När Dagens ETC träffar Seinabo Sey har hon precis kommit hem från hipsterfestivalen SXSW i Texas och förbereder sig för en Nordenturné som går av stapeln nu på fredag. Däremellan har hon också hunnit följa upp debut-EP:n For Madeleine – döpt efter Seys mamma – med For Maudo – döpt efter pappan. Skivnamnen har samma tema och det har även musiken, som har en lite drömsk kvalitet och lyfts av Seynabo Seys soulröst.

– Jag är lite rädd för att vara övertydlig och har haft lite svårt att sätta en titel som förklarar vad musiken handlar om. Så kom min manager på att jag kunde döpa den första EP:n efter min mamma, som fyllde 50. Jag visste inte vad jag skulle ge henne, så jag kom lätt undan – ”du får min musik!” – gud vad självupptaget. Och nu känns det bara naturligt.

Seinabo Sey föddes i Stockholm, men flyttade till Gambia med familjen när hon var liten och återvände sedan till Sverige, men då till Halmstad.

– Jag har vid många tillfällen känt att jag är ny någonstans och måste analysera det som händer där, göra mig förstådd i ett land där jag inte kan språket, eller i världens minsta stad där det inte finns några människor som ser ut som jag – från att ha bott i Afrika, där alla gjorde det. Sådana saker måste ha format mig rätt mycket.

Pappa var musiker i Gambia

Seinabo Seys pappa Maudo var musiker och ganska framgångsrik i Gambia, och hon berättar att hon alltid haft musik omkring sig. Men hon har inte alltid känt att hon vill arbeta med musik.

– Jag har alltid känt att det är något som jag har varit besatt av att bli bra på – jag har gillat att sjunga och övat på att sjunga. Samtidigt hade jag en ”jag ska aldrig bli som mina föräldrar”-tanke och planerade att bli advokat väldigt länge. Det är också svårt att bli musiker och våga bestämma sig för att det ska gå.

Det är fortfarande lite svårt, säger Seinabo Sey. Hon säger att hon kanske kan jobba med musik ett tag till, men utöver det vågar hon inte gissa.

– Det är ju också fegt av mig, jag har en kompis som blir otroligt sur på mig så fort jag låter som att jag kommer börja jobba på Ica nästa vecka, men det känns så. Känslan att nu kommer de snart avslöja mig, att jag inte är så bra på det här som folk tror är väldigt närvarande.

Samtidigt får du ju väldigt bra kritik och från många håll i världen och intresset är jättestort. Hur förhåller du dig till det?

– Jag tänker inte så mycket på det. Jag har fortfarande berg av tvätt hemma som jag måste tvätta, jag tappade fortfarande bort mitt bankomatkort igår – livet är inte så glamoröst, jag har mycket att fokusera på förutom det. Men det är skitkul, det är roligt att folk lyssnar på det man gör.

Att folk lyssnar är viktigt för Seinabo Sey, som berättar att hennes huvudmål med musiken är att människor som lyssnar ska känna sig mindre ensamma.

– Man ska sluta känna att man är den enda på jorden som har ett problem, eller att man är ett ufo. Det gör jag ofta. Jag vill också att människor ska känna sig bekvämare i att uttrycka vad de riktigt känner. Det är jobbigt att säga saker som ”jag känner mig ful” eller ”jag känner mig ensam”, men om vi kan berätta lite om vad som faktiskt händer tror jag att det kan bli mycket lättare att lösa det till slut.

För att förmedla det måste Seinabo Sey vara självutlämnande i sina texter, men det är inget problem.

– Det är en aktiv grej att vilja vara genomskinlig med sina brister. Jag berättar gärna allt, det är någonting i mig som kryper lite när jag inte har berättat hela sanningen, jag kan inte leva så riktigt. Jag gillar inte hemligheter, jag tycker att det känns poänglöst.

– Det hela handlar om att jag är väldigt pryd och har väldigt många spärrar för att jag är uppvuxen i gambiansk kultur där självdisciplin och återhållsamhet ligger väldigt högt upp på listan av grejer att vara bra på. Så jag har börjat bli helt emot det. Ingenting får vara pinsamt.

Spelat in med Salem Al Fakir

Både For Madeleine och For Maudo producerades av Magnus Lidehäll och skrevs av bland andra Salem Al Fakir, Vincent Pontare och Oskar Linnros, och Seinabo Sey berättar att hon är väldigt inspirerad av dem allihop.

– Men det är bara en massa män. Jag ogillar verkligen det och vill gärna skifta på det. Fan vad kul att göra någonting som en kvinna producerat, hur skulle det låta? Skulle jag känna mig friare? Det vore kul. Det blir som allt annat man försöker förändra, att det får man aktivt tänka på. Men så ser det också ut på festivalscener i Sverige, det är vedervärdigt – kan vi sluta boka Robbie Williams, ta hans gage och dela det på fem bättre artister?

Med en allt större fanskara har Seinabo Sey också fått ett sätt att nå ut till en bred publik och den tänker hon använda sig av.

– Jag tänker väldigt mycket på kropps-ideal och hur jag ser ut och det blir inte värre för att jag står på scen, jag känner mig inte så uttittad som jag faktiskt är då. Jag har på många olika sätt alltid känt mig lite annorlunda, eller aldrig riktigt sett ut som någon norm någonstans och det är kul att få en plattform, att behöva tänka på vad man aktivt visar folk, då kan man få gräva lite djupare och analysera.

– Jag har börjat se det mer som att utbilda folk än bara skönhet, att visa någonting djupare än estetik, ge information istället för att det bara ska vara behagligt att titta på.