör ta Trump-anhängarnas oro och känsla av maktlöshet på allvar eftersom de tillhör en privilegierad grupp. Det är ett rätt häpnadsväckande uttalande. För tvärtemot vad Sveland påstår är majoriteten av Trump-väljarna tämligen utsatta: lågutbildade vita män är den enda grupp i det amerikanska samhället vars medellivslängd sjunkit sedan 1990, och invånarna i röda delstater lever i genomsnitt fem år kortare än i de blå. Mellan Louisiana och Connecticut är skillnaden lika stor som mellan USA och Nicaragua. 

När jag läser detta tänker jag att dessa vita män har all rätt att vara arga: det är svårt att föreställa sig en brutalare effekt av ojämlikhet än skillnad i livslängd.

Jag skulle därför vilja uppmana dessa kommentatorer att läsa Arlie Hochschilds varma och välskrivna bok. Framförallt borde de bläddra fram till kapitlet där hon beskriver hur den amerikanska drömmen alltmera ter sig som en mardröm. Där använder sig författaren av en metafor och liknar Tea Party-anhängarna vid människor som "står i kö till den amerikanska drömmen". Det är en lång kö som inte rört sig på många decennier och det är tufft att stå där. På senare år har dessutom något skrämmande börjat hända – kön rör sig baklänges. 

Samtidigt har en president vid namn Barack "Hussein" Obama börjat flytta fram de som står allra längst bak – främst svarta och latinos – med hjälp av bidrag. Detta är inte rättvist! Så här får det inte gå till! skriker man, men från det liberala etablissemanget hörs bara ett arrogant mummel om "arga vita män". 

Men så, plötsligt, kommer en politiker som säger: Jag hör er! Ni har rätt att vara arga på pk-maffian och fuskarna. Ni ska vara stolta över vilka ni är! Genast ansluter man sig till honom. Denne någon är givetvis Trump.

I slutet av boken testar Arlie Hochschild metaforen på sina intervjupersoner. Nästan alla säger: precis så är det! "That’s the story of my life!" utbrister Harold.