Men denna kväll, framför scenen i skuggan av San Siro, är allt förlåtet. Det är som att staden öppnat sig för oss. Det är bokstavligen ett hål i den duvblå himlen och genom hålet tränger solen igenom med en intensiv kraft. 

Finns gud? Ja. Och snart kommer hon stå framför oss.

Min största idol spelar på en festival i Milano och jag är här för att se henne. Festivalen är sponsrad av ett läskföretag, vilket är passande eftersom det ofta känns som att Lana Del Rey också är det. I hennes låtkatalog går det att hitta referenser till allt från Coca-Cola med körsbärssmak till sockerfri energidryck. Inte minst den annars hårt kritiserade drycken Pepsi blir starkt marknadsförd i hennes låt ”Cola”. Ni som vill veta vad hon sjunger får faktiskt googla, frasen är alldeles för vulgär för att citera i en välkammad dagstidning som denna. 

Med en ljusrosa Paloma-drink i ena handen och telefonen med ljudinspelning på i den andra, intervjuar jag 14-åriga Mara som rest från Tyskland för att se konserten. 

– Jag hittade Lana Del Rey på Tiktok, jag tror att det var runt år 2020. Det jag gillar med henne är att hon både har ledsna och glada låtar.

Mara är en av många tjejer på konserten som är klädd i hjärtformade solglasögon och skär spetsklänning, en stil som tagen från omslaget till Kubricks filmatisering av ”Lolita”. Körsbär, rosetter, höga strumpor och hårspännen i pastellfärger förekommer också frekvent i publiken.

Lolita är klassisk ”Lana-core”, framför allt om man utgår från artistens äldre album. Hon har inte bara döpt en av sina låtar efter karaktären, i hiten ”Off to the races” citerar hon även inledningen på Nabokovs roman. 

– Och så gillar jag verkligen att Lana känner sin ”fanbase”, det märks i hennes merch och så, fortsätter Mara. 

När jag ber henne utveckla säger hon att hon inte kan, hon är alldeles för spänd inför konserten. 

Den här våren har det pratats alldeles för mycket om Taylor Swift och alldeles för lite om Lana Del Rey. Logiskt, med tanke på att den förstnämnda spelat i Sverige. Men också skandalöst, med tanke på att den sistnämnda är betydligt mer intressant. Lana Del Rey har en närmast unik förmåga att se in i Amerikas själ och att sätta ord på allt sjukt som finns där. 

I hennes musik intar hon ofta roller från samhällets mörkare sidor, och sjunger öppet om tabubelagda ämnen som prostitution, våld och droger, vilket hon också fått mycket kritik för. Men det är framför allt textraderna som Apostolos Mitropoulos, 47, uppskattar hos artisten. 

– Jag har känt till henne länge, men det var först i november när jag hörde ”Did you know that there's a tunnel under Ocean Blvd” som jag började lyssna ordentligt.

Han förklarar att det finns mycket i Lana Del Reys texter som han kan relatera till. När jag ber honom om exempel börjar han skratta. 

– Sexigheten. Och att hon är stor i mun.

Apostolos har rest från Aten för att se henne, men i det allt större publikhavet är det också fullt av italienare. Det märks inte minst i slutet av konserten, efter dansarnas dionysiska show där de struttat runt med bubbelflaskor och snurrat i hängande cirkusringar, då publiken brister ut i ett högt: ”SAL-VA-TO-RE” på repeat. De försöker få Lana att sjunga en av hennes äldre sånger som handlar om kärlek och mjukglass i södra Italien. Tyvärr utan framgång.

Ibland kritiseras Lana Del Rey för att vara svag live, men i Milano är hon hypnotiserande. Mina tankar går till prinsessan Diana, som hade exakt samma magnetiska utstrålning. De är kvinnor som bara genom att finnas är omöjliga att slita blicken ifrån. Med sitt hesa wailande, små skiftningar i ansiktsuttrycket och minimala rörelser med händerna lyckas Lana förmedla allt från tacksamhet till sorg, lycka och inte minst en dekadent humor. 

För om det är något man ska förstå med Lana Del Rey, och kanske framför allt om man är en orolig förälder vars dotter hittat till drottningen av sad girls, är det att denna drottning är rolig. Hon har en charmig självdistans och ett rättframt sätt att ta sig an svårigheter på som jag tror gör mer gott än ont att inspireras av som ung. Som hon själv beskriver det i monologen till låten ”Ride”: 

”I was always an unusual girl,
My mother told me I had a chameleon soul.
No moral compass pointing due north, no fixed personality.
Just an inner indecisiveness
That was as wide and as wavering as the ocean.”

Ja, hennes föräldrar skickade henne till en internatskola när hon var 14 för att hon hon skulle få rätsida på sin alkoholism. Och nej, hennes syn på sex och kärlek är inte alltid lika sund som Taylor Swifts. 

Men i Lana Del Reys musik finns också gråskalor och irrationalitet. Det finns plats för det patetiska men outsinliga hoppet, för självuppoffringen, misstagen, uppbrotten och förlåtelsen. Det finns plats för människan. 

Och när solen går ned över den fruktansvärda staden och Lana Del Rey, med ett försiktigt leende, tittar ut över publiken och säger att hon kommer komma ihåg den här kvällen. Då känns det som att hon, jag, Mara och Apostolos tänker exakt samma sak.