En liten stund är alla fria

När jag pratar med mina vänner om var min pappa, hans fru och min snart åttaåriga lillasyster bor så säger jag att de bor i Kurdistan. Jag berättar att de är kurder, att de pratar kurdiska och att Turkiet inte vill erkänna det. Men nu, när jag är i Diyarbakir och besöker dem, så säger jag inget av det. I alla fall inte när vi är ute bland folk. Då är vi i Turkiet.

Första dagen på min resa går vi på fotboll. Vi ser Amedspor, Diyarbakirs kurdiska hemmalag vars spelare tidigare blivit attackerade av turk-nationalister, möta Erzurum. Innan matchen basuneras turkiska nationalsången ut över arenan. Pappa säger att jag måste ställa mig upp, han säger att Turkiet övervakar och fotar de som inte står upp under nationalsången. Jag ser ingen som sitter ner, men jag ser inte heller någon som sjunger med.

Morgonen efter tittar jag och pappa på turkiska nyheter. På skärmen visas en man i glasögon och allvarlig blick. Pappa förklarar att det är Istanbuls borgmästare, en man från landets största oppositionsparti, och att han riktar hård kritik mot president Erdogan. 

Sedan tar pappa och hans två vänner med mig på en biltur. Vi åker söderut, mot syriska gränsen, som efter ungefär en timme dyker upp vid sidan om oss i form av taggtrådsstaket och en milslång betongmur. Det var just den här gränsen pappa och hans vänner korsade på 80-talet. Det var längs den här vägen de flydde för att lämna det auktoritära Turkiet och kunna leva fritt som kurder i Sverige.

Vissa saker har förändrats sedan dess. Då tog Sverige emot flyktingar, de välkomnades in i vårt land och fick förutsättningar att starta nya liv här. Då fanns det ingen mur mellan Turkiet och Syrien, bara taggtrådsstaket. Då var det kurdiska språket förbjudet.

Andra saker har inte förändrats. Det är fortfarande tusentals kurder som fängslas för sitt politiska engagemang. Det är fortfarande kurder som dödas av Turkiet, senast dagen innan vi åker på bilturen, då turkiska drönare attackerade en kurdisk familj i nordöstra Syrien. En mamma, en pappa, och sju barn dog i attacken. På turkiska nyheter nämndes ingenting.

Vi kör sidenvägen till fästningsstaden Dara med tusen år gamla grottor och gravar. Historia är kontroversiellt i Turkiet. Gamla tempel omvandlas till moskéer och i informationsblad står det att de alltid varit det. Stora turkiska flaggor smälls upp intill de historiska monumenten, så att ingen ska glömma vem de tillhör. Det spelar ingen roll att området, Mesopotamien, varit befolkat av andra folkslag och religioner sedan civilisationens begynnelse. Nu är det Turkiet.

I byn StilÎlê, som på turkiska heter Akarsu, besöker vi författaren och journalisten Musa Anters gravplats. Musa Anter var farbror till min pappas vän och kämpade, precis som min egen farbror, författaren Mehmet Uzun, för kurders rättigheter och det kurdiska språket. De båda satt stora delar av sina liv i fängelse för texterna och böckerna de skrev och Musa Anter mördades på öppen gata i Diyarbakir 1992. Europadomstolen har fastställt att den turkiska militära underrättelsetjänsten är skyldig till mordet. 

Gravplatsen ligger på en lummig innergård. Vi står samlade runt graven när Musa Anters barn kommer ut från huset som ligger intill. Dottern, som är i 70-årsåldern, kramar mig och säger att hennes pappa lärt henne att tänka självständigt. Sedan bjuder hon in oss på vin.

Dagarna går i Diyarbakir, mannen med glasögon som kritiserade Erdogan på nyheterna har nu blivit fängslad. De anklagar honom för samröre med PKK, säger pappa, och kan inte låta bli att skratta åt det absurda. Den arresterade borgmästaren, Ekrem Imamoglu, tillhör det republikanska folkpartiet CHP. Det grundades av samma man som grundade det moderna Turkiet, Mustafa Kemal Atatürk, ansvarig för massmord på kurder, för förföljelser av kurder och för att ha förbjudit det kurdiska språket. Att en man som verkar i Atatürks politiska anda skulle samarbeta med PKK är bisarrt.

Stora demonstrationer bryter ut i hela landet. Folk kräver att Ekrem Imamoglu ska frias och jämför premiärminister Erdogan med Putin. På gården utanför min pappas lägenhet lär jag min lillasyster att cykla.

Det blir fredag, dagen för det stora Newroz-firandet. Högtiden är inte bara ett tillfälle att fira det kurdiska nyåret utan också en dag då den kurdiska identiteten hyllas och manifesteras. Fram till 1995 var högtiden olaglig i Turkiet och pappas kompis berättar att förra året förbjöd polisen de som ville fira att bära kläder i rött, gult och grönt, de kurdiska färgerna.

När vi ska in på festivalområdet fastnar jag i säkerhetskontrollen. Min lillasyster är med mig och får agera tolk, hon förklarar att vakten säger att jag inte får ha med min kamera. Vi väntar länge och får till slut prata med två poliser som kan engelska. De tar mitt pass och börjar ställa frågor om vem jag är och vad jag gör i Diyarbakir. Jag förklarar att jag är här för att hälsa på min familj, var på polisen uppmanande svarar: ”So, you are Turkish”. Jag säger ja. De frågar vad jag tycker om Turkiet. Jag svarar att det är ”a great country”. De frågar vad min pappa tycker om Turkiet. Jag svarar att han tycker samma sak.

Min syster står bredvid och stampar rastlöst under den utdragna utfrågningen. Efteråt frågar jag om hon blev rädd, hon svarar nej. Hon tyckte bara det var tråkigt.

Vi blir visiterade, sedan blir vi visiterade igen, och sedan ytterligare en gång. Till slut får vi kliva in i parken. Människor dansar, de är uppklädda i kurdiska högtidskläder och en man köper kakor till mig och min syster. En gigantisk eld brinner i mitten av folksamlingen. Jag förstår inte mycket av vad som sägs i talen som hålls, men för första gången under resan hör jag orden ”biji Kurdistan”.

Länge leve Kurdistan, det skriks gång på gång, i en kraft som är tusentals människors samlade styrka. I en kraft som, åtminstone i en liten stund, överröstar alla försök att tysta den.