”I antirasismens namn har vi slutat att prata om raser”

– Det är den första boken inom den svenska högskole- och forskarvärlden som explicit lyfter och problematiserar frågor om ras och vithet i Sverige. Det säger något om att det är frågor som är svåra att prata om i Sverige, säger Tobias Hübinette.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I boken medverkar idéhistoriker, konstvetare, etnologer och forskare inom flera andra ämnesområden. Utifrån olika ingångar undersöks hur begreppen ras och vithet hänger samman med Sverige, svenskar och svenskhet.

– Det görs olika nedslag i närhistorien från 1800-talet och framåt. Ofta när man pratar om ord som ras och vithet så tänker man automatiskt på länder som USA och England. Men i den här antologin är det enbart Sverige och svenskheten som står i fokus. Det handlar exempelvis om vilka som har räknats in i svenskheten och vilka som inte har gjort det. Hur olika aktörer har haft ett politiskt intresse i att inkludera eller exkludera olika grupper. Ett kapitel handlar om svenskars relation till finländare och till finska invandrare.

Många ryggar tillbaka när de hör begreppet ras, varför är det relevant att bedriva forskning om ras och vithet i Sverige?

– Det räcker inte att bara prata om etnicitet och kulturskillnader, då är ras ett användbart begrepp. Hur vi ser ut kan ibland betyda mer än hur vi identifierar oss själva.

– När vi pratar om ras gör vi inte det på samma sätt som det gjordes för hundra år sedan när mänskligheten delades in i fem stora rasgrupper. Vi ser på ras som en social konstruktion så som genusforskningen talar om kön. Det finns fortfarande föreställningar om att vissa utseenden kan kategorisera in vissa människor efter olika rasgrupper. Många människor sorterar och orienterar sig än i dag på det sättet – till exempel att det finns vita, svarta och asiatiska människor.

”Extrem ojämlikhet”

Tobias Hübinette menar att antirasismen i Sverige har blivit detsamma som färgblindhet, ett annat användbart begrepp inom forskningen om vithet och ras.

– Hur vi ser ut på ytan och hur våra kroppar är formade ska såklart inte spela någon roll. Särskilt i Sverige tänker vi att vi inte bryr oss om hur andra människor ser ut och att utseendet inte är det viktiga. Vi får och ska helt enkelt inte prata om ras, om vita eller icke-vita människor. I den färgblinda antirasismens namn har vi slutat att prata om raser i dagens Sverige, men det har ju inte lett till något – det har inte blivit bättre för minoriteterna bara för det. Sverige är ju i stället det land i västvärlden där klyftorna och ojämlikheten är som mest extrem mellan den infödda majoritetsbefolkningen och särskilt de invånare med utomeuropeisk bakgrund.